Gå direkt till textinnehållet

Sportjournalistikens revansch

Istället för ytlig kändisfixering och jippojournalistik har sportrapporteringen i medierna blivit kunnigare, smalare och därmed mer på allvar.

Efter de upphetsade referaten och löpsedlarna om hockeyfiaskot i vinter-OS 2002 inleddes en kort men intensiv debatt om sportjournalistik i Sverige.

Den gick ut på att svenska sportjournalister alternerade mellan att vara okritiska hejaklacksledare och tomatkastande pöbel och att sedvanlig kritisk, granskande och nyktert analyserande journalistik var en utrotningshotad art i den svenska sportmurvelfloran. Sportjournalistiken blev till och med, för första gången, ämne för en PK-debatt i Stockholm.

Det var en ganska onyanserad debatt, för att uttrycka det milt. Om man, i dessa guldjublande friidrottstider, ser till vad som hänt med sportjournalistiken i ett lite längre perspektiv är det snarare ett segertåg vi ser, inte en kollektiv branschkollaps.

bryt

Visst, det finns fortfarande svarta fläckar inom sportjournalistiken. Det finns grabbighet, besserwisseri, flaggviftande och oheliga kommerisella allianser, som borde rensas ut för att stärka trovärdighet och oberoende.

Men det finns en tydlig trend som är så stark att den överväger allt det där, nämligen att det ökade genomslaget för sport i medierna skett genom att sportjournalistiken höjt ribban, istället för att sänka den. Istället för ytlig kändisfixering och jippojournalistik har sportrapporteringen i medierna blivit kunnigare, smalare (nördigare, om man så vill) och därmed mer på allvar.

Det fanns en tid då en förhandsbilaga inför ett fotbolls-VM kunde presentera Englands landslag med pladder om att de representerade ett land känt för ”te, fish & chips och kungahuset”, som om det var skrivet för personer helt ointresserade av idrott. I dag ber man inte längre om ursäkt för vad man kan, utan vänder sig till de verkligt intresserade – och hoppas att de på förhand mindre intresserade vinns över på köpet. Utvecklingen påminner om det som hände med svensk musikjournalistik på 90-talet, då den initierade, ”smala” och engagerade journalistiken från nischtidningarna steg för steg tog plats även i de breda medierna.

bryt

I förhandsbilagorna inför det pågående friidrotts-VM kunde man läsa analyser av stjärnornas split-tider på 100 meter (här pratar vi kvalificerad nördkunskap) och när Carolina Klüft skulle ta hem guldet publicerades långa tabeller som gav var och en möjlighet att räkna på poäng och jämföra årsbästa mellan toppkonkurrenterna. Den sakkunskap som präglar framför allt etermediernas rapportering från friidrotten (Edwin Moses! Lennart A Julin! Tommy Åström!) är i världsklass – och gör att man står ut med att halva släkten Klüft också rycks in som extrakommentatorer med jämna mellanrum.

Självklart handlar det till stor del om kommersiell slagkraft. Sport säljer – och det är ingen slump att Aftonbladet byggt ut sin sportbilaga, så att den varje måndag ser ut som en systertidning till specialistmagasinet Offside, med fakta från alla fotbollsligor i Europa, inklusive den albanska, eller att TV4 storsatsar på friidrotten och på en helt sportdominerad digitalkanal.

För mycket sport, tycker en del. Det kan man självklart diskutera. Men att satsningarna sker med hjälp av fördjupning snarare än ökad ytlighet kan man bara jubla över.

mj@journalisten.se

P.S. Om det blir ett nej till euron kommer forskarna att behöva omdefiniera mediernas påstått opinionsbildande roll. För slagsidan åt ett ja är markant, såväl i de redaktionella som i de kommersiella spalterna. I helgen propagerade bland annat en rad krönikörer bortom ledarsidorna öppet för ett ja till euron. Jan Guillou. Johanne Hildebrandt, Rolf Gustafsson (om än elegant retoriskt inlindat) och till och med Expressen-Sportens Mats Olsson lät i sina krönikor förstå att de inte precis tillhörde nej-sidans anhängare. Det har de all rätt att göra, förstås. Men det blir allt svårare att hävda att medierna, som helhet, är opartiska.

Fler avsnitt
Fler videos