Kamerakonstnär Torbjörn Andersson
Torbjörn Andersson har beskrivits som mer än en pressfotograf, som en kamerakonstnär och en av Sveriges stora berättare. År 2002, femtio år efter att han fått sin första kamera och efter triumfen med fem priser på Årets bild-gala, inviger han en ny utställning och släpper en fotobok.
Torbjörn Andersson har beskrivits som mer än en pressfotograf, som en kamerakonstnär och en av Sveriges stora berättare. År 2002, femtio år efter att han fått sin första kamera och efter triumfen med fem priser på Årets bild-gala, inviger han en ny utställning och släpper en fotobok.
Jag kan inte riktigt på allvar dela känslan av Expressens oundgänglighet. Men idén förstår jag: Detta var tidningen som symboliserade Sveriges raska efterkrigsvandring från inskränkt skogshuggarkultur till vetenskaplighet och kaxig modernitet. Raka besked. Våga ta för dig! När unken konservatism, paragrafrytteri och socialbyråkrati stod i vägen grep Expressen oförväget in på den enskildes sida. Här förenades ett nytt, aktivt kvinnoideal i en officin där rutschiga grabbar höll i rodret. Och sen var det bildjournalistiken. Expressen vågade gå ett steg närmare, berätta mer personligt, bjuda på de riktigt stora formaten. Som avslöjade och berörde.
När bilderna gjorde det var det ofta Torbjörn Andersson som höll i kameran. Den i dagarna 60-årige fotografen fick sin första kamera som 11-åring och har inte släppt den sedan dess. Från 1957 har han fotograferat, och sedan 1970 har han arbetat på Expressen. Men i våras, efter att i triumf utsetts till Årets fotograf och fått ytterligare fyra andra utmärkelser på Årets bild-galan, blev han frilans.
–Uppbrottet var vemodigt, även om jag har fortsatt jobba för Expressen. Framför allt för att det var ett uppbrott från en tidning i kris som förslösade arvet av att vara ledande med bildberättandet i svensk press, berättar Torbjörn Andersson när han tar emot mig hemma i Malmö.
Folkhemmet fader
Här, ett stenkast från Per Albin Hanssons väg, där folkhemmets fader växte upp, bor han sedan 1973 med sin fru i medelklassenklaven Kulladal. Det är en miljö som lika lite som Torbjörn Anderssons eget yttre är den ostyrige bohemens. Ett prydligt radhusområde där arbetartraditioner möter borgarideal, där höghus möter villor, där den moderna industristaden lämnar över till det tidlösa Söderslätt.
Enligt Expressens kulturchef Per Svensson, som många gånger satt texter till hans bilder, är det talande. Torbjörn Andersson är ingen bohem, utan mycket ordningsam. En estet som lugnt inväntar rätt bildvinklar och aldrig någonsin regisserar det som syns i objektivet i den verklighet han fotograferar.
Många av hans bilder har drag av klassisk konst: Ett simhopp mot en makedonsk flod där pojkens synbart tyngdlösa kropp fångats i bildens gyllene snitt. Ett rembrandtskt ljus som spelar över en serbisk kvinnas fårade ansikte. Eller en symmetri som frammanar känslan av kosmisk surrealism i något som egentligen är en skånsk arbetares sandblästring på ett vindkraftverk.
Torbjörn Anderssons bilder håller mästarklass. Hans säger sig ha en dokumentär stil och är skeptisk inför formtrender:
– Jag gillar inte konstruerade effekter. På 90-talet var det populärt att hålla kameran snett för att få fram diagonalrörelser i bilden, sådant vill jag undvika. Då är dagens trend med fotografering rakt framifrån bättre, även om uppställningarna kan vara artificiella, säger han.
Även blixt anser han vara ett sätt att manipulera verkligheten:
– Då tillför man ett onaturligt ljus som inte finns där egentligen. Det används för mycket blixtljus i svenska tidningar, säger han.
Rätta ögonblicker
Torbjörn Andersson säger sig inte förlita sig på avancerade tekniska färdigheter. Kamerans tidsautomatik använder han gärna.
– Jag vill inte låta tekniken ta över. Bilderna ska berätta något, det är det absolut viktigaste. Jag vill se människorna. Då handlar det om att vänta ut de rätta ögonblicken.
Och de har kommit.
Torbjörn Andersson var med journalisten Peter Kadhammar vid Himmelska Fridens Torg och kunde dokumentera den massaker som utspelade sig framför hans ögon:
– Himmelska Fridens Torg var fruktansvärt. Militärer sköt sig fram längs gatorna. Ungdomar som vi just pratat med förblödde inför våra ögon. Efter det var man lite krigsskadad och det kändes konstigt att komma hem till Malmö och dagarna efter åka på ett jobb och ta bilder på en fotbollsmatch, berättar han.
Per Svensson, berättar om hur han imponerats av Torbjörn Anderssons outtröttliga vilja att invänta rätt bild:
– Han är extremt snäll som privatperson, men hänsynslös som fotograf. Bilden betyder allt, han är fixerad vid målet och tar inte hänsyn till egen eller andras bekvämlighet. Där andra viker av, där fortsätter han. I detta finns någon slags fanatism, att ständigt fortsätta nöta, berättar Per Svensson.
Marika Hemmel, journalist som arbetat med Torbjörn Andersson under senare tid, framhåller att han utmärker sig i sin yrkesmässiga nit:
– När många fotografer täckte ett jobb var det alltid Torbjörn Andersson som kom först och gick sist. Han ger sig inte, vet vad han vill ha, och det märks i kvaliteten på hans bilder, säger hon.
I Torbjörn Anderssons nya bok Fem decennier är det lätt att känna igen mästarens handlag. För att nå dit finns det något som är viktigare än att ta bra bilder: att välja bort de mindre bra.
Torbjörn Andersson tar många bilder, och väljer sedan bort nästan alla av dem.
Han följde med en svensk kvinna när hon reste till Vietnam för att adoptera ett barn. Under 10 dagar tog han 40 rullar film. Några få valdes ut för att berätta historien. En av dem valdes till Årets bild 1998.
Stark historia
I ett annat arbete från 2002, om en anorektisk flickas sjukdom och död, är det endast tre bilder som förmedlar skeendet:
– Det är en så stark historia. Och det räcker faktiskt med tre bilder.
Men det är inte bara Torbjörn själv som valt bort bilder för att förtydliga en berättelse. Ibland har uppdragsgivare valt bort bilder just för att en historia inte ska berättas. För tidningen Arbetet fotograferade Torbjörn Andersson i början av 60-talet en serie bilder om fylleriet på färjorna mellan Malmö och Köpenhamn. Men redaktionsledningen fick se bilderna och stoppade publicering – den lukrativa taxfreehandeln på Öresund skulle kunna skadas.
Även om Torbjörn Andersson inte säger sig eftersträva en estetisk stil, träder något typiskt ändå fram i hans värld. Det är tidlösa bilder, bibliska gestalter, fast i gympadojor. Och den som vill komma nära människor måste träda dem nära:
– Jag frågar aldrig först om jag får fotografera. Gör man det är det ofta för sent när man fått ett ja. Är det riktigt känsligt kan man plåta från höften och hosta till lite för att överrösta klicket.
Är det inte pinsamt att behöva tränga sig på andra människors privatliv och sorg?
– Det behöver det inte vara. Där finns en fördel med att jobba i fattiga länder. I Sverige uppfattas man mer som en parasit, medan det i södra Europa kan vara en del av sorgearbetet att visa upp sig i bild. Fotografin kan vara ett terapeutiskt arbete i samhället, säger han.
Torbjörn Andersson framhåller att fotografin måste uppvärderas i de journalistiska utbildningarna:
– Hälften av tidningarna består av bilder, men på journalisthögskolorna existerar knappt någon bildundervisning alls, vilket är helt skandalöst. De skrivande journalister som bestämmer över bilder måste ha mer kunskap om bild och layout, säger han.
Trots alla lovord och de fem decennierna som fotograf vill Torbjörn Andersson inte säga att hans bilder har skapat en bättre värld.
– Enskilda människor har kanske fått det bättre tack vare några bilder som jag tagit men jag tror att själva ondskan i världen är konstant. Min roll kan bara vara att berätta så övertygande som möjligt om den verklighet jag upplever.
Torbjörn Anderssons bok “Fem decennier” utkommer på Förlag Malmö Museer den här veckan. Tillhörande utställning på Malmö Museer invigdes i söndags och pågår till den 12/1 2003.
