Hattrick för Jonas Lindkvist
Sportälskaren Jonas Lindkvist fick ordentligt med motion på Årets bild-galan 2003. Det blev hela tre klättringar upp på vinnarpodiet och han tog hem samtliga segrar i de tre sportklasserna: Årets sport action, Årets sport feature och Årets sportreportage.
Sportälskaren Jonas Lindkvist fick ordentligt med motion på Årets bild-galan 2003. Det blev hela tre klättringar upp på vinnarpodiet och han tog hem samtliga segrar i de tre sportklasserna: Årets sport action, Årets sport feature och Årets sportreportage.
En prestation som egentligen endast kan ges riktig rättvisa med sportjournalistikens mest exhalterade prosa. Jonas Lindkvists väg till fotografiyrket och storsegrar i Årets bild kan dock mer liknas vid en irrande orienteringstävling än ett samlat 100-meterslopp. Han utbildade sig till lärare i slöjd och matematik, och gick skidskyttegymnasiet i Torsby i Värmland. Vägen till journalistiken gick via Värmlands Folkblad, där han både prövade på att skriva och fotografera. Han märkte snart att han fick mest beröm för sina bilder.
Efter en flytt till Stockholm och bara något års vikarievalsande på Expressen och Dagens Nyheter fick han sitt första förstapris i Årets bild. På Dagens Nyheter fick han möjlighet att specialisera sig, och i dag har han arbetat renodlat med sport i två år.
Varför fick du så många priser i år?
– Två av priserna gällde konståkningstjejen. Jag tillbringade sex dagar med henne, så en förklaring är att jag hade möjlighet att följa hennes liv under längre tid. Tid ger förtroende och en viktig kvalitetsfaktor.
Ändå blev Jonas lite förvånad över att han vann på just de här bilderna.
– Ja, för egentligen är det inte de bästa bilderna jag har tagit under den här perioden. Mina brottningsbilder på Ara Abrahamian tycker jag nog är bättre.
Jonas Lindkvist har inte bara fotograferat sport. Han har rest i Bosnien och Rwanda, men känner sig ha tröttnat på att bevaka krig, säger sig inte kunna bli berörd på samma sätt längre.
– Skillnaden mellan en bild som hjälper människor och som profiterar på dem är hårfin, och det där kan börja mala lite i en efter ett tag. Sport är lättare. Här finns ett mjukare anslag, kanske för att det i grunden handlar om lek.
Jonas Lindkvist ser i sporten bilder av människor som går över gränser, ett allvar och en äkthet som normal nyhets- och politisk bildjournalistik inte har.
– Att fånga en ung människas kamp med att maximera sin prestationsförmåga är så långt ifrån de arrangerade presskonferenserna man kan komma.
De bilder som fick två priser i Årets bild avporträtterar den 14-åriga konståkerskan Lina Johansson, som för Jonas visade upp två skilda sidor av sin personlighet som hennes hängivenhet till sporten närmast unikt frammanade.
– Å ena sidan kunde hon vara en barnslig tonåring som pratade om någon pojkvän för mig som äldre farbror för att när hon talade om sin idrott förvandlas och uppvisa ett allvar, en auktoritet och en målmedvetenhet som de flesta vuxna bara kan drömma om. Det är en spännande erfarenhet att få uppleva.
Men finns det också utrymme för granskande journalistik inom sportfotografin? Det som avbildas är ju oftast en kamp för seger som vi görs delaktiga i – vi är i någon mån en del av hejaklacken.
– Visst finns det en annan del av idrotten som handlar om stora pengar och där behövs granskning, som proffsfotboll. Den delen av sportfotograferingen är jag mindre intresserad av. I de ämnen jag tycker mest om handlar det om människor som ger allt för att prestera resultat i undanskymda idrotter som ger små pengar.
Jonas ser också att stora delar av idrottsvärlden är en storskalig underhållningsindustri. Men de stora idolerna ser han i de små sporterna. Här finns också människor som sporten har lyft från tvivelaktiga livsmönster till beundransvärda mänskliga prestationer.
– Många av de som kämpar och formas av sporter som boxning och brottning gör otroliga resor. En del av dem har meritlistor från sitt vardagsliv som kan göra mig mörkrädd. Men via sporten får de andra mål, och visar en enorm potential och det säger mycket om människan i allmänhet.
I de smala sporterna hittar Jonas de breda, allmänmänskliga frågorna och svaren:
– Jag beundrar de här idrottsmännen oerhört. Helst hade jag velat genomföra det de gör – jag hade hellre velat vara på bilderna än att fotografera dem.
