”Reportern Didion sökte efter kärnan”
Joan Didions sista samlingsvolym ges ut på svenska i vår. ”Oavsett om det var hippies i Berkeley eller den amerikanska utrikespolitiken under Bush, så mötte hon en situation med en stillsam nyfikenhet”, säger förläggaren Richard Herold om Didion som reporter.
Kalifornienfödda författaren och journalisten Joan Didion dog strax före jul, vid 87 års ålder. Hon inledde sin journalistiska bana på Vogue och är mest känd för sina reportage och essäer. Bokförlaget Atlas gav 2008 ut samlingen Att lära sig själv att leva på svenska. I vår ger Natur & Kultur ut både den och Didions sista textsamling, Låt mig berätta vad jag menar, med texter skrivna 1968 till 2000.
Richard Herold, litterär chef på Natur & Kultur, var en av redaktörerna bakom Att lära sig själv att leva. Att ge ut den nya samlingen var bestämt sedan tidigare och inte kopplat till hennes bortgång, berättar han.
– När Atlas valde att inte ge ut Let me tell you what I mean kändes det roligt att få återknyta kontakten med henne och hennes verk.
Vad kännetecknar Didion som skribent?
– Hon har en omisskännlig stil, det måste man säga. Men jag tycker kanske ännu mer att det är hennes blick som är verkligt unik. Både den på andra – och på sig själv i de mer självbiografiska texterna. Hon rör sig runt ett objekt i vida cirklar och lyckas sedan hitta den exakta smärtpunkten.
– Med det sagt är det en njutning att läsa hennes texter, som är både lyriska och har en sällsynt precision.
Hur skulle du beskriva henne som reporter, gör hon något speciellt?
– Ja, men lite det jag är inne på, att hon inte gav sig in på ett uppdrag med en exakt idé om vad hon skulle berätta och varför, vad det hela skulle leda till. Utan oavsett om det var hippies i Berkeley eller den amerikanska utrikespolitiken under Bush, så mötte hon en situation med en stillsam nyfikenhet, ett sökande efter kärnan: vad handlar allt detta egentligen om?
