Kongresskrönika 2: När LAS tog över
De bestående intrycken av den första kongressdagen var två. Dels att det var de små frågorna som dominerade, dels att det var männens show. Men när vikariefrågorna tog över agendan under dag två blev det en annan ordning.
De bestående intrycken av den första kongressdagen var två. Dels att det var de små frågorna som dominerade, dels att det var männens show. Men när vikariefrågorna tog över agendan under dag två blev det en annan ordning.
Efter en inledningsdag som till stora delar handlade om frågor som inte med den största entusiasm kan beskrivas som de mest centrala för journalistkåren just nu (som huruvida kongressen ska vara ambulerande eller ligga fast, eller huruvida ombuden ska väljas via webb eller vanlig post), var det med viss lättnad som agendan under andra dagen togs över av de mer angelägna frågorna. Samt av nya ansikten i talarstolen: inte minst fler kvinnliga och fler yngre, med egen erfarenhet av en på många sätt bisarr arbetsmarknad.
Vikariernas situation är kongressens huvudfråga räknat i antal motioner – tio av 55 – och det framgick snabbt att den också är en av de frågor där det största engagemanget finns. Torsdagens första stora debatt, om införandet av en vikarieombudsman – ett förslag som till slut ratades – blev en tydlig genomlysning av hur akut situationen för vikarier och visstidsanställda är. Samt av hur svår den är att åtgärda. Förbundsstyrelsen begärde att kongressen skulle ställa sig bakom ett skarpt uttalande, i form av en debattartikel, i frågan – men möttes av det tydliga beskedet att det inte räcker. ”Det är fina ord, engagemanget är starkt och bra, men vi har läst dem förut. Nu måste det göras något mer”, konstaterade Lollo Ahldén, TT Spektra, och lanserade förslaget om en vikariejour, som ett sätt att ställa vikariernas situation i fokus och visa alla vikarier och visstidsanställda att förbundet tar deras situation på allvar.
Den följande debatten, om hur förbundet ska ställa sig till de åtgärder som föreslås i den utredning om arbetsrätten som Niklas Bruun och Jonas Malmberg på Arbetslivsinstitutet lämnade i tisdags, blev mycketr intensiv. En motion föreslog precis det som utredarna gör: att halvera vikariegränsen från tolv till sex månader.
Men att detta inte är en oproblematisk fråga klargjorde förbundsstyrelseledamoten Susanne Björkenheim i ett inledande inlägg om LAS:
– Om LAS-gränsen blir sex månader, vad gör arbetsgivarna då? Jo, sätter sig ner och räknar. Och de kanske kommer fram till att det blir billigare och mindre problematiskt att låta bemanningsföretag stå för rekryteringen och uthyrningen av vikarier. Om detta inte kan regleras i ett kollektivt avtal, så att vi får en verklig Journalist-Nisse, utan utrymme för fackligt veto, kan det bli förödande.
Björkenheim ansåg att utredarna i sitt arbete missat den verkligt viktiga frågan:
– Vi måste stoppa arbetsgivarnas kringgående av LAS, genom att stycka upp ett vikariat i många korta vikariat. Något sådant förslag läser vi inte i utredningen.
Styrelsen ville ändå acceptera utredningens förslag om halvering av vikariegränsen till sex månader, även om den också ville göra en ordentlig konsekvensanalys, men fick bakslag. Kongressen vill skärpa LAS, men utan att låsa det vid en viss tidsgräns. Ett klart och koncist nja, efter dubbla omröstningar.
Men knappast en tydlig signal till vare sig lagstiftare eller arbetsgivare. Eller vikarier.
Chefredaktör
P.S. För ett halvår sedan kallade Metro Internationals VD Pelle Törnberg till en presskonferens, där han gick till angrepp mot Bonnier-tidningarna (och i synnerhet Dagens Industri) för att bedriva kampanjjournalistik i syfte att skada Stenbecksbolagens affärer, genom alltför kritisk rapportering om Tele 2. I dagens DI finns följande rubrik på ettan: ”Kanonrapport från Tele 2”. Tror inte det blir någon presskonferens i dag, va?
Däremot är MTG Publishings VD Peppe Engberg, i sin krönika på Finans Visions hemsida, upprörd över att Dagens Nyheter skriver att ”Stenbecksimperiet faller bit för bit”, efter nedläggningen av Moderna Tider och Kapital. ”Hur dum måste man vara för att jobba på DNs kulturredaktion?” dundrar Peppe.
Kampanjjournalistik-diskussionen lär alltså ta fart igen. Med visst fog. Rapporteringen om nedläggningen av MT och Kapital är uppenbart färgad av vilket läger redaktionerna tillhör: den är marginaliserad i MTG-ägda Finans Vision, där koncernens VD hävdar att nedläggningen följer Jan Stenbecks vilja (oklart dock hur informationsflödet i saken gått till), men stort uppslagen i konkurrerande Bonnier-medier.
Redaktionerna som brickor i koncernernas mediespel? Ja, delvis. Och nu börjar spelet ta allt mer aggressiva former. Efter att under några dagar kunnat följa Bonniers gratistidning Stockholm City framgår det allt tydligare vilket syfte den har. Dels att fungera som ett verktyg för offensiv och billig reklam för andra Bonniersprodukter, dels att angripa Stenbecks mediesfär där den är som mest sårbar; när det gäller Metros lönsamhet. ” Med nuvarande prislista skulle Stockholm City gå back med hundratusentals kronor om dagen även om den var fullsåld.”, konstaterar Resumés chefredaktör Martin Vårdstedt i en ledare i dag. Det stärker bilden av att tidningen inte är till för att tjäna, utan för att skada.
Det är krig.
Och redaktionerna får allt svårare att hålla sig utanför det.
