Ingvar Hedlund tackar för sig
Det är faktiskt sant. Ingvar Hedlund, 65, slutar på Expressen i början av december och går i pension.
Han som alltid varit där. Åtminstone i 38 år, den reporter som längst av alla jobbat på tidningen.
Rekordhållaren har själv svårt att fatta att tiden nu är över.
– Det känns overkligt, ångestfyllt. Men ett plus är att jag får ett något friare liv och slipper bli väckt av nyhetschefen som ringer för att skicka ut mig på jobb.
Allt började för 47 år sedan, den 6 juni 1965, då han som 17-årig gymnasist gick upp till Hudiksvalls Tidnings chefredaktör Olof Trolin och sade: ”Hej, jag vill jobba här.” Trolin frågade: ”Kan du skriva maskin?”
Sedan dess har Ingvar Hedlund oavbrutet varit journalist. Även när han gjorde lumpen och på lediga stunder hoppade in som redigerare på Östersunds-Posten.
Han är själva prototypen för en Expressenmurvel som gladeligen kastar sig mellan uppdrag som att brottas med en boaorm och att granska tunga makthavare.
Ingvar Hedlund har svårt att ranka sina egna scoop, men fick i alla fall Stora journalistpriset 1981 för avslöjandet att det statliga företaget Telub utbildade Khadaffis libyska soldater i teleteknik med militära användningsområden.
Själv minns han gärna när han i december 1979 som förste journalist i världen lyckades få kontakt med USAs ambassad i Teheran, som ockuperats av radikala studenter som tagit 66 amerikaner som gisslan. Inte ens UD i Washington hade lyckats med det. Ingvar Hedlund fick ett samtal med en studentledare som berättade hur gisslan hade det.
Nyheten hamnade inte på Expressens förstasida, men dagen efter jagades Ingvar Hedlund av amerikanska medier som undrade hur han burit sig åt.
Han är inne på sin nionde chefredaktör på Expressen och branschen har förändrats i grunden med datorer och internet. Men Ingvar Hedlund tycker inte att han jobbar annorlunda i dag än vad han gjorde förr.
– Jag är en vanlig, enkel reporter och mitt hantverk har inte förändrats, bortsett från att jag numera också måste lämna till webben.
Han blir en aktiv pensionär, kanske skriver han ännu en bok.
– Jag kommer inte att jaga extrapriser på blodpudding och något att mata duvor med. Och jag kommer inte att släntra in på Expressens redaktion och tala om för de unga hur man gör kvällstidning.
