Qia Rindevall: : Reportar förvandlas till rapportörer
Kvalitetsdiskussioner kräver också tid. Det är en bristvara i dagens slimmade medieorganisationer, där utrymmet för reflektion blivit mindre och fördjupning har blivit en extravagans som man inte har tid att ägna sig åt. Stressade journalister tvingas följa minsta motståndets lag och förvandlas till rapportörer.
Härom kvällen var jag på en debattkväll om journalistisk kvalitet som Mälardalens frilansklubb inbjudit till. Det är en stor klubb, med över 1 000 medlemmar.
Debattlokalen behövde aldrig utnyttjas. Vi var elva personer, förutom de två inbjudna gästerna, och vi fick lätt rum vid ett restaurangbord.
Nu tror jag inte att den dåliga uppslutningen under debattkvällen berodde på att kvalitet i medierna ses som ett ointressant ämne att prata om. Snarare har en slags matthet infunnit sig. Den goda journalistik som trots allt finns kommer bort i det ökande mediebruset i dag.
Vi tycker visst att ämnet är angeläget och viktigt. När Journalistförbundet till exempel undersökt vad medlemmarna vill att förbundet ska prioritera i verksamheten har journalistisk kvalitet funnits med på önskelistans övre hälft både i enkäten 2000 och 2003. Det var också en stor fråga på kongressen 2000 då förbundsstyrelsen fick i uppdrag att prioritera det journalistiska kvalitetsarbetet.
bryt
Ändå förs diskussionen om innehållet i medierna alltför sällan på redaktionerna. Det räcker inte med korta dagliga morgonmötena för att gå på djupet med vad journalistisk kvalitet betyder på våra redaktioner.
Ofta fokuseras nytänkande på presentation och design. Men vad vi ska fylla förpackningen med är inte lika självklart att avsätta tid till att prata om.
Att diskutera kvaliteten i det egna mediet kan också vara ett känsligt ämne. Det kräver ett öppet klimat för att samtalet ska kunna föras på ett djupare plan. Utgångspunkten måste vara att alla känner att ”man vill varandra väl”, ett uttryck som språkutbildaren Per Amnestål ofta använder när han pratar om textsamtal.
Kvalitetsdiskussioner kräver också tid. Det är en bristvara i dagens slimmade medieorganisationer, där utrymmet för reflektion blivit mindre och fördjupning har blivit en extravagans som man inte har tid att ägna sig åt. Stressade journalister tvingas följa minsta motståndets lag och förvandlas till rapportörer.
Det krävs också mod att strunta i det förväntade och göra egna val när ”mediedrevet” rusar åt ett håll. Då är det inte riktigt läge att ställa sig upp och ifrågasätta varför vi ska producera något som ”någon” gissar att publiken vill ha.
bryt
Ska vi få en levande diskussion om journalistisk kvalitet på våra arbetsplatser krävs engagemang och att frågan prioriteras, både av journalister och ledning.
Frilansklubbens debatt kom mycket att handla om bristen på pengar i medieföretagen.
Besparingar påverkar kvaliteten hävdade Jan Mosander, grävande journalist på Sveriges Radio. Utvecklingen på radion leder till att det snart bara finns utrymme för ”mikrofonkyparknäck”, där reportern rusar ut med mikrofonen, hämtar hem en politikerkommentar och rusar tillbaka till redaktionen. Till de större, djuplodande reportagen finns det varken tid eller pengar.
För frilansjournalisterna är problemet att de inte får betalt för det arbete de lägger ner på genomarbetade reportage. För att ha råd att skriva om ämnen de brinner för tvingas många ”sälja sig” för att kunna försörja sig. Frilansen Anders Sundelin var bekymrad över att kvalitet inte längre lönar sig. Den kostar för mycket pengar och efterfrågas därför inte av redaktörerna. Och publiken hörs inte av.
Jag tror inte att vi kan förvänta oss att vår publik i någon större utsträckning ska höra av sig och efterlysa saklig, välskriven, betydelsefull, oförutsägbar, spännande och överraskande journalistik.
Förändring måste komma inifrån oss själva.
qr@journalisten.se
tf chefredaktör och stf ansvarig utgivare
