Ett anständigt förslag

I ett pressmeddelande på Sveriges Radios webb i onsdags beklagade sig VD Lisa Söderberg över att så få medier rapporterat om att förtroendet för SR är så stort, enligt Medieakademins förtroendebarometer.

64 procent, lika många som för Volvo, har ganska eller mycket stort förtroende för SR, att jämföra med 58 procent för Sveriges Television och 27 procent för Aftonbladet. Hennes reaktion är symptomatisk för det problem som överskuggar allt annat när det gäller synen på kritik mot medierna.

I den mån mediekritiken erkänns konstateras det alltid i nästa andetag att den gäller någon annan, inte oss själva.

bryt

Istället för självberömmet borde Lisa Söderberg med största oro lyft fram ett annat avsnitt av professorerna Holmberg & Weibulls undersökning, som visade att mediepubliken som helhet totalt sågar mediernas sätt att förhålla sig till några av dess egna allra heligaste principer. Hela 79 procent av de tillfrågade anser att medierna mycket ofta eller ganska ofta brister i respekten för människors privatliv. 57 procent anser att medierna mycket ofta eller ganska ofta visar prov på bristande självkritik. 60 procent anser att nyheterna är förenklade och ytliga och nästan lika många anser att det mycket ofta eller ganska ofta förekommer felaktiga sakuppgifter. Lek en stund med tanken på att denna kritik gällt en annan yrkeskår, säg läkare eller poliser, och fundera över hur stort uppslagen den då blivit i Ekot och andra nyhetsfora.

bryt

Borrar man djupare i undersökningen finns man, inte oväntat, stora skillnader i synen på olika sorters medier. TV-nyheter och morgonpress klarar sig hyfsat, medan kvällspressens etik totalsågas. Därmed tycker sannolikt de ”seriösa medierna” att de kan klara sig undan en allvarlig etikdebatt med lite slentrianmässigt skällande på debila Farmen-löp och himlande med ögonen åt tokdragna detaljer om misstänkta ministermördare.

Men frågan är inte så enkel. Det allt svagare förtroendet för journalisterna som yrkeskår, i frågor som vi själva ser som helt avgörande – som vår förmåga att agera korrekt och anständigt – måste tas på största allvar, av alla i mediebranschen, oavsett hur anständig man tycker att man själv är. Vi måste på alla sätt visa oss öppnare för kritik och – på allvar! – initiera och bjuda in till mer debatt och granskning. Det behövs fler läsarombudsmän, hårdare bevakning av vår egen bransch och framför allt en mer ödmjuk inställning inför publikens allt tydligare signaler om att de inte är nöjda med den journalistik som presteras.

bryt

Debatten pågår redan. Det som behövs nu är konkreta förslag och åtgärder. Här är ett, i all enkelhet: bli bättre på att berätta för publiken vilka möjligheter de har att klaga på oss. Om vi ska slå oss för bröstet och hävda att vår självsanering fungerar måste vi kunna stå för den fullt ut. Varje tidning borde ha några rader i redaktionsrutan om hur man gör för att anmäla tidningen och dess journalister till PO och YEN. Varje etermedieföretag borde med jämna mellanrum sända spotar som på samma sätt redogör för rättigheten att anmäla inslag till Granskningsnämnden respektive brittiska ITC.

Det lär inte förändra världen i ett slag. Men det är en liten signal om att vi, faktiskt, vill vara anständiga.

Martin Jönsson

mj@journalisten.se

P.S.

Fri konkurrens är en bra sak, ända tills det dyker upp konkurrenter. När Metro och Hus & Hem presenterade sitt nya bostadsbilage-projekt, som väntas hacka ett rejält hål i Svenska Dagbladet och Dagens Nyheters lukrativa bostadsannonseringsmarknad, reagerade båda tidningarnas VDar med en ryggradsmässig reflex: nu måste det sparas ännu mer. På redaktionerna hukas det redan inför nya sparpaket, samtidigt som alltfler undrar varför deras ledningar alltid talar så mycket om att minska kostnaderna och nästan aldrig om vägar att öka intäkterna. Kanske de borde avlägga ett studiebesök på Metro?