Så kom Dokument inifrån runt den rigorösa sekretessen

Den tredje och sista delen av SVT Dokument inifråns dokumentärserie Skamlös om Richard Olsson och hans två juristbyråer Rive och Arbetsrättsexperten sänds idag – och i arbetet med serien ställde byråernas anställningsavtal till en hel del problem för redaktionen.

– Det fanns omfattande sekretessklausuler. Vitesbeloppen var mycket stora, det kunde handla om flera hundratusen kronor om man röjde företagshemligheter, säger reportern Linnea Lindholm.

Annons

Det verkade inte heller finnas några gränser för vad som ansågs vara en företagshemlighet, utan allt från frågor som rörde personal, ledning och debitering till marknadsföring kunde falla därunder. 

– Man fick inte heller lämna uppgifter till ”obehöriga personer” och det kunde vara andra anställda på samma bolag.

Linnea Lindholm: Foto: SVT

Hur fick ni folk att ställa upp på intervjuer?
– Det var en av de saker vi la ned mest tid på. Folk var väldigt rädda, nästan paranoida. Det handlar om att bygga relationer, förklara vad vi gör och varför. Ingen av våra första källor vågade ställa upp. Vi förstod att några av dem pratade sinsemellan men vi var förstås tvungna att hålla på källskyddet och kunde inte bekräfta för den ena källan att vi pratat med den andra. Det var lite snårigt. Sen blev det ganska avgörande att byråerna gick i konkurs, då minskade oron för att bli stämd. Och att en person valde att gå till polisen. Då började anställda våga träda fram, säger Linnea Lindholm.

– Det som det hela kokade ner till var att många såg att Richard Olsson gynnades av att ingen vågade prata och att det var skälet till att han kunnat starta nya företag och fortsätta sin verksamhet.

Sekretessklausuler i anställningsavtal eller i avtal om avgångsvederlag i samband med uppsägningar kan stjälpa en story, det har många granskande journalister fått erfara. Men att personer inte vågar uttala sig av rädsla för repressalier, avsked och stämningar, trots att de har en grundlagsskyddad yttrandefrihet, beror på att skyddet i praktiken kan vara svagt. En sekretessklausul med vitesbelopp kan bli dyr för den som läcker uppgifter till medier, och brott mot repressalieförbudet är ofta svårt att bevisa.

Den sorts omfattande sekretessklausuler med vite som användes i anställningskontrakten på Rive och Arbetsrättsexperten är relativt ovanliga, men alla anställda omfattas av sekretess i någon form. Så hur mycket får egentligen arbetsgivare begränsa yttrandefriheten för sina anställda? Och hur ska man som journalist förhålla sig till det?

Yttrandefrihetsexperten Nils Funcke anser att journalister bör ta de frågorna på största allvar.

– Det är inte fritt fram för anställda, särskilt i privat sektor, att uttala sig om sin arbetsgivare. Dels finns lojalitetsplikten, dels är det i praktiken svårt för den anställde att skydda sig mot repressalier från arbetsgivaren, säger Nils Funcke.

Nils Funcke. Foto: Tor Johnsson

Lojalitetsplikten innebär att arbetstagaren inte får agera illojalt och skada arbetsgivarens verksamhet, särskilt viktigt är det att inte röja affärshemligheter och sådant som kan gynna konkurrenter. Yttranden som skadar företaget kan vara skäl för avsked, och kan leda till skadeståndskrav.

– När det gäller kontakten med medier kan man som anställd inte avtala bort sina grundlagsfästa rättigheter – vi har så att säga lämnat sågverkspatronernas tid – men det är oerhört enkelt för en arbetsgivare att bestraffa en anställd som uttalar sig i medier, och det är oerhört svårt att bevisa att det är vad som har skett, säger Nils Funcke.

Arbetsgivare i den privata sektorn och på statliga bolag omfattas inte av efterforskningsförbudet eller repressalieförbudet. Ett privat företag kan anlita en advokat eller detektivbyrå för att ta reda på vem som har läckt till medier. Men arbetsgivare inom den offentliga sektorn kan enkelt runda repressalieförbudet, menar Nils Funcke:

– Arbetsgivaren kan till exempel hävda att en dålig löneutveckling har att göra med dålig prestation, inte den anställdes kontakt med medier.

Hur ska journalister hantera detta?
– Till att börja med måste man inse att det här är en mycket hög tröskel att kliva över för en källa på grund av risken för repressalier. De vill ha sin kanelbulle till fredagsfikat precis som kollegorna … även om det kanske är ett dåligt exempel.

Det är väl inget dåligt exempel, det är väl arbetsplatsmobbning?
– Jo, och den sortens repressalier, att man till exempel inte blir inbjuden till företagsfesten, kan kännas oerhört jobbigt. Det här kräver personer med moralisk resning, den sorten som inte kan se sig i spegeln på morgonen om de håller tyst om missförhållanden på arbetsplatsen. De är inte så vanliga.

Nils Funcke anser att journalister i större utsträckning måste sätta sig ner med sina källor och gå igenom vad som gäller.

– Hur ser ett värsta-scenario ut? Du kan inte försäkra din källa att det inte blir några konsekvenser. Du ska inte måla upp en alltför skir bild av vår svenska yttrandefrihet. Du kan inte gömma dig bakom grundlagen.

Efter att utlandsspionerilagen antogs har efterforskningsförbudet och journalistens tystnadsplikt upphävts i de frågor som rör förhållande till andra stater eller mellanstatliga organisationer.

– Det måste man förstås upplysa om som journalist, för det vet inte folk. Jag har varnat för utlandsspionerilagen sedan 2015, inför döva öron. Det dröjde fram till förra året, veckan före andra tagningen i riksdagen, innan ledarskribenterna vaknade. De här frågorna är för viktiga, säger Nils Funcke.