Uppdrag granskning vann Stora Journalistpriset
Skulle Janne Josefsson och Lars-Göran Svensson få pris för Årets avslöjande? Det var den stora frågan när Stora Journalistpriset delades ut i Stockholm på torsdagskvällen. Svaret? Japp, de vann – och blev jublande glada.
Skulle Janne Josefsson och Lars-Göran Svensson få pris för Årets avslöjande? Det var den stora frågan när Stora Journalistpriset delades ut i Stockholm på torsdagskvällen. Svaret? Japp, de vann – och blev jublande glada.
– När jag läste Lasse Weiss krönika i DN tänkte jag “nu är det kört”, konstaterade Janne Josefsson från scenen, med famnen full av blommor och prischeck.
Men det var det inte. Juryn valde Uppdrags gransknings valstugereportage, trots den debatt som förekommit – till pristagarnas enorma glädje.
– Det var inte på någoit sätt självklart, kommenterade Lars-Göran Svensson.
Janne Josefsson tackade i sitt tacktal framför allt cheferna på Sveriges Television för deras mod:
– Att de vågade sända detta, fem dagar före valet, det är jävligt starkt.
Här är samtliga vinnare med motiveringar:
Årets berättare: Mustafa Can, frilans/Dagens Nyheter
…för en personlig ton, ett språk som berör och med en effektiv
berättarteknik som han utvecklat i flera reportage, med skildringen av Sverigedemokraterna som höjdpunkt.
Årets förnyare: Mattias Göransson och Tobias Regnell, Offside
…för att de med kunskap, kärlek och känsla for spelet flyttat gränserna för sportjournalistik.
Årets avslöjande: Janne Josefsson och Lars-Göran Svensson, Sveriges Television
…för avslöjande av en förljugenhet bland politiska partiers företrädare i programmet Uppdrag Granskning.
Lukas Bonnier-priset: Mats Olsson, Expressen
…för att han i ett ständigt samtal med sina läsare kunnigt, konsekvent och med mycket humor röjt nya vagar inom såval musik- som sportjournalistiken.
Mats Olsson
Mats Olsson fick boka om sin New York-semester för att kunna vara på plats och ta emot Lukas Bonniers Journalistpris. Men det gjorde han gärna. Bara han fick ta mamma med sig.
Mats Olssons mamma Inga, omnämnd i hundratals krönikor i Expressen, satt på hedersplats när Mats Olsson i torsdags kväll tog emot Lukas Bonniers Journalistpris, ett pris som instiftades för tio år sedan och som tidigare gått till personer som Gustaf von Platen, Hasse Olsson, Lena Mellin, Björn Elmbrant och Anette Kullenberg.
Pris har han fått förr, Olsson (bland annat utsågs han till Årets Skåning häromåret), men knappast något större.
Och han förnekar inte att det känns som något slags erkännande.
– Ja, visst är det så. Jag har aldrig strävat efter att hamna på kultursidorna eller så, jag vill bara att folk ska ta rockmusik och sport på allvar. Rocken förändrade världen mycket mer än någon uppsättning på Dramaten någonsin kan göra och det är samma sak med sport. Men fortfarande kan man bli stämplad som ”sportfåne” om man håller på med sådant som jag gör. Även om det blivit lite bättre. Nu slåss ju till och med politiker om att synas på Råsunda.
I vinnarintervjun på Operakällaren talade intervjuaren Stefan Mehr mycket om Feber, sajten, tidningssidorna och boken som Mats Olsson, Andres Lokko, Jan Gradvall och Lennart Persson gjorde för Bonniers, och vad det betytt. Att Bonnier lade ner satsningen av ekonomiska skäl talades det dock tyst om denna galakväll.
Men Olsson är inte bitter över att Feber försvann.
– Nej, jag var på väg att dra mig ur i alla fall. Det blev för mycket deadlines ett tag och jag har aldrig trivts när det blivit för mycket tvång. Men vi har snackat lite löst om att återuppliva Feber på något sätt, lite mer anspråkslöst. Vi kan ju alltid ha en sajt där vi skriver lite när vi känner för det.
Mats Olsson kände till sitt pris sedan två veckor, så det han var allra gladast över i torsdags kväll var ett annat pris: det som Offside-redaktörerna Tobias Regnell och Mattias Göransson fick som Årets förnyare.
– Att Mustafa fick pris är ju också fantastiskt, men framför allt gläds jag åt Offside. Det är så kul. De har ett sådant hjärta, sådan känsla. Och det är inte bara sport, utan de brinner framför allt för de långa reportagen.
Själv har Mats Olsson medverkat flera gånger i Offside, bland annat med ett klassiskt reportage om Stefan Schwarz pappa och ett stort reportage om Malmö FF.
– När jag gjorde dem fanns det inte så stort intresse för stora sportreportage på Expressen. De ville inte ha sådant. Så då var jag tacksam för att få göra dem i Offside.
Janne Josefsson och Lars-Göran Svensson
När Janne Josefsson och Lars-Göran Svensson utsågs till Årets avslöjare gick Stora journalistpriset för första gången till personer som tidigare prisats.
De båda reportrarna på SVTs Uppdrag granskning fick båda priset 1998, Janne Josefsson för granskningen av Osmo Vallo-fallet och Lars-Göran Svensson för att han var med om att avslöja affären med skrotkassan i Alingsås.
De belönades i år för det uppmärksammade reportaget från valstugor, där de med hjälp av dold kamera och mikrofon kunde dokumentera lokala politikers främlingsfientliga uttalanden.
Reportaget har hyllats men också kritiserats hårt för metoden att använda dold kamera, för att urvalet av de granskade partiernas valstugor var skevt och för att man bara lät två av 54 politiker som opponerade sig mot främlingsfientliga påståenden komma till tals i programmet.
Den sista synpunkten framfördes bara ett par dagar före prisutdelningen av Dagens Nyheters kolumnist Lars Weiss, som inte ansåg att Uppdrag gransknings reportrar förtjänade något pris.
– Det går inte att redovisa 54 gånger tio minuter i TV. Vi har jobbat journalistiskt. Att vetenskapligt bevisa vad vi kommit fram till skulle kräva tio timmar TV. Det går inte, säger Lars-Göran Svensson.
Han avfärdar också Weiss kritik mot att främst moderata politiker hängdes ut. Enligt Lars-Göran Svenssons uppfattning var det befogat att göra så eftersom moderaternas uttalanden var klart grövre än övriga politikers.
Både Josefsson och Svensson försäkrar att de inte alls var säkra på att få pris, särskilt inte efter Lars Weiss kolumn i DN.
Förvånad och glad
– Jag är förvånad och jätteglad. Det har ändå kommit in nära 100 anmälningar mot oss till Granskningsnämnden för radio och TV, säger Janne Josefsson.
Anmälningarna har bland annat gällt bruket av dold kamera. Men Janne Josefsson och Lars-Göran Svensson anser att arbetssättet i detta fall var nödvändigt.
– Programmet i sig är ett belägg för att det inte hade varit möjligt att avslöja politikernas åsikter. De blånekade först till sina uttalanden efteråt, säger Lars-Göran Svensson.
Janne Josefsson berättar att han i dag möter stor tacksamhet från invandrare var han än rör sig i Göteborg, i saluhallen eller när han åker taxi.
– De har alltid vetat att de främlingsfientliga åsikterna finns i samhället. Nu har vi kunnat visa det i TV.
Pristagarna får dela på 75 000 kronor.
– Jag flyttade in i en nybyggd villa för en månad sedan och har inga svårigheter att använda pengarna, säger Lars-Göran Svensson.
– Jag ska åka till Rom med min sambo och ha kul, säger Janne Josefsson.
Mattias Göransson och Tobias Regnell
Som årets förnyare i svensk journalistik prisades Mattias Göransson och Tobias Regnell, för att de i tidningen Offside flyttat gränserna för sportjournalistik med kunskap, kärlek och känsla för spelet.
Offside är på många sätt urtypen för en tidning som vinner priser. En intelligent, välskriven sporttidning med ett bredare perspektiv och visst samhällsperspektiv. Men pockettidningen Offside har också visat sig kunna locka köpare – inga miljonupplagor måhända, men tillräckligt för att kunna visa att det finns utrymme för att intressera folk för fotbollsjournalistik bortom spelplanen, omklädningsrummet och krogen med skumpan. Offside är en pockettidning som under sina tre års levnad ägnat sidorna helt åt sport. Tobias Regnell är en av Offsides två anfallsspelare.
Grattis – och så den obligatoriska flåsiga sportfrågan, hur känns det?
– Jättebra. Vi var massivt nederlagstippade av stockholmska medieeliten, så det var oerhört glädjande av vinna.
Regnell och Göransson har under tiden med Offside huvudsakligen ägnat halvtid åt pockettidningen. Men man hoppas förstås inte att man med detta pris har nått halvtid för tidningens match. Med sina 10 000 exemplar fyra gånger om året är det först nu man på allvar fått upp flåset och kommit in i matchen:
– Ja, upplagan har ökat stadigt. Det och att vi sedan får det här priset känns speciellt roligt eftersom det är en produkt som vi själva har gjort från ax till limpa.
Tobias Regnell berättar att han och Mattias Göransson har växlat om att ha huvudansvaret för pockettidningen, och att det även inneburit rejält med arbete med räkningar, kuvertering och administration. Denna höst har Regnell, som normalt driver arbetet med Offside från arbetsplatsen Reportagebörsen i Stockholm, jobbat heltid med att göra Mediemagasinet för SVT, och då har Göransson varit den som huvudsakligen drivit bollen.
– Mattias har dragit ett tyngre lass när jag varit på Mediemagasinet. Även en del praktiskt arbete.
Vad har då varit grundtanken med att publicera Offside?
– Vi brinner båda för reportaget, att tillämpa det i genre där det fanns otroligt mycket historier att berätta. Rikedom, misär spänning, förlust, och seger, sporten har allt. Vi vill vidga sportjournalistiken så att den även rör samhällsfrågor, säger Tobias Regnell.
Offside har fått mycket beröm, men också kallats olidligt pretentiös. Vad säger du om det?
– Vi har fått en del befogad kritik, kanske har vi tappat i kvalitet i år för att vi har tänkt mer journalistiskt och mindre på den personliga berättelsen. Men olidligt pretentiös har jag svårare att förstå, för det har vi verkligen velat undvika. Vi har inga svåra texter eller kulturtexter.
Kan man se Offside som en sporttidning som inte luktar arbetarsvett?
– Nej, det tycker jag inte. Offside är inte gjord i polemik mot den vanliga sportjournalistiken, utan för att förnya den. Den traditionella nyhetsbevakningen är kärnan i sportjournalistiken, och så måste det vara. Vad vi gör är att ta hand om de berättelser som nyhetsjournalistiken inte riktigt brukar ha plats för.
Vilka är planerna för framtiden?
– Att göra ett fyrfärgsmagasin i National Geographic-format, med texterna i centrum. Genom att gå upp i format syns vi bättre i butikerna. I dag hamnar vi ibland i lite konstiga hörnor. Färgtrycket hoppas jag gör oss mer tillgängliga och breda, säger Tobias Regnell.
Mustafa Can
Jag har inga favoritämnen, livet är mitt ämne, säger Mustafa Can, poetisk reportagemakare, dagen efter att ha blivit utsedd till årets berättare inom svensk journalistik.
Mustafa Can, som bor i Stockholm, är uppvuxen i Skövde och född i kurdiska delen av Turkiet. Dagen efter att han fick Stora Journalistpriset och blev årets berättare är han fortfarande upprymd. Under samtalet med Journalisten ringer det tre gånger på mobilen, samtal som han besvarar med märkbart ökad splittring.
– Ända sedan nomineringen har det ringt hysteriskt. Det är nog för att jag kommit från ingenstans. Hade jag varit känd journalist hade jag inte varit så intressant, säger han.
Outsiderperspektivet på plats alltså. Inte konstigt, ty denna status har han haft sedan barnsben. Förtryckt minoritet i barndomslandet, utlänning i Västergötland och kosmopolit och lantis i Stockholm.
Det som förlänade honom priset var reportaget om Sverigedemokraterna – en resa med öppna ögon mot det svenska mörkrets hjärta. Höjdpunkten är när man nått organisationens kärna och förväntar sig mötet med ett ont genius, men där Mustafa träffar den 71-åriga pensionären Gun, som småpratar vänligt och bjuder på hembakt.
– Att det inte var skrivet med fördomar tror jag var det som gjorde reportaget uppmärksammat. Jag demoniserade inte, ville inte vara övertydlig eller förutsägbar.
Även om detta reportage blivit mest omtalat bland Cans texter är det ändå inte hans egen favorit:
– Den text jag känner mest för är en artikel om Gunnar Ekelöf som gick i DN Kultur. Ämnet är kärt för mig, för hans poesi är så visuell. Jag vandrade med Ekelöfs böcker i hans fotspår. När jag stod i Istanbul i en bysantisk kyrka framför den sönderkyssta madonnan, ledd av Ekelöfs text, var det en berusande upplevelse.
Hur vill du beskriva din stil?
– Jag ser bilder på en osynlig skärm och sen skriver jag ner dem.
Can – vilket uttalas Chan – är en idéskrivare, krattar ihop drivor av idéer i olika ämnen i en anteckningsbok och försöker genomföra så många han mäktar. Om invandrare, litteratur, matlagning, hälsa. Han har frilansat för Barnen, Aftonbladet, Göteborgs-Posten och Ordfront Magasin. I dag vikarierar han på Dagens Nyheter.
Can säger att han, trots att han lämnade Kurdistan vid unga år, påverkats starkt av barndomen, och att den har inskärpt ett allvar inför journalistiken:
– Journalistiken innebär makt. Det har påverkat mig oerhört. Friheten i Sverige att få skriva vad som helst utgör ett enormt ansvar.
– En förstagångsväljare ringde mig med gråten i halsen, och berättade att han hade röstat på Sverigedemokraterna men efter att ha läst mitt reportage ångrade han sig djupt: ”Bilden av det landet de målade upp, där vill jag inte bo”. Den kommentaren slår allting, journalistpriser och kollegialt beröm. Det var kärnan i journalistikens kall.
