Det privata rummet krymper Såpan tar över
Medierna står med näsorna tryckta mot sovrumsfönstret och sneglar mot nyckelhålet i toadörren. Det som tidigare var tabu diskuteras öppet i pratshower. I dokusåporna följer kamerorna deltagarna in i de mest intima situationer. I höst startar Big Brother, den hittills mest långtgående dokusåpan, där deltagarna isoleras från omvärlden i månader. Varför har det privata plötsligt blivit allmängods i medierna?
Medierna står med näsorna tryckta mot sovrumsfönstret och sneglar mot nyckelhålet i toadörren. Det som tidigare var tabu diskuteras öppet i pratshower.
I dokusåporna följer kamerorna deltagarna in i de mest intima situationer. I höst startar Big Brother, den hittills mest långtgående dokusåpan, där deltagarna isoleras från omvärlden i månader.
Varför har det privata plötsligt blivit allmängods i medierna?
Två år tidigare hade han berättat det för sina föräldrar. Mamma hade tagit det bra, hon hade bara skrattat, men pappa hade fallit i gråt. Men 20-årige Magnus Ragnvid hade en nära anhörig till som fram till nu inte haft en aning och det var hans lillebror.
Nu skulle lillbrorsan få veta och alla TV-tittare också. TV-teamet var med när Magnus skrev ett brev till sin bror och avslöjade att han var homosexuell. Tittarna fick sen höra hur brorsan ringde upp och lite trevande sa att Magnus var OK ändå.
För Magnus Ragnvids gamla klasskompisar hade hans sexuella läggning varit en väl förborgad hemlighet. Fast när Magnus nu kom ut gjorde han det på allvar. I TV-programmet var han bland annat med i en lek där han fick i uppgift att med hjälp av en ketchupflaska demonstrera hur man suger av en kille.
De här sekvenserna visades 1995 i The Real World Stockholm, Sveriges första dokusåpa. Den handlade om vad som hände när Magnus Ragnvid och sex andra ungdomar flyttade in i en lägenhet där tolv kameror registrerade allt som hände.
”Det har uppstått ett vacuum där främst de unga söker svar på frågor om identitet, könsroller och normer för att få veta hur de ska förhålla sig i tillvaron.”
The Real World Stockholm är ett av flera tecken på att det privata blivit alltmer offentligt i medierna. En rad TV-program har steg för steg sänkt tröskeln för vad man pratar om offentligt. Ett av dem är pratshowen Mänskligt i TV3 som startade för åtta år sen.
– Ämnet i första programmet var sexmissbruk vilket ansågs oerhört kontroversiellt, minns programledaren Birgitte Söndergaard. Folk förfasade sig över att någon fick berätta i TV att han runkade tolv gånger per dag.
Sen dess har vanligt folk gråtit ut, talat ut, avslöjat, rasat, förlåtit, bekänt, ångrat, trätt fram, grälat och försonats i ett oändligt antal TV-soffor.
I Silikon i TV3 är runksnack sen länge en gäspning. Här berättar tjejerna i panelen detaljerat om hur de gör när de har gruppsex, vad de har för sexuella fantasier och hur de har det med sina killar i sina nuvarande förhållanden.
Silikon har via annons raggat upp en tjej på väg att göra abort för att visa henne i rutan före – efter. Tittarna har även fått träffa en kvinna som gjort en vaginal plastikoperation, bara för att nämna ett par av ämnesvalen.
En förklaring till att det blivit så här intimt i rutan beror enligt Silikons redaktör Karin Petzelius på att man måste hålla tittarsiffrorna uppe.
– Vår huvudsakliga publik, kvinnor mellan 18 och 35 år, hoppar mellan kanalerna och vi måste ge dem vad de vill ha. Sen handlar det också om att den nya generationen är mer öppen för sånt som tidigare var tabu.
Finns det något som är för privat för att tas upp i Silikon?
Efter en lång tystnad kommer svaret:
–Det finns något som vi inte tagit upp men just nu kan jag inte komma på vad det var. Nej, det finns nog inte så många tabun kvar längre.
Tabubrytandet har haft ordentligt eldunderstöd från USA, bland annat har program som Ricki Lake röjt väg.
Här är några titlar från Ricki Lake-shower som visats i TV3 den senaste månaden:
- Sex är roligare när man är tre – hoppas min partner och mitt ex håller med.
- Gissa vad – jag har fortfarande sex med min exman fast han är tillsammans med dig nu.
- Vi gillar att ha sex på offentliga platser, vad är det med det då?
Även SVT har klivit in i den privata sfären. Programmet PS bygger på att ungdomar beskriver sin verklighet genom att filma sig själva och prata in i kameran. I ett PS beskrev 17-åriga Rebecka sin skräck för att socialtjänstes skulle ta sonen ifrån henne. Programmet gjorde hon mitt under en pågående vårdnadsutredning.
Även Internet har hjälpt till att riva murarna mot det förbjudna. Den som exempelvis vill veta vad som rör sig i huvudet på människor som planerar att begå självmord kan gå till diskussionsgrupper på nätet och läsa tragedierna.
Och på www.hereandnow.net har sex studenter i USA lagt upp en sajt där man live via webbkameror kan följa allt som händer i deras lägenhet. ”Here and now fullfills the desire in all of us to see what really goes on behind the closed doors of another”, skriver de sex studenterna i ett pressmeddelande.
Ett rätt senkommet fenomen som fått främmande människors privatliv att exponeras i våra vardagsrum är dokusåporna. En stor del av dessa TV-program går ut på att vanliga människor placeras i för dem okända miljöer, sedan följer kameran närgånget vad som händer i gruppen. Det mest kända exemplet är Expedition Robinson.
Tittarna lär känna dokusåpornas deltagare och får snabbt klart för sig vem som tycker att vem är ett svin och vem som kan tänkas gå i säng med vem. Att låta deltagarna tävla om pengar och rösta ut varann är ett säkert sätt att få fram extra mycket känslor i bild.
Efter Robinson har det kommit en flod av dokusåpor och närbesläktad verklighetsunderhållning. Vi har fått följa folk som tagit körkort, åkt på charterresor, träffat nya partners, bytt yrken med andra familjer, gift sig, rest i rosa bussar, flyttat ihop med främlingar och mycket annat.
En av de pågående dokusåporna är Baren som går i TV3. Tio personer filmas när de bor ihop och jobbar i en bar i Stockholm. Efter bortröstningar får vinnaren 250 000 kronor.
En av deltagarna är Carita Hendriksson, 32 år, som tidigare sökt till Robinson två gånger och blivit väldigt besviken när hon inte kom med. Inför uttagningen till Baren hade hon lagt om strategi.
– Jag hade förstått att de ville ha intriger och bråk så jag beskrev mig som egoistisk och sa att jag brukar bli illa omtyckt. Det hjälpte. Mina goda sidor frågade de inte ens efter.
Varför vill du vara med i dokusåpor?
– För att få vara med i TV. Jag har ett stort behov av att synas, jag fick inte det behovet tillfredsställt när jag var liten. Men jag vill inte berätta mer om det, det blir för privat.
Senare samma dag som intervjun gjordes får Carita under en omröstning höra av de andra deltagarna att hon är den minst omtyckta personen i gänget men lyckas klamra sig kvar i programmet genom att tittarna röstar bort någon annan.
Dokusåpeindustrin är mycket het just nu och Sverige ligger i fronten. En rad dokusåpor har utvecklats av Anna Bråkenhielm på Strix. För en månad sedan var hon på TV-mässan i Cannes där hon tillsammans med två medarbetare avverkade 60 möten med hugade dokusåpeköpare från olika västländer.
– I övriga Europa är man bara i början av något som utvecklats betydligt längre här i Sverige, berättar Anna Bråkenhielm.
Den riktigt stora dokusåpan för tillfället är Big Brother som CBS köpte i Cannes efter en hård kamp med andra USA-baserade TV-bolag. I Tyskland har Big Brother blivit en dundersuccé. I mars stängdes tio personer in i en gigantisk container bevakade av ett 20-tal kameror, och en efter en håller de på att röstas ut.
Dramat sänds dels i tysk TV, dels dygnet runt på Internet. Big Brothers tyska hemsida har haft över 100 miljoner besök och tittarfavoriten, den arbetslöse bilmekanikern Zlatko Trpkovski, beräknas ha tjänat över 15 miljoner kronor i reklamkontrakt. När han nyligen röstades ut möttes han av flera tusen fans som väntade utanför containern.
I höst kommer Big Brother-konceptet till Sverige. Kanal 5 ska bygga ett hus med 24 inmonterade kameror någonstans i Stockholmstrakten och just nu håller man på att välja ut deltagarna. Privatlivet blir noll och intet, till och med i duschen kommer det att finnas kameror.
De nio deltagarna ska bo i huset i tre månader utan TV, telefon, besök eller annan kontakt med omvärlden. Blir trycket för hårt går det att få prata med en psykolog. Den som lämnar huset och den inhägnade trädgården är ute för gott. Efter att ha levt avskilt så länge kommer deltagarna att erbjudas experthjälp för att slussas tillbaka in i verkligheten.
”De nio deltagarna ska bo i huset i tre månader utan TV, telefon, besök eller annan kontakt med omvärlden.”
Fem dar i veckan ska Kanal 5 sända ett hopklippt program om det senaste som hänt i huset. Publiken ger deltagarna uppgifter och är med och röstar bort dem.
Priset till den som blir sist kvar kommer troligen att ligga mellan en halv och en miljon kronor. Dygnet runt går det via internet att se vad deltagarna har för sig i huset.
– Big Brother kommer att gå längre än något annat program vi gjort i den här genren, berättar Anders Knave på Kanal 5, som räknar med att det här blir den största succén i kanalens historia.
Om deltagarna har sex med varandra, hur hanterar ni det?
– Vi kan inte visa sex eftersom Kanal 5 lyder under brittisk lag.
Vad är syftet med Big Brother?
– Att göra bra TV och därigenom locka så många tittare som möjligt så att vi kan sälja mycket reklam och göra våra aktieägare i USA glada, säger Anders Knave frankt.
Vid en TV-mässa i Cannes presenterades Chain of Love, en dokusåpa som gått i holländsk TV. Det är ett slags datingprogram där en kvinna kedjas fast vid fyra utvalda män under en vecka. Tittarna följer gänget när de duschar, sover etc och en efter en röstas killarna bort. Den som blir kvar vinner pengar och får en träff på tu man hand med kvinnan, fortfarande fastkedjade givetvis.
Det är mindre än fyra år sen en folkstorm betecknade Expedition Robinson som fascist-TV och krävde att programmet skulle stoppas. Den tidens naiva föreställningsvärld känns plötsligt mycket avlägsen.
Annika Sundbaum-Melin, som skriver om TV i Aftonbladet, är delvis kritisk mot dokusåpor och annan verklighetsunderhållning.
– De ansvariga tänker inte alltid på att de hänger ut vanligt folk som inte inser vilka följder det kan få att vara med i TV. Det har ju funnits folk från mindre orter som berättat om sin sexuella läggning kanske utan att tänka på att programmet sänts ut till varenda bondhåla.
Annika Sundbaum-Melin tror även att journalistiken kan komma att påverkas, att journalister blir så vana vid att människor viker ut sitt innersta att de blir mindre varsamma med folks integritet.
– Fast efter debatten om Robinson tycker jag att de som gör programmen blivit schysstare mot folk. Samtidigt har det bara kommit värre och värre programidéer. Herregud, de gör underhållning från akutmottagningar trots sekretess och att det finns folk i chock. Snart kommer väl polisjakter i direktsändning. Folk gör allt för att bli sedda, om inte annat som soppåsar i en container.
Producenten Nicke Johansson, som bland annat gjort The Real World Stockholm, tycker inte att de medverkande i en dokusåpa riskerar att exponera sitt privatliv på något förnedrande sätt.
– Vi skildrar inte deras privatliv. Vi ordnar en miljö och skapar en verklighet åt deltagarna som inte är deras privata. En dokumentär om en uteliggare skulle vara mer utlämnande.
Inte heller Birgitte Söndergaard anser att deltagarna utnyttjades i de 150 program av Mänskligt som hon står bakom.
– Ställer man ut folk i en studio för att förlöjliga dem har man gått över gränsen. Men vi valde människor som var mogna att framträda i TV och förklarade vilka konsekvenser det kunde få.
– Visst pratade vi om känsliga saker men jag tycker det är bra att man tar upp sånt som är tabubelagt, det kan hjälpa andra i samma situation. Ibland hjälpte vi till att lösa problem. Till exempel hade vi en kille som kört ihjäl någon. Han bodde i samma by som den dödes föräldrar men de gick omvägar förbi varann. De träffades i studion, han talade om att han ångrade sig och föräldrarna förlät honom.
Men följderna för de som medverkat i den här TV-genren har inte alltid varit så positiva. Till exempel för dansbandsmusikern Bengt Ericson i Kungsbacka som i Mänskligt berättade att han haft sex med 180 kvinnor varefter hans arbetsgivare, rederiet DFDS, gav honom sparken.
Ett annat exempel är Marie Hjort som berättade i Mänskligt att hon och hennes pojkvän brukade ha sex med andra par. Kunderna till hennes städfirma försvann, banken sade upp krediten och det slutade med konkurs.
I en del av de verklighetsnära programmen har de medverkande varit riktigt unga. Den 2 december i fjol begick Helena Begelands far självmord. Helena var då 15 år. Bara tre månader senare sändes ett program hon gjort för PS-redaktionen på SVT där hon berättade om sin sorg.
– När jag talade om för dem i min klass vad som hänt blev det tyst. Men jag ville att folk skulle prata om de här frågorna, därför gjorde jag programmet, berättar Helena Begeland.
– Jag diskuterade med mamma och hon tyckte det var OK att jag var med i TV sen kändes det också som terapi under sorgearbetet.
Du är bara 15 år och var kanske i chock efter din pappas död. Var det här verkligen bra för dig?
– Jag har bara positiva erfarenheter av TV-programmet. Jag vet att det har varit till nytta för andra anhöriga som sörjt och det är bra att folk får se att självmord inte är något anhöriga ska behöva skämmas för.
Vad beror det då på att denna flora av privatexponerande program uppstått? En faktor är att vi fått en massa kommersiella TV-kanaler.
– Förr sysslade TV mycket med folkbildning, men på grund av alla nya TV-kanaler har det blivit mer av underhållning, framhåller dokusåpaproducenten Nicke Johansson.
På ett djupare plan handlar det givetvis om ett samhälle i förändring.
– Framväxten av den här typen av program är ett tecken på att vi socialiseras i nya termer, säger Ole Breitenstein, lektor i filmvetenskap. I det gamla samhället var det inte så stor åtskillnad mellan det privata och det offentliga. Grannar, bekanta till familjen och tanter på gatan sa åt oss barn hur vi skulle bete oss och socialiseringen skedde till stor del i det privata rummet.
– Numera umgås tonåringar mest med tonåringar. De träffar visserligen vuxna men mestadels i deras roller som yrkesmänniskor, till exempel dagispersonal, lärare etc. Undantaget sina föräldrar har de unga få kontakter med vuxna privatpersoner.
I det privata rummet kan man diskutera sånt som man inte pratar om i det offentliga rummet, exempelvis känsliga relationer till andra, sexuella frågor med mera. Eftersom det privata rummet krympt har det uppstått ett vacuum där främst de unga söker svar på frågor om identitet, könsroller och normer för att få veta hur de ska förhålla sig i tillvaron.
Enligt Ole Breitenstein har medierna fått överta en del av den roll som det privata rummet tidigare spelat.
Även många vuxna söker sig dit för att se hur andra beter sig och för att få vägledning.
–Skvallra är en viktig sysselsättning som hjälper till att utforma gemensamma normer. Förr gjorde man det med grannarna, nu tar medierna upp dessa privata angelägenheter.
– Sen kan vi sitta på jobbet och diskutera hur de som medverkade i programmen beter sig. Vi behöver prata om andras beteenden för det är egentligen frågor som handlar om oss själva.
När deltagarna medverkar i verklighetsunderhållningen förvandlas de plötsligt till offentliga personer.
– Många gånger handlar det om vanliga människor som kanske inte har så stort kulturellt kapital, deras ord väger inte tungt.
– För att bli en Robinson behöver man inte kunna mer än någon annan, det här är deras chans att få en offentlig identitet.
– Men en TV-identitet är som sand, den rinner mellan fingrarna. Och dessutom, vad händer med dem som åker ut första omgången av Robinson? Vem följer upp sånt?
När Jan Myrdal skriver om intima detaljer ur sin barndom kallas det konst. Men om vanliga människor visar eller pratar om sina innersta känslor rynkas det på näsan. Varför?
– TV riktar sig till alla och har därför låg status. Den stil deltagarna har i den typen av program vi pratar om gör att eliten ser ner på dem.
– Deltagarna behärskar inte de rätta kulturella koderna. Genom att förakta den här typen av underhållning kan de som tycker att de är sofistikerade, upphöja sig själva en bit.
Själv tycker Ole Breitenstein att verklighetsunderhållning varken är skräp eller något skadligt för kulturen i stort.
–Det enda problem jag ser är möjligen att det tränger undan andra genrer från det totala TV-utbudet.
