Gå direkt till textinnehållet
53 års arbete på SVT finns samlat på Tom Alandhs rum. VHS-kassetter, pärmar med researchmaterial, foton på människor han mött genom åren – allt finns där. Samt en låda full med travkuponger som han inte vunnit något på.
Foto: Tor Johnsson

Alandh tackar för sig

I mer än 50 år har Tom Alandh, 79, huserat i SVTs lokaler. Han har med glädje cyklat till jobbet varje dag, men snart ska han bli pensionär ”på riktigt”. – Jag har fått förutsättningar, resurser, tid. Tiden är en dokumentärfilmares bästa vän. Jag höll på i 45 år med Martina-dokumentärerna.

Tom Alandhs rum är fullt av VHS-filmer, väggarna täckta av bilder på personer han mött, personliga hälsningar, och bilder på honom själv i olika situationer. Samt på barnbarnen.

För närvarande klipper han ännu en film, den allra sista, säger han, trots att hans ”testamente” Hej och tack för mig redan sänts. Filmen han sitter med nu är en fortsättning på filmen om Stefan Nilsson, pianisten och kompositören som gick bort i ALS.

Det var Stefan Nilsson och hans fru Lotta som tog kontakten med Tom Alandh och ville att han skulle uppmärksamma hans diagnos och liv. Det är inte så vanligt att han gör film ”på beställning”, för det mesta väljer han själv sina ämnen och vilka han vill filma.

– Annars kan folk förvänta sig att det ska bli på ett speciellt sätt, att jag ska hjälpa dem i någon svår situation.
Han pekar på anslagstavlan och ett papper han fått i samband med att han intervjuade kungen 1978 och valde att dua honom under intervjun. ”En obildad tölp” kallas han för av den mycket upprörda tittaren. Nu för tiden är det mer sällsynt med den typen av tillmälen. Han är numera folkkär, det finns en Facebook-grupp, ”Vi som gillar Tom Alandh”, med flera tusen medlemmar där hyllningskören är unison.

Ett minne från filmen om Inlandsbanan som gjordes tillsammans med fotografen Björn Henriksson. Foto: Tor Johnsson

– Jag är förundrad, rätt omtumlad för så märkvärdig tycker jag inte att jag är.

Själv har han inget Facebookkonto, men klipparen Heleen Rebel brukar ibland läsa upp några av inläggen för honom.

– Jag tror min eventuella popularitet har att göra med ”droppen som urholkar stenen”, jag har jobbat sedan 1970. Och att jag kanske inte är så farlig, lite tandlös, lugn. I den här snabba världen vi lever i där alla klipp ska vara ungefär en och en halv sekund kanske det lugna tempot i våra filmer gör att människor stannar upp en stund.

Han är ofta ute och föreläser, mest på olika pensionärsföreningar.

– Det är alltid kul att möta sin publik, det är ju vår målgrupp så att säga.

Tom Alandhs mobil ringer, det är projektledaren som säger att Nordvisionen undrar om hans Hej och tack-serie kan användas som utväxling i samarbetet med de nordiska public service-bolagen. Det tycker Tom Alandh låter trevligt.

Han kommer att vara kvar några månader till på SVT, så han kan inte svara på hur det känns eller kommer att kännas att inte gå till jobbet.

– Förmodligen kommer det att kännas tomt och vemodigt. Jag har alltid varit glad över att cykla till jobbet, kommit tidigt på morgnarna, sällan senare än halv åtta.

När Journalisten är på besök är det en av de kallaste vinterdagarna i Stockholm, runt minus 20 grader, och Tom Alandh har ett brutet ringfinger efter en olycka när han susade nedför en backe i Tällberg på en spark.

– Det var sandat längst därnere…

Det hindrar honom inte från att cykla till jobbet.

Han kan inte nog prisa de medarbetare han jobbat med under åren – fotografer, ljudtekniker och klippare.

– Det är de som varit förutsättningen för mitt jobb, att jag fått uppskattning och priser. Heleen Rebel har jobbat som klippare med mig i 17 år, vi har gjort 60 filmer ihop. Att jag haft förmånen att jobba med bra arbetskamrater, det är det som fått mig att stanna kvar och göra filmer. Fotografen Björn Henriksson och jag jobbade tillsammans i 45 år, det är som ett gammalt äktenskap, det bryter man sig inte loss ifrån.

Speakertexterna skriver han fortfarande på en gammal skrivmaskin. Han tycker att han tänker bättre då.

– Det går långsamt med skrivmaskin, jag tänker långsamt så det funkar bättre än dator. Och så tycker jag om att x-a.

Vilket betyder att skriva bokstaven x över det man inte vill ha kvar i texten. Att sudda ut det man skrivit på en dator är inte lika bra, då försvinner texten, och ibland kanske man vill ändra sig igen, till det man skrev först, förklarar han.

I klipprummet har Heleen Rebel och Tom Alandh producerat 60 filmer tillsammans.                                                                                                                                       Foto: Tor Johnsson

Vi hälsar på i klipprummet där Heleen Rebel sitter. Det ska rivas, det ska bli öppet kontorslandskap med aktivitetsbaserade platser. Vem hon ska jobba med när Tom Alandh har slutat vet hon inte ännu, inte var hon ska sitta heller, men det blir inte i det öppna landskapet, det funkar inte för en klippare.

– Vi har jobbat så länge ihop att det nog inte är så många andra på SVT som tänker på att jag finns som klippare, säger Heleen Rebel.

Tom Alandh

  • Började 1970 på SVT som reporter och producent.
    Har producerat över 100 dokumentärfilmer, varav ett 70-tal just nu finns att se på SVT Play.
    Priser i urval: Stora Journalistpriset (1987), Lukas Bonniers Stora Journalistpris (2017), Kristallengalans hederspris (2011), Jolopriset (2019). Publicistklubbens Guldpenna (2001). Fick Journalistens pris Årets stilists hederspris 2021.
    Dokumentärserien Hej och tack för mig är i tre delar á en timme vardera och finns på SVT Play.

Av alla människor Tom Alandh mött genom åren är det några som lämnat extra mycket avtryck, berättar han.

– Jag skulle kunna ge dig en lista på väldigt många namn. Men alla som har sett filmerna om Martina, flickan med Downs syndrom, som jag gjort sju filmer om, förstår nog att det är just hon som har betytt mest för mig av de människor jag mött.

Han nämner också Pia Sjögren, hemlös drogmissbrukare som han gjorde fem filmer om, och Monica Zetterlund. Han säger att han försöker att hålla en distans till dem han intervjuar och porträtterar, men de personer han följt i flera år, som Martina och Pia, har ändå blivit hans vänner.

– Monica var jag vän med, och på gamla dar också Håkan Juholt och Leif Silbersky. Men för övrigt tycker jag att jag håller en bra distans.

Han säger att han varit privilegierad i sitt jobb på SVT.

– Jag har fått förutsättningar, resurser, tid. Tiden är en dokumentärfilmares bästa vän. Jag höll på i 45 år med Martina. Att kunna skildra hur folk förändras och vad som händer runt omkring, i sju filmer, det är fantastiskt. Det är svårare för dem som är frilansare som ska hitta finansiering och även marknadsföra sina produktioner, för dem kan det ta många år att bli klar med en film. På samma tid kunde jag göra åtta-tio filmer. n

Kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *