En begåvad insider är bättre än tusen grävare
”För trots det väldigt höga anseende som Den Grävande Journalisten åtnjuter inom yrkeskåren är det påfallande lite som Den Grävande Journalisten lyckats åstadkomma”
Det var operaafton på Drottningholm, ett av Sveriges största och mest kända industriföretag agerade värd för oss utvalda gäster. Efter att ha ätit tre rätters gourmetmiddag på båten från Stadshuskajen ut till slottet och konverserat den argentinske ambassadören och en gentleman från Verona sprang jag på en gammal Expressenkollega på akterdäck.
Precis som jag är Sigfrid Leijonhuvud inte längre skrivande journalist, men jag saknar hans artiklar.
När Sigfrid var som absolut bäst skrev han extremt långa, väldigt genomarbetade artiklar i Svenska Dagbladet som bättre än något annat i svensk press visade hur det här samhället verkligen fungerar och hur makt utövas i den här staden där våra politiska och ekonomiska härskare möts under avslappnade former. Sigfrid var mästare på detta, vem stod var och sade vad, vad hade dom på sig, när fick dom veta det dramatiska beskedet och vad var det första dom gjorde. Kronkrisen skildrad inifrån, berättad av dem som var med och beskriven med sådan detalj att en halvtimmas förlopp i verkliga livet tar minst en halvtimma att läsa.
Sigge var en insider. Därför fungerade det så bra.
Naturligtvis har han aldrig fått någon som helst cred för detta.
bryt
Själv är jag till vardags medlem på en lista för grävande journalister som har 1 400 medlemmar och ingen av oss har någonsin varit i närheten av att skriva lika insiktsfullt och avslöjande som Sigge gjorde.
Efter avslöjandena i Motala och Konjakssons fall fick föreningen Grävande Journalister ett enormt uppsving och det fanns inte ett kommunalt diarie som inte granskades, inte en offentlig krognota som synades ner till sista bongen och när allt var granskat och genomlyst och ett par svirande Gävle-politiker avsatta och en rumlande trafik-byråkrat i Örebro avslöjad så kanske det mest bestående intrycket var hur oerhört ärliga och hederliga våra kommunpolitiker är. Eller hur lite av substans man egentligen kommer fram med genom att gräva. För trots det väldigt höga anseende som Den Grävande Journalisten åtnjuter inom yrkeskåren är det påfallande lite som Den Grävande Journalisten lyckats åstadkomma för att motivera detta och en snabb genomläsning av de senaste årens Guldspadar ger intrycket att majoriteten av dem är gediget skrivna reportage, men knappast grävande, eller undersökande journalistik.
Det första skälet till att grävandet inte fungerar är givetvis att du och jag som journalister inte har de maktmedel som krävs för att verkligen kunna gräva fram något som någon vill hålla hemligt. Det räcker inte med presskort för att göra gryningsräd hos SAS eller asfaltkartellens medlemmar och det vettigaste kanske skulle vara att ge Guldspaden permanent till EU-kommissionens trustbusters.
bryt
Det andra skälet är sedan att sånt som verkligen förtjänar att berättas inte finns dokumenterat i några arkiv eller register. Jag menar, ingen kartläggning av ägarförhållanden i världen kan till exempel förklara varför Kinnevik var ett så fantastiskt ställe att arbeta på under några år på 90-talet trots att vi alla som var där antingen fick sparken eller sa upp oss i vredesmod.
Det är därför en begåvad insider är värdefullare än 1 400 grävare, för tillgången till en historia som verkligen är värd att berätta, och därför att den som intervjuar och den som blir intervjuad faktiskt har ett gemensamt intresse med läsaren – att det som står i tidningen är korrekt.
