Gå direkt till textinnehållet

Skrämda till tystnad?

Perfekt tajmat till Karl XIIs dödsdag den 30 november dundrar fyra storstadstidningar på med gemensam storslägga mot nazisthotet.

Perfekt tajmat till Karl XIIs dödsdag den 30 november dundrar fyra storstadstidningar på med gemensam storslägga mot nazisthotet.

Satsningen är unik i svensk press och imponerande i sin uppläggning, med väl genomförd kartläggning och journalistiskt föredömlig redovisning. Inte minst greppet att plötsligt låta läsaren stirra 62 aktiva och kriminellt belastade nazister och medlemmar i mc-gäng i ögonen blev en spark i magen på den som hittills inte tagit hoten på allvar.

Samtidigt föder publiceringen naturligtvis frågor:

Varför vill till exempel inte reportrarna bakom DN-SvD-AB-Expressen-reportaget skriva under med sina namn? Sydsvenska Dagbladets journalister gjorde det, när tidningen körde sin egen antinazistsatsning förra veckan, också den föredömlig och klargörande.

”Det ser illa ut om inte ens professionella journalister kan stå emot rädslor och hot.”

Skillnaden är mer än hårfin och svaret därför viktigt. Som småbarnspappa kan jag lätt förstå att man vill skydda de sina för eventuella obehagligheter. Samtidigt bör man vara medveten om att själva budskapet med hela projektet i hög grad påverkas av de olika hanteringarna.

”Vi tänker inte låta oss skrämmas till tystnad”, skriver de fyra chefredaktörerna på åtta spalter. Men med anonyma reportrar blir budskapet alltså dubbelt. Vill man stärka läsarna till att stå emot rädslor och hot, ser det naturligtvis illa ut om inte ens professionella journalister vill göra det.

Att kritiskt granska samhällets mörkaste krafter är helt säkert påfrestande, men förmodligen ingenting mot att stå i vittnesbåset och öga mot öga peka ut en brottsling.

Så om nu målet verkligen är att ingjuta kurage hos medborgarna, blir min slutsats att Sydsvenskans journalister lyckats bättre.

Denna vecka får du också en extra tidning med Journalisten. I den medföljande etikbilagan kan du bland annat läsa om varför Aftonbladets Anders Gerdin valde att skugga ansiktena, när man för ett par veckor sedan skrev om just nazister. Samma figurer hängs nu ut med både namn och bild i veckans storsatsning.

Sådan är nämligen pressetiken – varje enskild publicering får avgöra hur långt man går. Huvudsaken att man vet varför man gör som man gör…

Fler avsnitt
Fler videos