”Jag” – slappt eller bra grepp för ökad närvaro?

”Gruset knastrar under mina fötter när jag går uppför gången till huset.”

– Vad i helvete har det med något att göra? Det säger absolut ingenting om den du ska berätta om.

Filters chefredaktör Mattias Göransson är benhård. Att reportern är ett aktivt subjekt i personporträtt eller reportage är legio i många medier idag. Men det finns hårdnackade puritaner, motståndsfickor om man så vill. Magasinet Filter är en sådan.

Annons

– Jaget och tyckandet har exploderat i all journalistik. I en kvällstidning på 90-talet hittade du enstaka krönikor. Nu är var och varannan sida en krönika eller kommentar, det är mer och mer ”jag”. Det är väl bara logiskt om det också tagit sig in i reportage och porträtt, säger Mattias Göransson.

Hans åsikt är att endast en skribent av Jan Guillous eller Liza Marklunds kändiskaliber kan tillåta sig ett ”jag”. Övriga är mest bara slöa.
 
– ”Jag” är en slapp genväg för människor som inte har orkat hitta någon dramaturgi eller plan för sin text. Har man inte det är den enklaste nödlösningen att använda sin egen person eller research som dramaturgi, man redovisar sin arbetsprocess.

Tidningen Vi:s senior editor Stina Jofs tycker tvärtom; ett aktivt subjekt kan tillföra mycket i både personporträtt och reportage. Om det används rätt.

– Görs det dåligt framstår skribenten som egocentrisk och pladdrig, någon som ”stjäl” utrymme från den som ska porträtteras. Görs det bra blir det en ytterligare dimension till berättelsen om en människa. En del porträtt i Vi och Vi läser, där jag skriver, handlar om redan väldigt omskrivna personer. Då kan ett synligt jag berätta mer än personens svar, som efter många intervjuer kan kännas ganska opersonliga, menar Stina Jofs.
 
Det jaget kan tillföra är en nerv, som gör att porträttet känns mer nära, tycker hon. Till exempel genom att beskriva hur intervjun gick till.
– Och då menar jag verkligen själva mötet. Enormt långa beskrivningar av hur man kom fram till mötet är ointressanta.

Mattias Göransson är samtidigt inte extremist. Det finns reportage som kräver ett synligt reporterjag för att skrivas. Då brukar det handla om ämnen där det är svårt att hitta en person eller ett skeende som kan bära berättelsen, säger han.

– Du kanske bara har en fråga du vill hitta svar på. Då kan du motivera ett berättarjag, om det är du som är bärare av frågan. Som: hur har grisarna det egentligen i svinuppfödningen? Du kan starta i ditt grubblande framför kötthyllan på Ica och de olika fläskpriserna. Då har du skapat relevans för dig som reporter, och adresserar en fråga läsarna känner igen sig i.

Allt handlar om att kunna motivera och komma ihåg varför man finns med i texten, sammanfattar han.

Ett särskilt obarmhärtigt öga har Mattias Göransson dock för formulär 1A i porträttskrivande: kaféscenen. Latten som ryker, bullarna som ligger på ett fat.

– Min kollega Tobias Regnell gjorde en gång i tiden en sökning på wienerbröd och kanelbullar i mediearkivet. Och hittade en jävla massa personporträtt. De här bullarna betyder ingenting annat än att reportern vill säga att den lämnat redaktionen, att den är viktig som lämnat sin stol. De enda wienerbröden som förtjänar sin plats är om de äts av en person med övervikt eller ätstörning, säger Mattias Göransson.

Stina Jofs är, igen, oenig:

– Allt beror förstås på hur bra man gör det och vad man vill berätta. Säg att den du intervjuar bjuder på bullar till kaffet…då kan ju bullarna i sig vara en berättelse. Är de hembakade, utgår de från ett 500-årigt recept som funnits i den porträtterades släkt, är bullarna köpta på bensinmacken eller stadens dyraste bageri?

Fotnot: Artikelförfattaren gjorde sig senast skyldig till användning av ordet ”bullar” i ett personporträtt i november 2020. Dock i en brygga för att berätta om intervjupersonens syn på gentrifiering.

***

STINA JOFS TIPS FÖR BRA PORTRÄTT:
1. Var påläst.
2. Möt den du ska porträttera med en nyfiken och öppen blick.
3. Var inte rädd.

MATTIAS GÖRANSSONS TIPS FÖR BRA PORTRÄTT:
1. Identifiera någon form av – inre eller yttre – utmaning som personen står inför, alternativt redan har tacklat. Då har du något att ta avstamp från som ger porträttet en utveckling: från konflikt till upplösning.
   Om personen lyckas eller misslyckas med att lösa utmaningen spelar ingen roll, det viktiga är att väcka en fråga hos läsaren som besvaras först mot slutet.
 2. Låt den porträtterades snarare än din egen kalender styra planeringen för din reporternärvaro. Då kan du invänta att den porträtterade gör något aktivt som du kan följa och beskriva, och slipper avhandla kanelbullar, höstlöv som faller och gruset som knastrar under dina egna skor.