Självkritik som missar målet
Ända sedan Irakkriget inleddes har svenska medier rekommenderat sina lyssnare, tittare och läsare att konsumera medierna kritiskt och att vara medvetna om risken för styrd rapportering. För att, åtminstone skenbart, balansera den brittisk-amerikanska styrningen av nyhetsflödet har en del tidningar också infört dagliga spalter där man i korthet rapporterar vad olika arabiska nyhetskällor har att säga om kriget,
Ända sedan Irakkriget inleddes har svenska medier rekommenderat sina lyssnare, tittare och läsare att konsumera medierna kritiskt och att vara medvetna om risken för styrd rapportering. För att, åtminstone skenbart, balansera den brittisk-amerikanska styrningen av nyhetsflödet har en del tidningar också infört dagliga spalter där man i korthet rapporterar vad olika arabiska nyhetskällor har att säga om kriget, med minireferat från statliga TVn i Irak och Kuwait och diverse arabiska TV-stationer och tidningar.
Frågan är dock vad den här förment objektiva dubbelrapporteringen egentligen är värd. Självklart saknar den inte värde: det är alltid bra att bli påmind om att det finns flera ”sanningar” i ett krig. Dagens Nyheter tog i söndags ett raffinerat grepp när tidningen beskrev hur olika medier – amerikanska Washington Post, brittiska The Times, saudiarabiska al-Liwa, irakiska al-Thawra och Qatars al-Watan – rapporterade från händelsen förra måndagen, när en amerikansk Apache-helikopter störtade utanför Bagdad. Nedskjuten av den irakiske bonden och hjälten Ali Obed Minkash, om man ska tro irakiska medier, träffad av massiv luftvärnseld från irakiska förband om man ska tro Pentagons uppgifter, vidarebefordrade av The Times.
Men att det finns olika versioner av ett händelseförlopp innebär inte att man för den skull har kommit närmare en verklig bild av vad som hänt. Vi journalister tycker ofta att det är en tillräcklig gardering att låta båda sidor komma till tals, men om båda ljuger, förvanskar och manipulerar har man inte kommit särskilt mycket närmare sanningen för det.
DN-reportaget var dock utmärkt, just för att det inte var så fixerat vid den senaste händelseutvecklingen, utan istället vågade gå en vecka tillbaka i tiden och försöka utröna vad i rapporteringen då som egentligen var sant.
bryt
Detta, att hela tiden gå tillbaka och ifrågasätta det man själv rapporterat i nyhetsstridens hetta – då väldigt mycket blir väldigt fel – är enligt min mening en av mediernas viktigaste uppgifter i krigsjournalistiken. Man kan inte kräva att medierna ska avstå från att publicera ”breaking news”, utan möjlighet att få alla uppgifter bekräftade – informationshungern är trots allt enorm – men man kan definitivt kräva att uppgifterna följs upp, granskas och ifrågasätts i efterhand.
Den som gör det bäst är förmodligen engelska The Guardian, som sedan krigets utbrott haft en daglig spalt döpt till War Watch. Där granskas mediernas rapportering (även den egna) med ytterst kritiska ögon. Uppenbara felrapporteringar listas (som det faktum att hamnstaden Umm-Qasr uppgavs vara intagen vid minst nio tillfällen, medan strider fortfarande pågick, samt alla varianter på skildringar av ett folkligt uppror i Basra) och varningssignaler tänds för suspekta ordval och försök till manipulation av medierna.
Den här sortens journalistik har inte samma status på redaktionerna som braskande nyhetsuppgifter om vad som kan tänkas tros eventuellt ha hänt med Saddam Hussein och hans familj. Men den är mycket viktigare. Och den har större reell betydelse för mediernas trovärdighet än schablonmässigt formulerade varningsetiketter om att allt som rapporteras kanske inte är helt korrekt.
bryt
Viktiga är även de skildringar på plats som levererats av korrar som Peter Kadhammar, Mattias Carlsson och Åsne Seierstad. Ja, de är på olika sätt kringskurna och begränsade i vad de kan göra, men det de har gjort, trots förutsättningarna, är oerhört starkt och omskakande. Kadhammars och Carlssons skildring av kaoset utanför Basra, i söndagens Aftonbladet, säger mer än tio timmars live-TV i Fox och CNN.
mj@sjf.se
P.S.
Nu finns bara tre korrespondenter för svenska medier kvar i Bagdad: frilansarna Åsne Seierstad, Urban Hamid och amerikanske stringern Bob Graham. I slutet av förra veckan lämnade Erik Thomle, som rapporterat för danska Jyllands-Posten och Svenska Dagbladet, den irakiska huvudstaden, efter några ”fruktansvärda dygn” efter det att den danska fotografen Johan Spanner gripits, då Thomle blivit allt hårdare uppvaktad av polis och säkerhetstjänst. Hans berättelse om de sista dagarna i Bagdad publicerades aldrig i Svenskan men kan hittas på nätet på www.jp.dk och är en briljant skildring av en kaotisk krigskorrevardag.
