Finns Yrkesetiska nämnden?
Under de sju veckor som gått sedan mordet på Anna Lindh har förbundets högsta etiska instans hållit en förbluffande låg profil. Inga debattartiklar, inga pressmeddelanden, inget deltagande i paneldebatter eller utfrågningar i radio- och TV.
Det råder en pressetik-boom i Sverige. Kanske inte med kvalitativa mått mätt, men när det gäller med vilken frenesi begreppet pressetik debatteras. Överallt, på bussar, runt fikabord och i talkshows på bästa sändningstid diskuteras det självsanering, anonyma källor och meddelarskydd, i kölvattnet av rapporteringen om mordet på Anna Lindh.
Men en del röster saknas i diskussionen. Journalistförbundets Yrkesetiska nämnd, till exempel.
Under de sju veckor som gått sedan mordet har förbundets högsta etiska instans hållit en förbluffande låg profil. Inga debattartiklar, inga pressmeddelanden, inget deltagande i paneldebatter eller utfrågningar i radio- och TV. Ingen skildring av hur journalisternas eget etiska organ ser på den debatt som varit och de etiska stridsfrågor som avhandlats.
bryt
Detta är särskilt märkligt i ljuset av det beslut som togs om YENs funktion vid förra höstens förbundskongress, där det särskilt betonades vikten av en ”bred och allmän debatt” . I nämndens nya arbetsordning, som antogs i december i fjol, klargörs också att den viktigaste uppgiften är att ”bedriva och stimulera en yrkesetisk debatt”. Den breda och allmänna debatten har vi sett, de senaste veckorna. Men YEN har vare sig deltagit i den eller varit med om att driva fram den. Det är, faktiskt, obegripligt. Och dessutom ett svek mot de medlemmar som, till exempelvis i årets medlemsunderökning, gång på gång listar yrkesetik som en av de fem viktigaste frågorna för förbundet att driva.
bryt
Självklart kan man göra en distinktion mellan begreppen pressetik (grovt uttryckt: det som publiceras) och yrkesetik (lika grovt uttryckt: hur journalisterna agerar på vägen till publicering) och hävda att det förra i första hand är PO/PONs fögderi och endast det sistnämnda en fråga för YEN. Men då har man en otidsenlig och alltför byråkratisk syn på saken. Om YEN ska fylla en funktion i den etiska självsaneringen måste nämnden vara lika aktiv som PO och andra etiska debattörer, annars kan man lika gärna lämna över den funktionen till andra.
YENs totala anonymitet är ett problem ur fler aspekter. En är att den leder till att nämnden inte heller fyller någon verklig funktion som granskande instans. I och med att så få känner till att nämnden finns blir antalet anmälningar till YEN försvinnande få, vilket gör att dess funktion som intern vakthund inom journalistskrået blir i det närmaste verkningslös. Under 2002 och 2003 har bara 22 ärenden tagits upp av nämnden, en del dessutom efter anmälningar från ledamöter i nämnden. Endast fyra fällningar har noterats. Detta att jämföra med PO, som under samma period hanterat mer än 700 ärenden.
bryt
YEN har varit i blåsväder många gånger de senaste åren. I Bea Nordenssons Guldspade-nominerade reportage i Pressens Tidning för två år sedan avslöjades slarv i hanteringen av ärenden och protokoll. Journalisten har vid flera tillfällen det senaste året skrivit om tvister och avhopp från nämnden, i samband med en utredning om nämndens framtid.
bryt
Nu utreds YEN igen, av en intern utredningsgrupp, som ska presentera sina slutsatser våren 2004. Den första slutsatsen borde bli att man måste berätta att YEN – faktiskt – existerar.
mj@journalisten.se
P.S.
Har karln aldrig medietränats? Det var första reflektionen när en hårt ansatt Bengt Braun mötte pressuppbådet utanför Operakällaren i Stockholm den 9 oktober med en korg champagneflaskor (!) i handen – ett tack för hans deltagande i Stora chefsdagen. Bilden på Braun och skumpan, påpassligt tagen av Magnus Hallgren, har sedan dess blivit den främsta symbolbilden för Skandialedningens lyxliv och lär sannolikt finnas med i varje redaktionell resumé över nyhetsåret som gått. Be dem skicka korgen med bud nästa gång, Bengt.