Dokububblare: Såpigare dokumentärer i SVT

Klimaten för den svenska dokumentärfilmen har blivit kärvare, i dokusåpornas och reality-TVs kölvatten. För att öka publikintresset satsar Sveriges Television på ”äkta dokusåpor”: en slags dokumentärhybrid i serieform. Samtidigt får de traditionella dokumentärfilmerna allt svårare att hitta finansiering och visningstider.

I kväll är det premiär för SVTs dokumentärserie Tidningsliv som i tolv avsnitt följer några reportrar och fotografer på Dala-Demokraten. Serien spelades in under hösten och vintern förra året. Det var först meningen att den skulle handla om två konkurrerande tidningar på en ort, men Falu Kuriren backade ur.

Tidningsliv har lånat många dramaturgiska grepp från dramaserier. Varje avsnitt börjar med effektfull musik och snabba klipp som för tankarna till klassiska TV-såpor som Dallas. När eftertexten rullar hörs en speakerröst som berättar vad som ska hända i nästa avsnitt.

– Det är medvetet som vi leker med serieformen. Tittarna måste känna igen sig och förstå att det är en serie, att det rör sig om tolv avsnitt. Jag kallar Tidningsliv för en äkta dokusåpa, säger Birgitta Svensson, dokumentärens producent.

Enligt Birgitta Svensson är Tidningsliv inte en granskning av journalisternas arbetsvillkor eller en analys av journalistiken, utan ett sätt att beskriva en liten ort via de människor som bor där. Genom att följa journalister, som i sitt arbete träffar många människor, går det att få en god bild av ett samhälle.

Tolv avsnitt à 30 minuter är mycket tid. För den klassiska dokumentären på SVT är det däremot kärvare, med kraftigt minskade sändningstider. På ett år har 20 timmar försvunnit från TV-tablåerna på bästa sändningstid. Från att tidigare ha sänt 52 veckor under året har den breda svenska dokumentärfilmen nu endast sändningstid tio veckor på våren och tio veckor på hösten: onsdagar klockan 20.00.

Därutöver finns en sen tid på söndagar 22.10, Kamera, som i huvudsak består av inköpta, smala och i huvudsak utländska filmer.

Dokumentären har också ett fönster på tolv timmar i TV-tablån under sommaren: inte den bästa tid för att nå ett stort antal tittare eftersom få ser på TV under juni, juli och augusti.

Det som framför allt drabbats på senare år är singeldokumentären, när SVT istället satsat på serier inom främst vetenskap och samhälle.

– Det är sant att dokumentärer och samhällsprogram har tagit mycket stryk i de senaste årens prioriteringar, medger Johan Lindén, SVTs samhällschef.

Mikael Olsson, ordförande i Oberoende filmares förening och tidigare programdirektör på SVT, anser att SVTs ledning börjat svaja på begreppet dokumentär.

– SVT säger att de sänder många dokumentärer. Men då buntar de ihop underhållning med den svenska dokumentärtraditionen. Det är den klassiska dokumentären som får stå tillbaka. Det är beklämmande, säger Mikael Olsson.

Han får medhåll av regissören Stefan Jarl som tycker att SVT blandar ihop terminologin på ett sätt som kan leda till en devalvering av den svenska dokumentärfilmen.

– Den serie som nu kommer om Carl von Linnés liv kallas för en dokumentär. Då har man börjat slarva med begreppen så att det snart inte längre har någon betydelse. Från den riktiga dokumentären har man tagit pengar och lagt på att producera en vanlig fiktion, säger Stefan Jarl.

Många dokumentärfilmare Journalisten talat med tycker att ledningen på SVT verkar oroa sig för att den klassiska svenska dokumentären inte lockar tillräckligt med publik, och att de därför sneglar mot dokusåporna och försöker ändra på dokumentärens form och innehåll för att locka en yngre publik.

– Jag tror att SVT har gjort en felbedömning. De tror att publiken vill ha lättare dokumentärer. Men det är inte första gången som SVT apar efter kommersiella kanaler i skräck för att förlora tittare. Det är tråkigt att de inte känner sig säkra i sin publik service-profil, säger filmaren Nitza Kakoseos.

Hon håller för tillfället på att färdigställa en 75 minuter lång dokumentär om Raymond Paredes Ahlgren vars far mördades av militärjuntan i Chile på 70-talet. Premiär i november.

– Det är långa och genomarbetade dokumentärer som SVT borde satsa på, som ett motdrag mot konkurrerande kanaler, för det är endast i SVT det finns möjlighet att visa längre, kreativa dokumentärer, säger Nitza Kakoseos.

Filmaren Rainer Hartleb anser även han att den genomarbetade och reflekterande dokumentären är hotad. Han tycker sig se en hårdare styrning från SVTs sida. Företaget delar in TV-tablån i 30-minutersblock, som uppdelningen av nyhetstimmen är ett exempel på, och vill helst ha serier som går ett antal veckor. I denna form ska även dokumentärer pressas in. Efter Tidningsliv kommer det en dokumentärserie om livet på Dramaten i Stockholm i fem delar. Premiär till jul.

– Serier ställer större krav på formen. Det är inte alltid det finns en utveckling i en dokumentär som seriernas dramaturgi kräver. Det blir en helt annan berättarstil. I följetänger ska det finnas en början och ett slut som ska leda vidare till nästa avsnitt. Ett längre format skapar en mer reflekterande, mer inkännande stil, som är omöjlig att få fram i det korta formatet, säger Rainer Hartleb, som är mest känd för sina dokumentärer om barnen i Stockholmsförorten Jordbro.

Hartleb håller för tillfället på att spela in en film om en ny generation barn i Jordbro, som går i samma skola som den första generationen Jordbro-barn som i dag är 30 år. Dokumentären ska vara klar år 2006.

Hjalmar Palmgren, dokumentärfilmskonsulent på Svenska filminstitutet, ser dokusåporna och reality-programmens popularitet som ett nyvaknat intresse för det dokumentära berättandet.

– Det går att se att de som skickar in programförslag till oss har påverkats av dokusåpor och realityprogram. Men dokusåporna har också påverkats av dokumentärer, säger Hjalmar Palmgren.

Dokumentärfilmaren Richard Solarz har funderat mycket på vad det är för skillnad mellan en dokusåpa och en dokumentärfilm. Det finns uppenbara likheter. Båda handlar om vanliga människor. En stor skillnad enligt Richard Solarz är att de som medverkar i dokusåpor har sökt sig till programmen för att de vill synas. De människor Richard Solarz vill filma måste han övertyga.

Han ser en trend inom den svenska dokumentären att vilja skildra vanliga människors liv, berätta en historia från dagens Sverige genom några människors öde.

– Jag personligen inriktar mig på att skildra det som händer utanför människors hem, filma från deras arbetsplats, berätta en historia, men samtidigt behålla den privata sfären hos dessa människor, säger Richard Solarz.

Dokusåporna och realityprogram är populära och har en yngre publik som är eftertraktade av de flesta kanaler. De stora TV-bolagen runt om i Europa ser med oro på hur de som tittar på genomarbetade dokumentärer som tar upp samhällsproblem mest ses av äldre tittare.

– Den allmänna föryngringsnojan har även spridit sig till dokumentären. Resultatet är produkter som försöker kompensera ett grunt idéinnehåll och billig videoteknik med överlastad form, fläska på med musik och snabba klipp i tron att man därmed når MTV-generationen, säger Mikael Olsson.

Ingemar Persson, programchef för dokumentärer på SVT i Stockholm, medger att dokumentärfilmare är dåliga på att locka till sig en yngre publik.

– Vi vill naturligtvis ha en stor publik – och känner ett tryck. Vi måste se till så att det finns en publik så att dokumentären överlever som genre, säger Ingemar Persson.

Men det finns de som inte låter sig påverkas av trender eller strömningar. Filmaren Tom Alandh fortsätter enträget att ta upp ämnen som andra kanske uppfattar som deprimerande och tråkiga.

– Jag håller på med en film om ett självmord. Nästa år ska jag göra en film om en gammal knarkares försök att vända tillbaka till livet. Det är viktigt att någon fortsätter berätta de eländiga och trasiga historierna, säger Tom Alandh, som sedan i september är gästprofessor vid JMG, Institutionen för journalistik och masskommunikation vid Göteborgs universitet.

Finansieringen av svensk dokumentär är mycket smal. Det är egentligen bara public service och Svenska filminstitutet, SFI, som fria filmare kan vända sig till. SFI delar varje år ut ungefär 12 miljoner kronor till dokumentärfilmare, en summa som inte har påverkats av SVTs minskade sändningstider.

– Risken är stor att den svenska dokumentärfilmen utarmas på grund av att det blivit svårare att finansiera dokumentärfilmer. Finansieringen hänger även intimt samman med distributionen, säger dokumentärfilmskonsulenten Hjalmar Palmgren, på SFI.

Det är svårt för dokumentärfilmare att få igenom sina idéer om de inte kan visa att de har en distributör, vanligtvis SVT, för sitt projekt. Dokumentärfilmare kan ansöka om pengar från SFI, men har de inte fått klartecken från dokumentärredaktionen är det osäkert om institutet släpper till pengar.

Chansen att en dokumentär visas på bio är minimal. Ytterst få distributörer satsar på dokumentärer. Stefan Jarls klassiska dokumentär De kallar oss mods sågs av närmare 200 000 personer, vilket är ett bra resultat även för en svensk spelfilm. Stefan Jarls senaste dokumentär, Terrorister, som han gjort tillsammans med Lukas Moodysson, har hittills setts av 12 000 personer. Det är det högsta antalet biljetter som sålts för en dokumentär de senaste fem åren.

När de kommersiella kanalerna introducerades var det många filmare som hoppades att marknaden skulle bli större. Så blev inte fallet. De kommersiella kanalerna visade sig ha ett sjunkande intresse för den svenska dokumentären. När TV3, TV4 och TV5 visar program som i TV-tablåerna kallas för dokumentär handlar det ofta om inköpta reportage som är kittlande, lite av voyeurism, ett tittskåp in i det förbjudna. Det är reportage om feta människor, en plastkirurgs vardag, underlivets skönhet, problemen med för stora bröst, vardagen på en bordell, eller porträtt av kändisar.

– De spekulativa dokumentärer som våra konkurrenter gödslar med är ofta varken sanna, relevanta eller väsentliga. Däremot är de uppseendeväckande. Kvalitetsskillnaden är dock stor. Skit är skit även om man kallar det för tårta, säger Johan Lindén.

Ingemar Persson medger att det är svårt att försvara den klassiska dokumentären när nästan alla längre reportage numera kallas för dokumentär.

– Det är egentligen inte uttrycket som avgör vad som är en dokumentär, utan snarare arbetsmetoden. Jag kallar oss den långsamma redaktionen. Det är viktigt att försvara eftertänksamheten, stanna upp och se på samtiden med andra ögon utan att det behöver vara journalistiskt aktuellt, säger Ingemar Persson.

En klassisk dokumentär beskrivs ofta som en skildring av ett hörn av världen genom ett temperament. Det är detta som skiljer dokumentären från ett reportage, det ska kännas att det finns en tydlig avsändare. Dokumentären har inte samma krav på sig att vara objektiv som journalistiken. I dokumentären finns det en person som berättar en historia.

Dokumentärfilmare brukar säga att ett hem utan ett fotoalbum är som ett hem utan minne. Därför är det viktigt att vardagen i Sverige dokumenteras, så att vi inte glömmer hur det var att leva under de olika årtiondena.

Mikael Olsson anser att den svenska dokumentärens guldålder var på 60-70-talet. Då gjorde SVT djuplodande dokumentärer om förhållandena i Sverige och i tredje världen. Då fanns också möjlighet att göra subjektiva, konstnärliga dokumentärer där själva motorn var filmarens egen inlevelse, filmer gjorda av exempelvis Erik M Nilsson och Lasse Westman, Ingela Romare och Lennart Malmer, men även Jan Lindblads naturfilmer.

– Vad som förenade dessa konstnärliga och journalistiska dokumentärer var att de inte flörtade med publiken. Samtidigt påverkades tittaren på djupet. Dessa typer av dokumentärer har problem i dag. Därmed har också yttrandefriheten och mångfalden av röster beskurits, säger Mikael Olsson som efterlyser en kulturpolitisk offensiv för att trygga den fria dokumentären.

En anledning till att dokumentären inte längre tar upp politiska ämnen kan bero på att samhällsprogram som Dokument inifrån och Uppdrag granskning övertagit denna bevakning. Dokumentären har istället inriktat sig på att beskriva den svenska vardagen.

– Uppdrag granskning är bra på att granska samhället. Jag försöker fortfarande att göra dokumentärer som analyserar samhället. Men det är svårt att i dag beskriva Sverige. Den klassiska dokumentärens uttryckssätt kanske håller på att försvinna. Dokumentären har blivit mer journalistisk. Istället för att berätta en händelse i bilder går filmaren in och gör en lång speakertext. Då kommer man bort från den klassiska dokumentären, säger Kåge Jonsson, en av sex fast anställda dokumentärfilmare på SVT.

SVT är motorn i svensk dokumentärfilm. Varje år får dokumentärredaktionen in mellan 600 och 700 programförslag, seriösa idéer på singeldokumentärer med beräknad budget och ibland även inskickade provfilmer. Av dessa blir det dokumentärer av ungefär 30. Men eftersom sändningstiden har minskat och de sex anställda filmarna producerar dokumentärer innebär det att frilansarnas möjlighet att ta sig in i TV-huset har minskat drastiskt på senare år. En ny hungrig generation dokumentärfilmare vill komma in. Men med minskade sändningstider blir det allt svårare att passera pärleporten.

Tinna Joné gick ut Dramatiska institutets dokumentärlinje år 1999. Hon har sedan examen, förutom att göra dokumentärfilmer, undervisat på skolor i allt från intervjuteknik till bildberättande, suttit i konstnärsnämnden och gjort en utredning om lokal-TV.

– Man måste vara påhittig och inte tappa modet. Det krävs att man är tydlig med vad man vill göra för att få igenom sina förlag. Men det finns en stor välvilja på SVT att hjälpa unga filmare. Jag har blivit bra bemött, säger Tinna Joné.

Hon skickar in ett par förslag per år. Ibland nappar de på idéerna, ibland inte.

SVT delfinansierade under sex månader en idé Tinna Joné hade som liknade Tidningsliv. Hon skulle dokumentera journalisternas arbete på en lokal TV-station. Det var dock ingen som ställde upp. Nu gör hon en mer personlig berättelse som SVT stödjer ekonomiskt.

P O Holmqvist, huvudlärare i dokumentärfilm på DI, är orolig för att Sverige håller på att förlora en ny generation filmare som ger upp eftersom de inte ser någon möjlighet att kunna försörja sig som filmare.

– SVTs neddragning av antalet timmar har känts av markant. Framför allt drabbar det unga filmare som nyligen gått ut DIs dokumentärfilmslinje, säger P O Holmqvist.

Tidigare fanns programmet Ikon på SVT där unga filmare kunde visa sina kortfilmer. Men även det programmet lades ner.

På SVT säger man att företaget först och främst har ett ansvar gentemot publiken att sända sann och relevant samhällsjournalistik.

– Jag anser att vi tar ett ansvar för yngre filmare. Men i ekonomiskt trånga tider har vi också ett ansvar gentemot våra egna anställda medarbetare, säger Johan Lindén.

DI håller för närvarade på att göra om hela sin dokumentärfilmsutbildning. Istället för att direkt utbilda sig till dokumentärfilmare ska alla elever först gå en grundutbildning som ska ge eleverna möjlighet att jobba inom flera områden inom TV och radio.

– Vi har analyserat yrkesrollen och kommit fram till att dokumentärfilmare bör vara en specialisering som man väljer som ett andra steg i sin karriär, inte som det första. Tanken är att studenterna ska få en bredare möjlighet att försörja sig inom medievärlden och inte behöva sitta och vänta på att någon dokumentärfilmskonsulent ska ge dem två miljoner för det stora projektet, säger Per Lysander, rektor på DI.

Nitza Kakoseos och Stefan Jarl hoppas att den digitala tekniken ska göra det möjligt för filmare att strunta i snåla finansiärer och visa dokumentären genom andra kanaler än SVT. I dag går det att köpa en digitalkamera med redigeringsutrustning för runt 100 000 kronor. Genom att bränna ner dokumentären på DVD går det att skicka filmerna direkt till intresserade. Folkets hus-rörelsen håller på att bygga ut sin biografverksamhet med digitala visningar, vilket skulle göra det möjligt att visa dokumentärer i hundratals biografer samtidigt över hela Sverige.

– Den nya tekniken gör att man inte behöver knacka dörr hos rika producenter. Det kan bli den nya yttrandefrihetskanalen. Det är så jag ser att dokumentären kan överleva, säger Stefan Jarl.

PÄR JANSSON

pj@journalisten.se