När Myrdal ”godkände” Guillou

I en serie artiklar ska Journalisten berätta om hur klassiska reportage blev till.

Först ut: Jan Guillous berättelse om kvinnomördaren Ali Q i FiB/Kulturfront 1979. Ett reportage som tog en månad att skriva men som blivit en klassiker i genren new journalism.

Trots gedigen research och många omskrivningar hade Jan Guillou problem att få reportaget publicerat. I förordet till den första upplagan av

reportagesamlingen Reporter, där berättelsen om Ali Q ingår, skriver han att redaktionen på Folket i Bild/Kulturfront slog ner den ”politiska

stämgaffeln i manuskripten för att höra om det är rätt ton i texterna”.

Redaktionen visste inte hur den skulle förhålla sig till reportaget eftersom kriminaljournalistik ansågs suspekt och kommersiell. Den reagerade också på att Jan Guillou öppet skrev att det var en invandrare som hade utfört dåden. Redaktionen var orolig för att rasister skulle få vatten på sina kvarnar.

– För att lösa bryderierna tog redaktionen kontakt med Oraklet i Mariefred och ville att han skulle ge sin synpunkt på texten. Svaret löd: som Raymond Chandler. Redaktionen visste inte att Jan Myrdal hatade Raymond Chandler och publicerade reportaget, berättar Jan Guillou.

Jan Guillou valde att skildra historien om Ali Q genom att använda litterära stilgrepp för att dramatisera berättelsen. Det fanns flera bottnar i fallet med Citymördaren, som Ali Q kallades i kvällstidningarna, som bättre kunde förklaras med ”ny journalistik” än med det traditionella nyhetsspråket. Istället för att förkorta och förenkla ville Jan Guillou fördjupa, försöka förklara varför en uppenbart mentalsjuk invandrare på öppen gata mördar för honom helt okända kvinnor.

Ali Q kom från Marocko. I Sverige mötte han ett samhälle där synen på sex och kvinnans roll i samhället var annorlunda, och en svensk byråkrati som inte visste hur de skulle hantera en invandrare med psykiska problem. Jan Guillou såg att det gick att skildra ett socialt problem genom ett reportage och på samma gång skriva en spännande berättelse.

Att skriva i new journalism-skolan är tidskrävande eftersom formen fordrar att reportern intervjuar alla inblandade personer, läser förhörsprotokoll och när det gäller ett brottsmål även följer rättegången. Jan Guillou var den enda journalist som satt med under huvudförhandlingarna mot Ali Q.

– Tidningarnas artiklar bygger på polisens förundersökning, som är deras arbetsteori. Denna ska sedan prövas i en rättegång. Då kanske bilden måste revideras, men då anses storyn överspelad och få tidningar bryr sig om att korrigera sig själva.

Stilistiska problem

Reportaget ställde till vissa stilistiska problem för Jan Guillou, eftersom Ali Q uppenbart var mentalt störd och inte gick att intervjua. Guillou fick använda sig av polisens förhör och de korta svar som Ali Q gav under rättegången.

– Annars var arbetsmetoden inte annorlunda är vid vanlig research. Jag gjorde intervjuer med polisen, arbetsgivare, släktingar, facket och arbetskamrater, tog del av förundersökningar och utlåtande från psykologer. Det nya var sättet att sammanställa en stor mängd information och försöka att skapa en helhetsbild av vad som hade hänt.

När man skriver längre reportage är det lätt att bli överväldigad av materialets storlek. Jan Guillou rekommenderar att man först skriver ner en arbetsversion.

– När det väl finns en version på papper ser man tydligare vad som kan förbättras, förstärkas eller tas bort. Minst två gånger bör man skriva om. Vid längre reportage är dispositionen också viktig. Det gäller att tänka igenom hur man bygger upp reportaget innan man sätter sig framför datorn eller skrivmaskinen.

Fortfarande använder Jan Guillou skrivmaskin och anser att många överskattar datorns fördelar med att snabbt kunna flytta stycken och ändra.

– Man måste ha en klar disposition och ha tänkt igenom hur reportaget ska vara upplagt innan man börjar skriva.

Livstids fängelse

Reportaget om Ali Q slutar med att försvarsadvokaten med tårar i ögonen står på trappan till rådhuset i Stockholm. Han har för första gången fått en klient dömd till livstids fängelse. Jan Guillou förklarar att så var det. Det var sant, vilket är själva andemeningen med den nya journalistiken. Inget får vara ljug.

För ett tag sedan höll Jan Guillou en föreläsning vid institutionen för journalistik och masskommunikation (JMG), Göteborgs universitet. En av eleverna frågade honom hur mycket man får hitta på i ett reportage. Jan Guillou blev förbluffad över frågan.

– Inte alls, svarade jag. I det ögonblick som man hittar på är det inte längre journalistik, utan litteratur. Journalistiken tolererar inga påhitt. Det är en missuppfattning att det litterära instrument man använder i new journalism skulle tillåta att man kryddar med lite ljug. Trovärdigheten faller pladask om en liten detalj är fel.

Jan Guillou tycker sig se att journalister i dag inte ges tid och utrymme att skriva den här sortens reportage-journalistik.

– I kriminaljournalistiken ska artiklarna vara korta, rappa och säljande. Man drar fram de brott som är otäcka, som läsarna kan förfasas över och som är ekonomiskt gynnsamma för tidningen. Varje journalist vet att den metod jag använder i reportaget om Ali Q är bättre.

PÄR JANSSON

pj@sjf.se