Ingress Medias multijournalister gör allt på en gång

22 januari, 2002

Sala Allehanda och Fagersta-Posten har två hårda år bakom sig. Ledningen vände upp och ner på redaktionerna, sparkade ut flera journalister och gjorde de resterande till multijournalister. Få trodde att det skulle fungera.

Men i dag är redaktionerna i stort sett nöjda med sitt arbetssätt, bortsett från lönen.

Sala Allehanda och Fagersta-Posten har två hårda år bakom sig. Ledningen vände upp och ner på redaktionerna, sparkade ut flera journalister och gjorde de resterande till multijournalister. Få trodde att det skulle fungera.

Men i dag är redaktionerna i stort sett nöjda med sitt arbetssätt, bortsett från lönen.

På Sala Allehanda har det varit turbulenta år sen omgörningen för snart två år sen. Då avskedades sju journalister och kvar blev ett gäng multijournalister.

Som reporter, fotograf och redigerare skulle varje person följa sina sidor fram till tryck. Tidningarna skulle bli mer mallade, utrymmet mindre för stora projekt. Redaktionen skulle bli mer effektiv och de som fick vara kvar skulle få nytt schema. I mars år 2000 var den nya organisationen klar. Men inte bara journalisterna drabbades. Före omorganisationen hade Sala Allehanda 50 anställda, efteråt fanns endast 27 kvar.

16 journalister kvar

Ingress Media AB äger Sala Allehanda. Men även syskontidningarna i koncernen, bland annat Fagersta-Posten, drabbades av neddragningar.

På Sala Allehanda finns i dag 16 journalister kvar, varav en är redaktionschef. Ingen av tidningarna har någon nyhetschef. En grupp på sex journalister bevakar nyheter. Fem andra ingår i Folk- och dialoggruppen, vars material för familjesidorna och insändarsidorna går till koncernens alla tidningar. Fyra ingår i en radiotidningsgrupp som arbetar för tre av företagets tidningar.

Redaktionens lokaler är ljusa och luftiga, men ger ändå ett rätt opersonligt intryck. Små öar av utplacerade skrivbord bidrar till kontorskänslan. Jag hör inte ens smattret från tangentbord eller telefoner som ringer, trots att det är lämningsdags. Kanske på grund av att planeringen är klar och det mesta är under kontroll. Det lunkar på och journalisterna har tid med en pratstund.

Ylva Larsson, redaktionschef på Sala Allehanda, visar planeringen av morgondagens tidning på en anslagstavla. Hon har varit här sen 1985 och var ganska trött på förändringar när Sala Allehanda lades om. Utgivningen ändrades dessutom från fyra dagar till tre i mars 2000 och tidningens pressläggning tidigarelades en timme till 22.30 samtidigt som det nya arbetssättet infördes. Hennes roll som redaktionschef är bred.

– Jag har budgetansvar, kontakt med frilansar, coachar medarbetarna och hjälper till med den dagliga planeringen, bland annat upplägget av sidorna, säger hon.

“I början sänktes kvaliteten”

Tidningen kommer ut på måndagar, onsdagar och fredagar. Enligt ett rullande schema blir det fem sena kvällspass på en månad för nyhetsjournalisterna. Dessutom är alla under varsin vecka, jämte sitt vanliga jobb, ansvariga för post, nyhetstelefon, webb- och pappersarkivering. Sånt som inte sköter sig självt.

– I dag har alla sina ansvarsområden och varje journalist planerar själv sin dag, säger Ylva. Jag går in och styr när det behövs. Det journalisterna tycker är mest trist är att resurserna är så små. Oftast finns det inte tillräckligt med tid att lägga på grejorna. I början sänktes kvaliteten eftersom vi inte var vana vid korta men informativa artiklar, men i dag gör vi en mer lättillgänglig tidning med kortare texter för vanliga läsare.

För bara ett och ett halvt år sen tvivlade många på att det skulle gå vägen. Till och med en del av de journalister som blev kvar trodde att det skulle ta en ände med förskräckelse. Läsarna protesterade och menade att tidningarnas kvalitet skulle försämras.

Runt ett av borden i tidningens matrum sitter Ingalill Forss Norberg, Kent Karlsson och Nicklas Bergwall. Ingalill är även gruppledare, vilket betyder att hon stöttar gruppen och håller koll på balansen av det producerade materialet.

Från början var det meningen att multijournalisterna skulle skriva om allt, men det fungerade inte i längden.

– Vi fick inget sammanhang, säger Ingalill. Till sist valde vi att lägga ämnesområdena på varje person i stället. Jag har till exempel kultur. Kent har Sala kommun och Nicklas har sporten.

– På det sättet blir det bättre kontinuitet i bevakningen och jag känner igen ärendena, säger Kent.

– Med de resurser vi har så har det gått bra, säger Nicklas Bergwall, men Ingalill inflikar att redaktionens ambition egentligen är för hög för de resurser de har.

Saknar samspelet med en fotograf

Fotograferingen till exempel är fortfarande ett problem.

Kent menar att de inte kommer upp till fotografernas kvalitet, men att det ändå är bättre nu än det var för ett och ett halvt år sen.

– Man hamnar lätt i tänkandet: javisst ja, så var det bilden också. Jag saknar samspelet med en fotograf, säger Ingalill.

Sen kan det dyka upp andra problem. Nicklas måste till exempel be om hjälp när han jobbar med sina foton:

– Jag är färgblind och det gör att det inte funkar riktigt när jag ska jobba i Photoshop. Jag får be någon annan komma och titta, säger han och skrattar.

Alla på nyhetsavdelningen verkar ha en positiv attityd till sitt nuvarande arbetssätt. Det är den fulla kontrollen som har blivit en belöning. De skriver inte bara artiklarna och fotar själva utan redigerar även sina egna texter, genom att skriva in artikeln direkt på en sidmall i QuarkXpress. Därefter lägger de in sin egen bild och redigerar klart. Sidan skickas sedan till tryckeriet. Därmed tvingas ”multisarna” att hålla sin artikel kort och gå efter utrymmet de har fått sig tilldelat.

– Med facit i hand skulle vi inte vilja jobba på annat sätt, med tanke på förutsättningarna. Vi gör allt, från ax till limpa. Tidigare kunde andra ändra i dina texter, menar Kent.

Nicklas berättar att han i början tyckte att sporten fick för lite utrymme. Det löste sig delvis med att man beställde referat av lagen i de lägre nivåerna. Det funkar förhållandevis okej, menar Nicklas.

Missnöje över att lönerna inte höjts

Positiva tongångar trots allt. Men en sak grämer dem fortfarande. Redaktionen har inte fått någon höjd lön, trots att de blivit multijournalister. Missnöjet märks när ämnet kommer på tal. De har mer ansvar, gör ett större jobb – för samma lön. De gör egentligen fyra personers jobb, skriver, redigerar, sköter tekniken med scanning av bilder och bildhantering i Photoshop och korrekturläser.

– Om man nu ska kallas multijournalist är det ju viktigt att ha lön för det, fortsätter Ingalill.

”Multisarna” är heller inte riktigt nöjda med den utbildning de fått. Det gick för fort, samtidigt som de skulle producera en tidning.

– Utbildningen i QuarkXpress var inte tillräcklig. Det var bara några få som kunde det innan. Men vi har lärt oss själva hela tiden, berättar Ingalill.

– Fotografutbildningen var maximalt åtta timmar. Det känns lite, säger Nicklas.

sg@sjf.se

Fagersta-Posten:Ok arbetssätt men lönen borde höjas

På Fagersta-Posten finns sju multijournalister kvar som gärna vänder sig till sina kvinnliga läsare. I alla fall är det redaktionschefen Ola Wahlstens ambition.

Fagersta-Posten har en mindre lokal än Sala Allehanda, ett avlångt rum med fönster åt ett håll och rutiga gardiner. Ute börjar det skymma och den blårosa himlen syns ovanför hustaken. Det känns det mer trivsamt här än på Sala Allehanda.

Vid omgörningen försvann fem tjänster på redaktionen. I dag består den av sju journalister, inklusive redaktionschefen Ola Wahlsten som kom till tidningen som reporter för tio år sen.

Ola berättar att med det nya arbetssättet har tidningen fått en ny, nöjd läsargrupp av unga kvinnor och mödrar som tycker att det finns mycket mer att läsa i tidningen i dag. Det beror på att man nu skriver om mjukare nyheter och väljer att vända sig till andra grupper än medelålders män, menar han. Något som han själv varit tvungen att lära sig.

– Jag var en nitisk kommunreporter, säger Ola och lägger in en prilla. Men när vi upptäckte att vi började förlora unga kvinnor som läsare fick jag radikalt ändra uppfattning.

Kommunalärenden var hans huvudintresse och engagemang, vilket speglade sig i artiklarna. Det var komplicerade fall som läsarna kanske inte ansåg vara så verklighetsnära. De kände inte riktigt igen sin egen verklighet i artiklarna.

– Vårt mål i dag är att vi ska ha fler kvinnor och barn som läsare, mer positiva nyheter i tidningen. Vår nyhetsvärdering har förändrats, på våra kultursidor skriver vi nu hellre om barn- och amatörteater.

Satsar på unga medarbetare

Dessutom har Fagersta-Posten satsat på yngre medarbetare. Två unga kvinnor anställdes år 2000, varav den ena har blivit ställföreträdande redaktionschef, sedan två medarbetare sagt upp sig efter omgörningen.

Helena Svensson och Johanna Sandberg Kehrein var de som anställdes och de verkar trivas med multijournalistrollen. Helena menar till och med att hon inte skulle vilja vara bara reporter. Det är en fördel att få göra allt själv.

Kanske har yngre lättare att tillgodogöra sig multiattityden? Men på Fagersta-Posten fanns viljan att förändra även hos de gamla rävarna på tidningen. Trots att ingen verkar trivas med att kalla sig just ”multijournalist” eller ”multis”. Det låter för trendigt och att både skriva och fotografera är ändå något som lokalredaktörer har gjort i alla år.

Störst oro inför ny teknik

Journalisterna var mest oroliga för den nya tekniken.

– Det såg först omöjligt ut med omläggningen. Hur ska vi klara av det här, tänkte jag, säger multijournalisten Margaretha Eriksson.

Tekniken var svårast att lära sig, men i dag funkar det, tycker hon. Men visst har yrket förändrats när tre helt olika arbetsuppgifter ska utföras av en och samma person.

– Det här med att lära in blev väldigt tight i tiden. Vi skulle ju göra tidning samtidigt, berättar Christer Nyman.

Trots att Christer var fotograf kvalade han in som en av dem som fick vara kvar. Skrivande journalister prioriterades, men han fick stanna eftersom han hade skrivit en del förut. Antagligen sågs hans fotografkompetens som en tillgång.

– Det negativa med det här systemet är sårbarheten, inflikar redaktionschefen Ola. Alla på en multiredaktion ska kunna rycka in för varandra och göra andras inbokade jobb när någon blir sjuk eller måste vara hemma för vård av barn. Men blir flera i redaktionen borta samtidigt så är systemet sårbart. Det går inte att hämta en multijournalist på gatan om någon behöver ersättas snabbt.

“Hellre en tjänst än arbetslös”

När det gäller lönen är inte personalen på Fagersta-Posten nöjd. Men som en del av dem påpekar så är det svårt att begära högre lön när Ingress Media AB fortfarande har det knackigt.

– Man blir inte så uppkäftig i förhandlingarna när man ser de röda siffrorna. Man vill ju hellre ha en tjänst än att vara arbetslös, säger Christer och fingrar på en blå mugg med svarta myror på.

Både på Fagersta-Posten och på Sala Allehanda verkar journalisterna trots allt vara positiva till det nya arbetssättet. De säger att de gärna rekommenderar formen till andra redaktioner.

– Definitivt, säger multijournalisterna fast med tillägg som ”Vi stod ju med ryggen mot väggen” och ”Vi hade inget annat alternativ”.

sg@sjf.se

Avhoppade journalister kritiska till omgörningen

Vid omgörningen av tidningarna på Ingress Media AB fick flera journalister sluta. På Sala Allehanda och Fagersta-Posten valde flera att gå en tid efter omgörningen.

Journalisten har pratat med flera som har arbetat lång tid på någon av tidningarna, från fem upp till elva år. Omgörningen blev en orsak för dem att göra något annat någon annanstans, mer eller mindre på eget initiativ.

Bettina Bäck hade arbetat på Sala Allehanda i tio år som reporter och redigerare. Hon sa upp sig på grund av att hon inte trivdes med omgörningen.

Hon tyckte främst att det var ett fruktansvärt tråkigt sätt att jobba. Först ska man ut på en intervju, och knäppa med en digitalkamera samtidigt. Sen tillbaka till redaktionen, hälla ut bilderna, skriva in texten i en färdig ruta i redigerarprogrammet QuarkXpress, sätta sin egen rubrik och lämna rubbet till kompisen för korrekturläsning.

– Sida upp och sida ner med fyrkantigt gjorda bild- och textblock som ska fyllas, säger hon om Sala Allehandas layout.

Saknar bra bilder och djupa reportage

Bettina känner inte igen tidningen i dag. Hon tycker att speciellt sporten lider av att inga fotografer finns och hon saknar de djuplodande reportagen.

– Det var en liten tidning med god kvalitet då. Kvaliteten sjönk oerhört efter omgörningen. Det var mer granskande reportage förr, bredden, de tunga kommunreportagen. Jag vet läsare som ringer och frågar redaktionen varför de inte bevakar olika saker. Det är tragiskt, säger hon.

Bettina berättar att Ingress Medias VD Göran Lundberg vid omgörningen sa att tidningarna inte skulle syssla med konfliktjournalistik, som att två politiker skäller på varandra i en artikel. Men Bettina säger att hon kan sakna den sortens journalistik.

– Nu blir det lättköpta artiklar, svisch in, svisch ut. Utan tanke på vad man vill med tidningen, säger hon. Man försöker inte ta ett bredare grepp kring de stora frågorna.

Benny Wetterberg var reporter på Sala Allehanda. Han är i dag kommunaltjänsteman på barn- och utbildningsförvaltningen i Sala och har noterat att den dagliga bevakningen av kommunen har fått stå tillbaka.

– Jag är förvånad över att de inte tittar på våra diarier och granskar oss mer. Men det finns väl inga resurser kvar, säger han.

Serviceorgan snarare än granskare

Han ser Sala Allehanda som ett språkrör och serviceorgan för olika intressen, mer än som en självständig granskare av samhället. På en tidningsredaktion är det viktigt att människor med olika intressen och kompetenser finns på plats. Men det kräver också att redaktionsledarna uppmuntrar diskussioner runt desken. Benny menar att det syns i tidningen att sådana diskussioner kvävs. Dessutom rasar kvaliteten när man avskedar fotograferna, de som brinner för bildkvaliteten.

– Man borde åtminstone behållit någon som kunde ha slagits för bilden och för att upprätthålla en skaplig nivå, säger Benny.

Läsarna vill ha bra bilder

Bettina undrar hur stor vinsten egentligen blev när man kickade fotograferna. Frågan är om det var värt det eftersom fotografierna är så oerhört viktiga för en tidning.

– Jag läser gärna ett härligt reportage – med bilder som lyfter det. Jag tror att det är fel att prioritera bort bra foton eftersom folk är matade med dem från medierna, till exempel i glassiga magasin. Nu är det mer kort än bilder i Sala Allehanda, säger hon.

Carin Lidman fick tjänsten som gruppledare på Fagersta-Posten under omgörningen år 2000. Hon berättar att det var en turbulent tid med mycket bitterhet innan man skulle övergå till det nya arbetssättet som multijournalister.

– I början när man visste att några skulle försvinna kändes det jobbigt. Speciellt när vi under en period skulle jobba ihop med dem. Men sen blev det kul att få prova på ett nytt arbetssätt, säger hon.

Trots det valde hon att sluta redan i mars, eftersom hon kände att det var dags att gå vidare. Jörgen Hjerpe var reporter på sportredaktionen på Fagersta-Posten. Han kände också av den turbulenta tiden.

– Först trodde man knappt det var sant. Hjälp, tänkte man, det här kommer aldrig att gå, säger han.

“Omgörningen blev en spark i baken”

Jörgen fick höra att han eventuellt inte skulle skriva om sport efter omgörningen, utan få andra bevakningsområden. Det gillade han inte. Han var osäker på om han verkligen kunde tillräckligt om alla ämnen i en lokal dagstidning för att kunna ge läsarna en bra bild.

– Jag hade varit på tidningen i tio år. Omgörningen blev en spark i baken. Det kändes som om det kanske var läge att hitta på något annat, säger han.

Jörgen kände sig ofta liten när han försökte prata med ledningsgruppen om sina tvivel. Emellanåt kände han det som om han var en skolpojke som fick en klapp på huvudet.

– Vad man än sa, vilka problem man än tog upp, blev svaret från ledningen: Lita på oss. Vi vet vad gör. Det här kommer att bli bra. Vi vet att vi har rätt, berättar Jörgen.

Carin menar att det var sportbevakningen som fick lida mest och att många sportälskare, både bland läsare och journalister, ogillade förändringen.

Kvaliteten på bilderna har blivit sämre, menar hon, även om det märks att de har en skrivande fotograf på Fagersta-Posten som tar professionella bilder.

Varken på Fagersta-Posten eller Sala Allehanda har man resurser för att hålla en daglig koll på till exempel kommunen och affärsrörelsen, utan använder ofta pressmeddelanden och skriver om allmänna händelser efteråt.

– Det är bekräftelsejournalistik, man skriver om det som folk redan vet har hänt, säger Carin.

Korta texter är ledstjärnan

Hon tycker att Fagersta-Posten har blivit en annan tidning i dag med kortare nyheter.

– Tidningens ideologi är att läsaren har ont om tid och att det ska skrivas kort för att läsaren ska hinna med. Undersökande reportage har fått stryka på foten. Men när tidningen kommer ut tre gånger i veckan och inte har någon konkurrent så vet jag inte om det är rätt sätt, säger Carin.

Jörgen tycker trots allt att Fagersta-Posten blev bättre än vad han trodde.

– Rent allmänt tycker jag att de gör ett bra jobb, när jag vet förutsättningarna, säger han. Emellanåt överraskar de med riktigt bra bilder och texter. Men ibland tar man sig för pannan när man ser prioriteringen av sportnyheter.

Han undrar vad de sportkunniga tycker när en okänd, ung spelare får större utrymme än en prestation av en välkänd idrottare som han tror har betydligt större allmänintresse.

Gick in i väggen efter omgörningen

Ann-Christine Tielinen arbetade på Fagersta-Posten som reporter och redigerare. Hon berättar att det var en extremt jobbig procedur inför omställningen, där alla var rädda för vad som skulle hända. Anki gick i princip in i väggen efter att hon hade slutat.

När hon ser Fagersta-Postens redigering i dag tycker hon att den är för styrd, för mallad. Dessutom beklagar även hon att de stora reportagen lyser med sin frånvaro.

– Finns det inte tillräckligt med personal kan man inte göra djupare grejer – men det problemet fanns i och för sig redan innan. Vi var för lite personal även då.

Ann-Christine tror att tidningsföretagen är farligt ute om de börjar avskeda fotograferna. Det är ändå de som är proffsen. Utan dem blir det dåliga bilder som inte säger något, menar hon.

sg@sjf.se

Göran Lundberg, VD Ingress Media:”Löneökning omotiverad”

Göran Lundberg är VD för Ingress Media AB och ansvarig utgivare och huvudredaktör för Sala Allehanda och Fagersta-Posten. Han ser bara positivt på det nya arbetssättet.

Det tog ett år innan de flesta vant sig vid att använda en kamera, hade lärt sig att behärska Photoshop och förstå dataflödestrukturen.

Hela tiden medan utbildningen pågick skulle tidningen göras.

– Det kan låta cyniskt att utbildningen skedde under löpande produktion, säger Lundberg. Vi hade gärna sett att det tillkommit mer tid till fotografutbildningen till exempel. Problemet är att hitta utbildare. Vi har verkligen letat efter folk som inte bara är experter på programmet, utan som också kan förmedla kunskap om QuarkXPress som verktyg för en tidningsredaktion.

VDn: Positivt att journalisternas kontroll har ökat

Det positiva med omgörningen, menar han, är att journalisternas kontroll över det egna arbetet har ökat, liksom att arbetet har blivit mer innehållsrikt och omväxlande.

Men Ingress Medias dåliga ekonomi finns kvar.

– Styrelsen har konstaterat att vi inte längre har ett kostnadsproblem utan ett intäktsproblem. Därför är det ingen risk för mer nedskärningar, säger Göran Lundberg.

Senare ändrar han sig och skriver ett mer utförligt svar i ett mejl: ”Om företaget radikalt ändrar sin verksamhet – till exempel genom att gå ned ytterligare i utgivning av någon tidning eller genom att slå ihop två eller flera titlar – kan personalnedskärningar naturligtvis inte uteslutas. Några sådana planer finns inte i dag. Tvärtom: vi kommer med största sannolikhet att nyanställa folk under 2002 för att arbeta med nya affärsutvecklingsprojekt.”

Upplagan har inte ökat, men den står och balanserar på samma nivå för både Sala Allehanda och Fagersta-Posten. Det beror på två saker, enligt Göran Lundberg. För det första tappar de läsare på grund av befolkningsminskningen i områdena. För det andra har inte Ingress Media haft en tillräckligt effektiv abonnemangsförsäljning.

Inga planerade löneökningar

Några löneförhöjningar för multijournalisterna har i alla fall inte planerats utanför det vanliga avtalet.

Det finns två journalistklubbar på Ingress Media. Vid de lokala löneförhandlingarna år 2000 hade klubbarna ett krav på 3 000 kr extra för varje journalist som blivit multijournalist, men det viftades bort av Tidningsutgivarna och arbetsgivaren Ingress Media. De ansåg nämligen att en journalist ska kunna arbeta med alla uppgifter på en redaktion och därför inte kunde kräva extra betalt för det. De hänvisade till kollektivavtalet för 1999-2001, befattningsnomenklaturen för journalister, där en journalists olika arbetsuppgifter räknas upp.

Men enligt Journalistförbundet är uppräkningen snarare en lista på de olika arbetsuppgifter som en journalist kan ha, inte att en person ska kunna behärska alla momenten.

“Ingen vågade dra fallet till AD”

Thomas Ahlin är ordförande för Journalistklubben på Sala Allehanda, Fagersta-Posten och Avesta Tidning. Han är även multijournalist på Sala Allehandas Folk och Dialog-avdelning.

Han berättar att det till sist gick till centrala förhandlingar under år 2000, bland annat på grund av oenighet om pottfördelningen. Kravet på en löneförhöjning på 3000 kronor stod omnämnd, men förhandlades bort.

– Den uppfattning jag fick var att varken Tidningsutgivarna eller Journalistförbundet vågade dra det till Arbetsdomstolen för att inte få ett prejudikat som blev fel för dem, säger Ahlin.

Under hösten 2001 godkände Journalistförbundets styrelse en policy om multijournalistik, som grundar sig på att ”i princip alla nya arbetsuppgifter som innebär breddad kompetens och/eller leder till mångsyssleri ska leda till lönehöjning”.

Men än så länge har det inte hjälpt multijournalisterna.

Journalistförbundets ordförande, Agneta Lindblom Hulthén, menar att det är självklart att multijournalister ska ha högre lön, men förstår att en klubb har svårt att hävda sig mot arbetsgivaren, dels för att klubbarna inte anser sig ha möjlighet att sätta av den tid som behövs för ett effektivt fackligt arbete, dels eftersom det kan vara svårt att sätta det ekonomiska värdet på ökad kompetens.

“Åt helvete att journalisterna anpassas efter tekniken”

Hon tycker att Ingress Media gör det lätt för sig genom att låta journalisterna göra alla jobb samtidigt:

– Man anpassar journalisterna efter de tekniska möjligheterna istället för tvärtom. Det är faktiskt åt helvete journalistiskt och ur arbetsmiljösynpunkt. Det ekonomiska, inte det journalistiska motivet, styr.

Hon gillar inte multijournalistformen generellt utan tror mer på någon form av jobbrotation, där man till exempel är reporter under en period och redigerare nästa.

Vad tycker då Göran Lundberg? Han menar att det ingår i en lokaljournalists uppdrag att kunna skriva, redigera och fotografera. Ordet multijournalist är inget han använder, säger han och hänvisar till att han arbetade med alla delar av journalistiken redan på 80-talet, att lokalredaktörer har jobbat så här i alla år med att både skriva och fota.

– Företagets åsikt var att förändringen inte motiverade en löneökning utöver löneavtalet, säger han byråkratmässigt.

Lindblom Hulthén ifrågasätter om journalisternas kontroll och utveckling verkligen ökar, vilket dragits fram som en fördel av arbetsgivaren.

– Den egna prestationen blir inte som man vill, på grund av stressen att kasta sig från ett moment till ett annat. Det dyker alltid upp akuta nyhetssituationer där man behöver fler händer och ögon, till exempel ute på fältet med en fotograf, säger hon.

Lindblom Hulthén: Kompetensmassaker att säga upp fotografer

Hon menar att journalister aldrig har haft det så stressigt som i dag och att det finns en trend inom branschen att ta bort spetskunskap.

– Jag kallar det kompetensmassaker när man säger upp fotograferna, säger hon. Bilden är en egen del av journalistiken och att försämra dess situation är ett långsiktigt självmord för dagstidningarna.

Efter omgörningarna på Sala Allehanda och Fagersta-Posten där fotograferna försvann gick samtidigt flera av tidningarnas chefer till vanliga journalisttjänster på tidningarna. Helt avtalsenligt har de också fått behålla sina chefslöner.

Något som kan kännas jobbigt för de andra anställda när det skiljer 7000 kronor mellan den högst betalde och den lägst berättar fackklubbsordförande Thomas Ahlin.

– Det är olyckligt, säger Göran Lundberg om löneskillnaderna. I en organisation sker ett naturligt byte av ansvarsposter och resultatet blir att nya löneskillnader uppstår. Vi har i Ingress Media många såna journalister som har varit chefer.

Han skulle vilja hitta nyckeln till lösningen, men menar att de kommer att fortsätta dras med problemet.

Lindblom Hulthén säger att det är jättebra att de före detta cheferna har kvar sina löner.

– Det ska fungera som draghjälp åt de andras löner. Dessutom ökar det den totala lönesumman på företaget, säger hon.

Samtidigt menar hon att arbetsgivaren har ansvar för att tala om för de andra anställda vad de behöver göra för att få upp sin lön.

sg@sjf.se

Kommentarer

Det finns 0 kommentarer på sidan.


Kommentera
Kommentarer på Journalisten är till för yrkesdebatt och är förhandsmodererade. Det innebär att de inte kommer att publiceras direkt. Kommentarer som innehåller hat, hot eller personpåhopp kommer inte att publiceras. Journalistens ansvariga utgivare ansvarar även för kommentarsfältet.

Senaste numret

Prenumerera

Nyhetsbrev

Prenumerera på nyhetsbrevet

Säg upp din prenumeration här

Ansvarig utgivare: Helena Giertta. Allt material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Citera gärna, men ange källan. Information om cookies