Gå direkt till textinnehållet

”Trögheten är ett bestående inslag i svensk mediepolitik”

De senaste decennierna har allt förändrats för medierna – allt utom mediepolitiken, menar kritiska forskare och experter i en ny rapport från Institutet för mediestudier. I rapporten får också branschveteraner och de politiska partierna tänka fritt kring framtidens mediepolitik. Journalisten har gått igenom resultatet.

I en rapport från Institutet för mediestudier som Journalisten berättade om i torsdags slås det fast att politikernas intresse för mediepolitik har svalnat de senaste decennierna.

I alla fall om man tittar på antalet lagda motioner i riksdagen. Det har gått från 30 motioner per år under 1990-talet, till bara sju stycken år 2019.

Lars Nord, professor i politisk kommunikation och journalistik, är en av de som bidragit till rapporten.

Annons Annons

Han menar att medieutredningarna har kommit och gått, men att man sällan riktigt är i takt med tiden, som den formas av till exempel digitalisering och globalisering.

De senaste decennierna har allt förändrats för medier och journalistik. Allt utom mediepolitiken, som till stor del varit densamma.

Med bakgrund av det har författarna till de olika kapitlen i rapporten särskilt uppmanats att tänka fritt och förutsättningslöst för att på så vis uppmuntra till en öppen och kreativ diskussion kring en framtida mediepolitik.

Under ett webbseminarium på torsdagseftermiddagen, där rapporten presenterades, utvecklade Lars Nord resonemanget.

– Jag har sett flera exempel på hur mediepolitiken slagit till tvärbromsen under den här perioden. Trögheten är ett bestående inslag, och ett samlat intryck av svensk mediepolitik. Men det finns undantag när det har bränt till och blivit allvar, som 70-talets beslut om presstöd eller senare när man beslutade om den tredje marksända tv-kanalen, säger han.

Tillsammans med Ingela Wadbring, professor vid Mittuniversitetet, pekar Lars Nord i rapporten på hur riksdag och regering förkastat utredningsförslag när de lagts fram. För att senare genomföra snarlika beslut när utvecklingen gjort det oundvikligt.

De noterar också två skilda principiella grundhållningar inom mediepolitiken. För den tryckta pressen gäller en liberal princip om frihet från statlig inblandning, medan social ansvarsteori och reglering dominerat för etermedier.

När nu medierna går mot att alla gör digitala publiceringar, i alla medieformer, blir sådana skillnader svårare att upprätthålla, konstaterar de.

Lars Nord har också upptäckt något som är ”typiskt svenskt” när det gäller mediepolitiken, jämfört med andra länder.

– Ett särdrag är hur politiken är organiserad parlamentariskt, det är olika departement som hanterar mediefrågor. Utredningar sätts in av olika instanser, vilket jag ser som ett tecken på att den här typen av frågor har låg status. Mediepolitiken har heller aldrig riktigt varit en valfråga vilket är en förklaring, säger Lars Nord.

Medieanalytikern Olle Lidbom är en annan av författarna. Han har tittat närmare på de 640 riksdagsmotionerna kring mediepolitiken som har lämnats in mellan 1990 och 2019.

Han konstaterar att den nya digitala medievärlden är märkligt frånvarande i mediepolitiska motioner.

– Man försöker reglera det gamla medielandskapet medan man lämnar det nya medielandskapet vind för våg, som får springa sin egen väg. Det är ju företag som Google och Facebook som har satt tonen för hur den nya branschen ska fungera, säger Olle Lidbom.

Gunnar Nygren, professor i journalistik vid Södertörns högskola, propagerar för ett generellt stöd till journalistik, liknande det så kallade redaktionsstödet som nyligen införts.

Nygren vill dock se höjd gräns för hur stor upplaga som behövs för att kvalificera sig.

Bild: Gunnar Nygren och Ingela Wadbring. 

Thomas Gür, journalist och debattör och medgrundare till Bulletin har tittat närmare på public service. Hans slutsats är tydlig: det är statlig tv och radio.

Han visar på hur regering och riksdag har den slutliga makten över public service-bolagen och att allt annat är ”smoke and mirrors”, skriver han.

– Vi behöver inte en statsmakt som anställer och driftar statliga medier, säger Thomas Gür under webbseminariet.

Han får mothugg direkt i debatten av Christina Jutterström, tidigare vd för SVT, och chefredaktör för flera stora tidningar, som också hon har valt att titta särskilt på public service.

– Jag är inte så orolig över Thomas Gürs beskrivning, eftersom det geniala med public service är att väljarna röstar fram en riksdag och regering som sen tar beslut om ett brett public service i allmänhetens tjänst. Detta är idag oerhört accepterat, säger Jutterström.

Bild: Christina Jutterström.

Hon menar att ett smalare public service vore ett problem eftersom det då riskerar att bli något för högutbildade personer i storstäderna.

– Det är jag övertygad om. Bredden har varit styrkan i snart hundra år för radion och sedan 1956 för SVT. SVT behövs för att public service ska spela en roll i samhällsdebatten, och värna och utveckla demokratin. Sen tror jag också att ett smalare public service gör oss dummare, säger Christina Jutterström.

Hon föreslår också en sammanslagning av de tre public service-bolagen, och är inte orolig för att det kan leda till problem.

– Jag vet att en del andra tror det men min uppfattning är att slå samman skulle innebära att man skulle få fler partier att kunna enas kring en public service-politik som är fortsatt bred.

Thomas Gür menar att hans genomgång visar hur en riksdag när som helst kan ta kontrollen över etermediebolagen:

– Ingen kan göra något åt det, så länge det är konstruktionen bakom så blir det en chimär att prata om deras oberoende. Min uppfattning är att staten inte ska anställa journalister, varför ska man göra det? Jag förstår inte varför inte DN eller Expressen eller många med dem inte skulle kunna tjäna allmännyttan?

Journalistikprofessorn Sigurd Allen är kritisk mot Thomas Gürs slutsatser.

– Han diskuterar journalistik utan att ha historien med sig. Det blir inte propagandaverksamhet för att staten i en eller annan mening är arbetsgivaren. Man måste se på det här systemet i förhållande till den roll public service-medierna har, menar han.

Lars Nord menar också att ett problem är att för få politiker verkligen kan mediepolitik på ett djupare plan.

– Det finns för få politiker som kan det och det beror på att mediepolitiken har varit nedprioriterad under lång tid, säger han.

Ragnhild Olsen, norsk medieforskare, föreslår i rapporten att stödet ska utformas så att det stimulerar värdesamskapande mellan medier och publik. Hon vill se ett mediestöd med en tydlig inriktning mot den enskilda användaren.

Olsen kommer med konkreta förslag från den norska debatten om mediepolitikens utforming, vilket inkluderar ett system med statlig subvention av prenumerationer på lokala tidningar, exempelvis genom värdekuponger som det går att köpa prenumerationer med för låginkomsttagare.

Samt genom skatteavdrag på prenumeration för befolkningen.

Ett statligt stöd till medier som inte bara gynnar de stora behövs enligt medieforskarna Sigurd Allen och Ester Pollack.

I sin text utgår de från tanken på nyhetsjournalistik som en kollektiv nyttighet som av dessa skäl är svår att finansiera.

De vill att stödet ska behålla många av principerna som gäller i dag, exempelvis att det är ett rättighetsstöd baserat på objektiva kriterier, men med justerade regler så stödet inte går till de redan starka spelarna på marknaden.

De har också tittat på den norska modellen med ett vinsttak för medier som mottar driftsstöd. I Norge är det begränsat till maximalt en miljon kronor eller max 25 procent av stödet.

De politiska partierna har också fått möjlighet i rapporten att ge sin vision av framtiden.

Bland annat undrar Aron Emilsson (Sd) hur medborgare och politiker ska agera om medier kantrar i politisk slagsida. Public service är väsentligt för att samla nationen och utgöra ett kulturellt självförsvar i tider av big tech-bolags dominans menar han. Han är också kritisk till statliga subventioner av medier, eftersom de riskerar att göra mottagaren ofri och beroende. Undantag är stöd till innovation och distribution.

Vidare oroas han av en krackelerad sammanhållning i samhället och lägger skulden delvis på ett medialt etablissemang som haft politisk slagsida, ägnat sig åt självcensur, och hat och hot mot enskilda journalister.

Ida Karkiainen (S) önskar små justeringar och långsiktighet i mediepolitiken. Hon vill grundlagsskydda public service. Vidare är hon kritisk mot att stora delar av mediestödet i dag hamnar i stora och mellanstora städer när behoven är större på mindre orter. Hon tar även upp behovet av en rättvis beskattning av globala plattformar som Facebook och Google.

Niclas Malmberg (MP), vill i princip behålla public service som det är. Dock med grundlagsskydd och eventuellt högre stöd.

Christer Nylander (L) ser behov av skattelättnader för mediebranschen, och betonar att de globala nätjättarna måste beskattas på samma villkor.

Vad gäller public service vill han stärka oberoendet genom att flytta vissa beslut från förordning till lag, vilket tar bort en minoritetsregerings möjlighet att agera utan riksdagsmajoritet, står det i rapporten.

Mats Svegfors (M) konstaterar att den moderna demokratin i allt väsentligt är ”medieburen” och argumenterar för ett bibehållet presstöd. Kanske till och med på sikt ett stöd till ett nät av lokala digitala nyhetstjänster.

Bosse Svensson (C) menar att ett mediestöd behövs, som är kanalneutralt och premierar anställda journalister i hela landet.

Han föreslår ett avdrag efter RUT-modellen: en prenumeration på den lokala nyhetstjänsten ska vara avdragsgill. Också han vill värna public service

Roland Utbult (KD) vill ha ett kompletterande mediepolitiskt mål om att det ska finnas nyhetsbevakning i alla kommuner. Han anser också att public services huvuduppdrag ska vara att säkra oberoende nyhetsbevakning i hela landet, inte att göra nöjesprogram som konkurrerar med kommersiella kanaler.

Läs hela rapporten här