Gå direkt till textinnehållet

Kulturskymning: Är kulturjournalistiken i kris?

Skrota pliktbevakningen. Börja om med två tomma sidor. Det är kulturredaktören Peter O Nilssons recept för att dagspressens kultursidor ska kunna återta sin roll som ledande samtidsgranskare och utmanare.Journalisten har tagit pulsen på kulturjournalistiken och debatten om dess kris.

Skrota pliktbevakningen. Börja om med två tomma sidor.
Det är kulturredaktören Peter O Nilssons recept för att dagspressens kultursidor ska kunna återta sin roll som ledande samtidsgranskare och utmanare.
Journalisten har tagit pulsen på kulturjournalistiken och debatten om dess kris.

Det råder stiltje på kultursidorna i svensk dagspress. Kulturredaktionerna ligger förtöjda i var sin vik, de dåsiga besättningarna vaggas av kvarvarande skvalp från forna års kravaller.

I det behagliga samförståndet lyser de intellektuella utmaningarna, de stora debatterna och de upprörande utspelen med sin frånvaro. Är bristen på oroande röster i sig oroande?

Några tycker det.

”Aldrig tidigare under de femton år jag har varit verksam har så många kultursidesartiklar betytt så lite för så många. Aldrig tidigare har så många kulturredaktörer gjort så likartade val”, skrev Peter O Nilsson, huvudredaktör för Kulturnyheterna i SVT, i Publicistklubbens årsbok 2003.

Nilsson attackerade en kulturjournalistik som genom att alltmer satsa på korta, billiga och konsumtionspräglade recensioner blivit ofarlig och därmed har abdikerat från rollen att vara en motvikt till de etablerade verklighetsbeskrivningarna.

– Kulturjournalistiken övergår till konsumentinformation, säger Peter O Nilsson som också tror att recensionerna kommer att buntas ihop och slutgiltigt slås ihjäl genom att tryckas i en bilaga en gång i veckan.

– Det saknas en vilja hos redaktörerna att göra något på allvar, att odla breda tänkare på sidorna, att ta in den typ av texter som skulle kunna rädda kulturjournalistiken. Kulturreportage som driver teser är en tradition som håller på att tyna bort, anser Peter O Nilsson, som tycker sig se en kulturjournalistik som under kommersialismens tryck har retirerat från samhällsfrågor till harmlösa, estetiska frågor.

bryt

Kulturjournalistikens idétorft angreps även i Göteborgs-Posten den 26 juli av kulturskribenten Johan Dahlbäck:

”Ofta hävdas att vi i Sverige bara har plats för en idé i taget. Det är elakt förtal. Vårt svenska debattklimat är i stället så pass generöst att vi får rum med hela två åsikter åt gången: en för tidningens ledarsida, en annan för kultursidan.”

Dahlbäck tror att kulturkonformismen, viljan att alltid vara överens, till en del kan förklaras som en svensk kulturföreteelse, men säger också att debattledan har ökat de senaste åren för att de alternativa perspektiven tunnats ut. Situationen är enligt Dahlbäck en typiskt svensk paradox: en kulturuppfattning som är starkt politiserad men inte tillåter något politiskt spelrum:

– När jag var på ett arrangemang med tidskriftsredaktörer, flera från kulturtidskrifter, presenterade en redaktör sig och syftet med sin tidning med ambitionen att han ”ville sprida bildning”. Då skrattade folk i lokalen. Fel åsikt, alltså. När BLM-redaktören sade att han var kristen anarkist blev mottagandet bättre. Det säger en del om tillståndet, säger Johan Dahlbäck.

– Om vi ska ha en politisk kulturjournalistik i Sverige, och det har jag inget emot, då måste man tillåta ett bredare spektrum av åsikter i spalterna, framhåller han.

bryt

Expressens kulturchef Per Svensson har också han skrivit artiklar där han ifrågasatt den svenska kulturkonformismen och anser att kulturredaktionerna lider av ett försvagat självförtroende.

– I takt med att ledarsidorna har blivit mer vitala och mindre partipolitiska har de subjektiva samtidskommentarerna flyttat över till ledarsidorna. Samtidigt har den kommersiella nöjesjournalistiken blivit mer påträngande och dessutom har sparkraven haglat. Sammantaget tror jag att det har gett kulturredaktionerna en viss överlevnadsångest och kris, och då har man slutit leden. Det har blivit lägre i tak och idéspannet snävare.

Per Svensson tycker sig känna att kulturjournalistiken har marginaliserats under senare år:

– Förr kunde en intellektuell inte hänga med i de allmänna diskussionerna i umgänget om man inte läst kultursidorna. Så är det inte längre. Kulturdebatten spelar inte samma centrala roll längre och har blivit mer intern. När det gäller kulturbevakningen tror jag att vi är på väg från en nordisk kulturradikal tradition till en mer artistiskt, estetiskt präglad anglosaxisk modell.

bryt

Malin Krutmeijer, kulturredaktör på Helsingborgs Dagblad, en regiontidning som av hävd haft en ambitiös kulturbevakning, tycker sig se en viss räddhågsenhet i de svenska kultursidorna som dels syns i en likriktning av artiklarna, dels en underkastelse inför underhållningsperspektivet.

– Jag tycker att man bör värna kulturjournalistikens särart och subjektivitet även om det handlar om recensioner. Det är inget fel att sträva efter lättillgänglighet och ha korta texter, men kulturjournalistiken tenderar att ofta vara alltför underhållningsinriktad.

– Vi måste våga stå för att kultursidan är en lässida, den ska inte behöva redigeras som ett magasin. Och om man vill vara rolig går det utan att vara bekräftande eller ytlig, framhåller hon.

De stora redaktionerna har en likartad syn på kulturjournalistikens roll. Dels handlar det om recensioner av litteratur, konst, teater och dans, dels om att granska och analysera samtiden.

Under senare år har hälsotillståndet hos recensionerna stundtals avhandlats på kultursidorna, men knappast resulterat i en enhetlig diagnos.

bryt

Aftonbladets kulturchef Håkan Jaensson delar dock inte oron över kulturjournalistikens hälsotillstånd, och säger att Peter O Nilssons angrepp mot recensionerna är felaktig:

– Recensionerna behövs, dels för att orientera folk om vad som händer i litteraturen, dels för att artiklarna i sig själva är en del av det litterära livet.

– För övrigt är det fel att tala om kultursidor som ett kollektiv. Jag tycker att flera kultursidor ständigt ifrågasätter de etablerade sanningarna, och att det förs en diskussion om människors villkor. Vi har inte samma kommersiella krav som andra delar av tidningen och utgör därför en av pressens sista fria ytor. Kritiken om att vi är så elitära är också märklig. Det brukar reta folk om de inte förstår just kultursidan, men själv begriper jag ju inte ett dugg av travsidan, säger Håkan Jaensson.

bryt

Kristoffer Leandoer, redaktör på BLM, kanske den tidskrift där den mest välskrivna och blodfulla svenska litteraturkritiken dväljs i dag, tycker sig se grundproblemet i själva kritikerrollen:

– Kritiken ser ut som den gör eftersom det inte finns någon karriär att göra som litteraturkritiker längre. Det är inte en egen konstform utan en bisyssla på väg till något annat.

– Recensionerna blir allt kortare, kritikeryrkets status har sjunkit, och därmed skapar recensionerna inte samtiden, utan reagerar bara på det som händer. Man har retirerat från att vara subjekt till objekt, säger Kristoffer Leandoer.

Ett annat problem kan vara att nya alternativa medier och halvoffentliga diskussionsfora – som fanzines, bloggar, mejllistor och Internetsajter – för de debatter som tidigare fanns på kultursidor. Och även om tidningar som Ordfront Magasin och Arena ofta hemfaller åt trygg vänsterkatekes för de redan frälsta, florerar en uppfordrande, radikal samtidsdebatt på Internetsajter som Yelah.net, och i anrika BLM odlas i dag en blodfull och intellektuellt utmanande litteraturkritik – dock bara i drygt 4 000 exemplar.

Några identifierar alltså problemen på den stora scenen i en alltför lydig anpassning till marknadens njugga krav, andra ser problemet i anpassningen till en snäv, åsiktsprofil definierad av 70-talets kulturvänster.

Ståndpunkterna är kanske inte lika oförenliga som det låter.

Många av de forna kulturstriderna, även om de gällt estetiska frågor, har hämtat sin kraft i ideologiskt färgade kontroverser.

Under 70-talet intog samtidskritiken ofta en mer eller mindre uttalad vänsterposition. Under 80-talet vändes denna under postmodernismens banér till en uppgörelse med vänstern. Oavsett politisk ståndpunkt fanns det grundläggande skillnader i synen på samhället och människan som gav kulturdebatten kraft, energi och framåtrörelse.

Efter Berlinmurens fall försvann föreställningen om en nalkande ny och bättre samhällsordning. Världens orättvisor och brutalitet fanns kvar, men de ideologiskt burna lösningarnas trovärdighet var borta. I Vietnamkrigets och kalla krigets politiserade skiljelinjer passade lokala extrapoleringar och politiska teorier in på Sveriges kultursidor. Det var tredje världens folk mot den nakna imperialismen. 90-talets krig och massmord i Jugoslavien och Rwanda var däremot avideologiserade, obegripliga och ointressanta. En del av lyskraften hos skribenter som Peter Weiss, Jan Myrdal och senare Maciej Zaremba var att de haft en trosvisshet som tycktes bäras fram av djupa insikter om grundläggande systemfel i samhället.

bryt

– I dag syns ingen estetisk tolkningsram inom kulturjournalistiken vilket var en självklarhet förr, framhåller Arne Ruth, den siste av Dagens Nyheters kulturchefer som var förärad titeln chefredaktör.

Ruth efterfrågar en hållning som påverkar hur man ser på litteratur, men tycker också att striden mellan olika redaktioner i ett friskt kulturklimat borde vara mer livvaktig:

– Det finns för lite ifrågasättande mellan redaktionerna. Var och en går i sitt eget spår. Att polemiken även förs mellan medierna är en jättepoäng.

Vid millennieskiftet tycktes de flesta -ismerna förbrukade på kultursidorna – med undantag för feminismen. Det feministiska perspektivet har sedan det sena 90-talet förekommit flitigt på kultursidorna, bland annat har Dagens Nyheter i en rad artiklar diskuterat queerteori, patriarkala värderingar och drivit teser om könet som en social konstruktion. Genusanalysen har även synts i regiontidningarna:

– Jag tycker att feminismen har fört in nya och viktiga synsätt i kulturjournalistiken. På Helsingborgs Dagblad har vi fört in ett feministiskt perspektiv i konstanalysen som jag tycker varit fruktbar, säger Malin Krutmeijer, kulturredaktör.

Men även om könsroller och feminism debatterats på kultursidorna har det saknats röster som fronderat feminismen. Feminismen har utgjort en tro som omhuldas av alla, men några svidande angrepp på den feministiska rörelsen har helt saknats på kultursidorna. Är det ett problem?

– Nej, jag kan inte hålla med om att det skulle finna något bekymmersamt med det. Det har funnits debatter mellan till exempel queerperspektivet och feminismen, så meningsutbyte har inte saknats. Feminismen är en bred rörelse, och har någon slags sunt förnuft, så jag tycker inte att det är ett problem att feminism har blivit mainstream-diskurs.

bryt

Mycket av debatten om kulturjournalistikens vingliga färd kretsar kring Dagens Nyheters roll, och vägval. I dag står tronen tom på DN Kultur, som fortfarande utgör den svenska kulturjournalistikens parnass, även om många hävdar att redaktionens betydelse har minskat. För tio år sedan var kulturchefen en av DNs chefredaktörer, därefter följde flera chefsbyten, missnöje med den devalverade chefsrollen och ett byte till tabloidformat som den förre kulturchefen, nu mera ledarskribenten, Henrik Berggren länge sade sig rädas.

– På DN har vi traditionellt haft tre självständiga, starka redaktioner vilket har garanterat en naturlig pluralism. Med dagens ekonomiska verklighet har vi måst samarbeta mer över redaktionsgränserna, kulturskribenterna har blivit mer av professionella tidningsmakare och det har gjort att vi har tappat i mångfald, säger Henrik Berggren.

Förändringarna på DN Kultur har inte bara handlat om lägre rang för kulturchefen, utan även om att den mer reflekterande, analytiska kulturjournalistiken integrerats med nöjesjournalistik, och att de tungt orkestrerade läsupplevelserna har snöpts i DNs nyligen genomförda tabloidformat. Integrationen av populär- och finkultur har inte varit smärtfri. Ofta har kulturskribenternas behandling av populärkulturella fenomen blivit tungfotade, medan nöjesjournalisternas texter tyckts manade att ”krångla till det lite” för att platsa på kultursidan. Avdelningar som tidigare fångade tecken i tiden har tappat spänst, som kulturkrönikan eller DN Kulturs notispalt som allt oftare blivit en plats för syrliga tillrättavisningar – som kan gälla ostyrig kommersialism på museerna, för djupa urringningar på någon reklamaffisch eller att nya IKEA-katalogen inte uppvisar en korrekt familjebildning – kort sagt den typ av omtänksam uppfostran av den svenska offentligheten man kan förvänta sig av en välmenande målsman.

bryt

Henrik Berggren tycker sig kunna se att det i svensk kulturjournalistik finns tecken på villrådighet:

– Det kan kännas som om vi saknar profeter som ser de stora mönstren. Men frågan är förstås om författare och kulturjournalister verkligen kan peka ut vägen i dagens komplexa värld? Min dröm har varit att lansera de folkbildande skribenterna som både förklarar stora frågor och tar ställning. Jag hade önskat att min tid på DN hade ägnats mer åt det och inte så mycket åt neddragningar, personalfrågor och tabloidomläggning. Men man väljer inte sin tid, säger han.

Vad kommer nu att hända med ledarskeppet? Enligt DNs chefredaktör Jan Wifstrand, som rekryterar ny chef till DN Kultur, kommer det att dröja några månader innan chefsposten är besatt, och fram till årsskiftet är Lars Linder tillförordnad chef.

– Den blivande kulturchefen måste ha en stark plattform från breda delar av kulturvärlden, det har varit en DN-tradition. Men vid den här rekryteringen betonar jag minst lika mycket chefskompetensen. Vi letar alltså någon som är både god arbetsledare och kulturmänniska. Dessutom bör personen ha medieerfarenhet, säger Jan Wifstrand.

Aftonbladet Kultur har envist axlat rollen att lansera svidande samtidskritik från internationella skribenter. Men även om Håkan Jaensson – genom att växelvis troget servera Pilger, Klein, Said och Fisk till dagens rätt – säger sig vilja lansera motbilder till de etablerade sanningarna, är artiklarna noggrant valda för det svenska klimatet och passar in i en lättidentifierad höger-vänster-skala, som ofta anklagas för att vara förutsägbar:

– Visst, våra skribenter tar ställning. I en stor del av svensk kulturjournalistik finns det en förströdd tendens, lite av det ena och lite av det andra. Vi vill ha skribenter som tar saker på allvar, förklarar Håkan Jaensson.

bryt

Arne Ruth säger sig sakna både internationella utblickar och internationellt tänkande i den svenska kulturjournalistiken.

– Även om Aftonbladets kultursida tar in utländska röster tycker jag att svensk journalistik i allmänhet har blivit mer inåtvänd. Jag tror att det är viktigare än någonsin att skapa spelrum för personliga tolkningar från skribenter med olika kunskapsprofiler. The Guardian, med sina vida ramar, är mitt stora föredöme i det avseendet.

Arne Ruth håller med om att det är svårare att genomföra förnyelse i tider av sparkrav, men betonar att saker som pappersformat inte är avgörande för själva journalistiken:

– I Spanien finns El País, i Polen Gazeta, som bägge är i tabloid men ändå inte är rädda för att publicera långa artiklar. Och återigen tycker jag att The Guardian med sin G2-bilaga visar hur väl ett begränsat format kan utnyttjas.

Ingrid Elam, tidigare kulturchef på Dagens Nyheter och i dag frilans, håller visserligen med om att de undersökande kulturreportagen har förlorat mark, men betonar att kulturjournalistiken sett på sikt ändå är en växande bransch:

– Förlusten är relativ, inte absolut. När jag började läsa kultur upptog den trots allt mindre än en sida i Göteborgs-Posten, och en sida i Dagens Nyheter. I dag omfattar kulturen betydligt mer. Och det har växt fram en nyhetsjournalistik kring kulturen som inte alls var lika framträdande tidigare.

– Är man intresserad av fördjupning, kulturreportage och idéer, då finns det däremot anledning att vara bekymrad. Därutöver har kritiken problem, med begränsat utrymme, mindre självförtroende och tendensen att lansera böcker i stället för att diskutera dem, säger Ingrid Elam.

bryt

I radion får kulturjournalistiken fortfarande ta plats i P1, och i SVT har Kulturnyheterna rönt publika framgångar. Enligt Mattias Berg, chef för Sveriges Radios kulturredaktion, hindrar inte public service-uppdraget redaktionerna från att ha en journalistik som ifrågasätter och provocerar:

– Kulturjournalistiken har en självklar roll inom public service, vilket är positivt. Sedan finns en tradition att Granskningsnämnden för radio och TV låter radions kulturjournalistik få större frihet till subjektiva bedömningar. Där intar vi en särställning.

– Själv förespråkar jag traditionen med reportage som driver en tes, men jag tror att det krävs att vi i Sverige generellt försöker bli bättre på att odla och föra fram fler journalister som behärskar den konsten. Framtidens utmaningar handlar om att kombinera nyhetsjournalistikens aktiva research med kulturjournalistikens kritiska analys. Både fotarbete och reflektion, säger Mattias Berg.

Det finns dock de som ser tecken på att kulturjournalistikens metoder och strävan efter sammanhang redan i dag frodas i dagspressen – om än inte alltid på kultursidorna. Mikael van Reis, kulturchef på Göteborgs-Posten, menar att nyhetsjournalistiken har kulturaliserats och blivit mer analytisk:

– Läsarna vill inte bara ha rapporter utan också ”förståelse”. Därför är det vedertaget med analyser och krönikor på nyhetsplats och andra håll. Tillsammans med ekonomijournalistik är kulturjournalistiken faktiskt de fält som vuxit starkast och blivit mer mångsidiga de senaste tjugo åren. De behandlar frågor som upptar alltmer utrymme i var och ens arbete och fritid, och därför är kulturjournalistiken en växande trädgård som också inrymmer fler genrer än tidigare, framhåller han.

– Jag tror att vi kommer att få se, och redan ser en viss integrering av kulturkritik och kulturjournalistik på sidorna framöver. Här kommer det att finnas utrymme för nya begåvningar.

bryt

På frågan om vilka ämnen som den samhällsinriktade kulturjournalistiken kan ägna sig åt nämner kulturcheferna teman som Irakkriget, den nya världsordningen, imperiebegreppet, invandringen till Sverige, integrationen, världen efter murens fall, språkets och mediebildernas betydelse, uppgörelsen med svenska traditionen och postmodernismen.

Hur ska då ohälsan i kulturjournalistiken kureras?

Enligt Ingrid Elam handlar det om att inte fastna i metoder och rutiner från nyhetsjournalistiken och nöjesjournalistiken.

– Jag är för öppningen mellan finkultur och populärkultur, men vid sådana möten måste journalistiken också förändras. I stället för att omedvetet lufsa på med nyhetsbevakning på kultursidorna bör man driva frågor och idéer. Huvudutmaningen är att inte låta sig bli slav under mångfalden, inte tvinga sig att täcka in allt och inte låta den rapporterande journalistiken ta över sidorna, säger Ingrid Elam.

bryt

Peter O Nilsson ser lösningen i högre ambitioner hos redaktörerna och mindre slentrianbevakning:

– Bästa sättet att göra en bra kultursida är att ha en liten, hårt arbetande redaktion och en stor frilanskår. Det behövs om man ska kunna återta rollen om en kulturjournalistik som granskar samtiden och driver idéer.

– Och skrota recensionerna. Åtminstone borde någon redaktion göra det en tid för att se vilka andra former som finns. Börja om med två vita sidor, tycker Peter O. Nilsson.

Expressens Per Svensson, å sin sida, sätter sin tilltro till individerna och enskilda skribenter:

– Initiativet till en förnyelse av kulturjournalistiken måste komma från enskilda skribenter. Trots dagens konsensustänkande finns det ändå ett visst spelrum. Är man tillräckligt begåvad kan man öka takhöjden. Och eftersom kulturjournalistiken är individualitetens genre är det endast individerna som kan skapa förändringen. Fritänkande kan inte kommenderas fram.

pf@journalisten.se

Fler avsnitt
Fler videos