Så rapporterar du om ätstörningar utan att trigga sjukdomen

Triggervarning: Denna artikel innehåller exempel på saker som Frisk & Fri anser att medier bör undvika i sin rapportering. Syftet med dessa exempel är att skapa tydlighet för läsaren, men de kan också vara triggers för sjukdomen.

Den senaste veckan har frågan om hur man ska prata och rapportera om ätstörningar rasat på svenska kultursidor. I Arbetet kritiserar Lotta Ilona Häyrynen Tidningen Vi för en intervju med Västerbotten-Kurirens kulturredaktör Sara Meidell som har skrivit boken Ut ur min kropp, om sin sjukdom. ”Tidningen Vi:s intervju med kulturchefen som ’valt’ sin anorexi triggade de värsta ätstörningstankar jag haft sedan jag började äta normalt igen”, skriver hon.

Krönikörer i Sydsvenskan, Göteborgs-Posten och Dagens Nyheter har gett sig in i debatten.

Annons

Hur ska man som journalist berätta om ätstörningar utan att trigga sjukdomen hos läsare, tittare och lyssnare? Riksföreningen mot ätstörningar Frisk & Fri har flera råd, och har skapat en checklista för ansvarsfull medierapportering.

Marika Rasmusson, pressansvarig på Frisk & Fri, vill inte recensera den pågående debatten.

– Vi har fått väldigt mycket förfrågningar från medier de senaste dagarna, men vi vill inte gå in i debatten på det sättet och kritisera någon enskild publicering. Vi ger gärna råd och tips till journalister om hur man kan bevaka frågorna på ett ansvarsfullt sätt, säger Marika Rasmusson.

Vad är det första man som journalist ska göra om man ska rapportera om ätstörningar?
– En gedigen research. En ätstörning är en psykisk sjukdom med fysiska symtom. Fokus hamnar i rapporteringen ofta på symtomen, inte på sjukdomen.

Är svenska medier generellt duktiga på att rapportera om ätstörningar på ett ansvarsfullt sätt?
– Generellt finns det återkommande problem i rapporteringen, som vi ser det. Bildsättningen är ofta väldigt … intressant, om man ska uttrycka det diplomatiskt. Det finns två bilder som används i majoriteten av all rapportering om ätstörningar: en naken fot, gärna med nagellack, på en våg, samt ett måttband runt midjan. De bilderna sätter fokus på de fysiska symtomen, inte på psyket och känslorna. De illustrerar inte sjukdomen.

– Sedan är journalister alltid intresserade av siffror. Man vill bland annat veta hur många som lider av ätstörningar, och det är oerhört svårt att svara på eftersom samsjukligheten är utbredd, många inte söker vård och mörkertalet är stort. Det är också vanligt att rapportering innehåller uppgifter om vikt och kaloriintag. Återigen hamnar då fokus på symtomen, i stället för sjukdomen. Det är värt att komma ihåg att hetsätning sannolikt är en vanligare ätstörning än vad anorexi är, och att anorexi kan övergå i hetsätning och bulimi. Det är komplexa sjukdomsbilder som man måste sätta sig in i för att kunna rapportera om på ett sakligt och ansvarsfullt sätt, säger Marika Rasmusson.

Så ni skulle gärna se sifferlös rapportering om ätstörningar?
– Ja, om man får önska något så är det väl att medier ska släppa fokus på symtomen av sjukdomen. Före och efter-beskrivningar, hur lite en person vägde och hur mycket eller lite personen åt, ”bara fem makaroner om dagen”, samt berättelser om manipulation kan också trigga sjukdomen.

Vad för slags manipulation menar du?
– Många som lider av anorexi försöker manipulera sin omgivning, och söker tips om hur man ska göra. En uppgift i en artikel om att en person lagt stenar i trosan eller druckit två liter vatten före vägning – ja, för den som är sjuk blir det ett tips om hur man kan gå till väga.

Borde vi då avstå från att publicera de uppgifter du nu nämner i den här artikeln?
– Jag nämner det här för din skull, för att du ska förstå vad det handlar om för typ av uppgifter, egentligen borde de inte finnas med i artikeln eftersom det bland era läsare naturligtvis finns personer som lider av ätstörningar. Det är förstås upp till er att avgöra men eftersom artikeln riktas till journalister kanske man måste göra ett undantag. Det är viktigt att journalister förstår vad det handlar om för typ av uppgifter som kan trigga sjukdomen.

Jag tror att många journalister känner sig osäkra och oroliga för hur man ska rapportera om ätstörningar på ett bra sätt. Vad är det viktigaste att tänka på?
– Jag vet inte om det är så att många journalister känner oro – det rapporteras ju oerhört mycket om ätstörningar. Men det är bra om man som journalist känner viss oro inför detta, det betyder att man vill ta ansvar. Det viktigaste för en journalist som ska rapportera om ätstörningar är att förstå att det är en komplex psykisk sjukdom, och att man behöver göra research. Man får gärna kontakta oss för att få råd och tips inför en publicering, säger Marika Rasmusson.