Bonniers nya monteringsverkstad
Repackaging är alla medieekonomers våta drömord. Att kunna ta betalt för något mer än en gång, genom att på olika sätt utnyttja samma material under olika etiketter eller i olika kanaler, är mumma för marginalerna.
Repackaging är alla medieekonomers våta drömord. Att kunna ta betalt för något mer än en gång, genom att på olika sätt utnyttja samma material under olika etiketter eller i olika kanaler, är mumma för marginalerna. Den stora förebilden är förstås Oprah Winfrey, vars TV-show legat till grunden för ett helt litet medieimperium, där det i grunden är materialet från showen som förpackats på olika sätt.
Här hemma har det gjorts en del försök till liknande varumärkesspinoffer, i form av tidningssatsningar som Äntligen hemma och När och fjärran. Men den vanligaste formen av repackaging är en annan, nämligen att utnyttja tidskrifter som underleverantörer av fackmaterial. Svenska Dagbladet har gjort det mest konsekvent och slutit avtal med åtta-nio olika magasin för att förse läsarna med material som den slimmade redaktionen inte kan producera på egen hand och som tidningen inte anser sig att ha råd att köpa in av frilansar. Stockholm City ville göra det i stor skala, men har bara lyckats få med Amelia och ett fåtal till.
Ingen har dock gått lika långt som förra veckans nytillskott på tidskriftsmarknaden, tidningen Mea, utgiven av Bonniers tidskriftsverkstad Bonzoo. Meas innehåll är till två tredjedelar återpubliceringar av material som tidigare tryckts i tidningar som Allt om Mat, Allt i hemmet och Allt om trädgård – men även utdrag ur en kommande bok på Albert Bonniers förlag. Ett slags Bonnier-sampler med andra ord, i färgglatt snabb-bläddringsformat. Redaktionen fungerar inte som en vanlig redaktion, utan snarare som en monteringsverkstad, enligt plocka själv-principen. ”En möjlighet för oss att välja ut godbitarna bland hundratals välskrivna reportage”, skriver Meas chefredaktör Tove Oskarsson Henckel i premiärledaren.
Som läsare är det inte lika lätt att bli entusiastisk. Det som fungerar i sitt nischade sammanhang, med respektive tidnings karaktär, blir ofrånkomligen mer konturlöst i den här formen. Annonsörerna verkar inte heller helt övertygade, att döma av det magra annonsinnehållet i premiärnumret. Det behöver dock inte betyda så mycket, eftersom en sådan här produkt räknas som en ren lösnummeraffär. Låga produktionskostnader, lågt pris och – hoppas ekonomerna – hög försäljningsvolym.
Oavsett hur det går för Mea råder det dock inga tvivel om att olika former av outsourcing och repackaging kommer att bli allt vanligare, inom såväl dagspress som tidskrifter.
Att koncerner som Bonnier ständigt gör nya försök att åstadkomma den här sortens lågbudgetproduktion är fullkomligt självklart. Liksom det faktum att det är någon annan som får betala: dels fast anställda journalister med snålt tilltagna upphovsrättsavtal för vidarepublicering, dels de som har det allra tuffast i dag på mediemarknaden, nämligen frilansarna. De drabbas dubbelt upp: både genom att antalet inköpare av frilansmaterial minskar och genom att priserna pressas ytterligare.
Journalisten har redan hört av flera frilansar som är missnöjda med vad Mea erbjudit för återpublicering av deras material. Enligt Meas chefredaktör betalar tidningen mellan 30 och 55 procent av ursprungsarvodet. Enligt frilansarna är det snarare 30 än 55 som tycks vara normen. Och med dagens nivåer på ursprungsarvodena blir det inte mycket mer än kaffepengar.
mj@journalisten.se
P.S Tidningen är för bra – och för tjock. Läsarna hinner inte läsa allt på vardagarna. Därför bör den trimmas, så att man kan spara papper.
Så vill styrelseledamoten Thorbjörn Larssson att Sydsvenskan ska förändras efter förra veckans chefsrockad i Bonniers skånska dagstidningsbolag (enligt ett uttalande i fredagens Sydsvenskan). För en redaktion som länge försökt få gehör för åsikten att Sydsvenskans redaktion fått bära ett oproportionerligt tungt ok när Bonniers dagspressdivision ska kapa kostnaderna var det knappast de ord man helst ville höra. För dem som fruktat att Bonnier ska börja leta ”strukturella synergier” mellan Sydsvenskan och Skånemedia-tidningarna var det möjligen heller inget drömbesked att hela Skånemedias ledning nu tar över Sydsvenskan. Där företagsledningarna ser strukturella synergier i dag brukar resultatet efter en tid som bekant bli mindre mångfald.
