Gå direkt till textinnehållet

”Befriande att PR-svenskan inte tagit över kultursidorna”

Debatten om Kulturmannen har nått stormstyrka med Ebba Witt-Brattström och Karl Ove Knausgård senaste inlägg. Journalisten intervjuar Expressens kulturchef Karin Olsson och Dagens Nyheters kulturchef Björn Wiman om tillståndet i den svenska kulturdebatten.

Vildsint, aggressivt – och stilistiskt briljant. Så har debatten om Kulturmannen beskrivits de senast dagarna. I sociala medier brottas kulturjournalister nu nästan lika mycket med de svulstiga formuleringarna som med själva innehållet.

Karl Ove Knausgård målar i Dagens Nyheter på onsdagen en grym bild av Sverige som ”cyklopernas land” som svar på Ebba Witt-Brattströms debattartikel i Dagens Nyheter i måndags. I Expressen går Victor Malm till hårt angrepp mot Witt-Brattström, medan Jonas Gardell i Expressen rasar mot Knausgård som han menar kommer från ”de halvslaka snorklarnas land”. Reaktioner på debatten flödar över i sociala medier, och på kultursidor runt om i landet.

Karin Olsson, kulturchef på Expressen, rycker liksom på axlarna över telefon:

– Det är business as usual, säger hon.

– Den svenska kulturdebatten är lika vildsint som den brukar. Ingenstans hudflänger man varandra som på kultursidorna. Tonläget är högt men stilistiken är briljant. Kulturdebatten förs mellan affekterade och känslosamma men välformulerade och stilistiskt begåvade intellektuella. Det finns en briljans i attackerna som man inte finner på vanliga debattsidor där kommunikatörer formulerar sina budskap utan stilistisk förmåga. Det är befriande att se att PR-svenskan inte tagit över kultursidorna, säger Karin Olsson.

Den nuvarande debatten handlar om genus inom litteraturkritiken, den förra stora kulturdebatten tidigare i år handlade väl i princip om vem som vann andra världskriget, konstigt nog. Är det här verkligen folkliga debatter?
– Nja, den förra debatten kanske på ytan såg ut att handla om vem som vann andra världskriget, men i grunden handlade den om historieskrivningen i Ryssland i dag. Det var en viktig debatt, och den engagerade verkligen många. Den fick enormt genomslag, så den var verkligen folklig. Den här debatten är inte alls lika bred.

Har kulturdebatten blivit elakare?
– Nej, vi har en lång tradition av frän debatt på kultursidorna i Sverige. Det är mycket patos. De gamla fejderna hade inte ett artigare tonläge. Det är klart att jag kan tycka att det går till överdrift ibland, som när Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg skrev att det luktade Zyklon B om Expressens Stefan Ingvarssons historiesyn tidigare i år. Det tyckte jag var ett övertramp.

Björn Wiman, kulturchef på Dagens Nyheter, anser inte heller att tonläget har blivit skarpare i kulturdebatten.

– Däremot är den mer intensiv och hastig tack vare de sociala medierna. Den process som förr tog ett par dagar är nu avklarad på några timmar. De första reaktionerna kommer redan på förmiddagen, och på eftermiddagen kommer de första reaktionerna på reaktionerna. På 70- och 80-talen som ofta beskrivs som kulturdebattens guldålder tog den processen en vecka, säger Björn Wiman.

– En utveckling som jag märkt är att debatten ibland får prägeln av lagidrott. När Expressens kultursida och Aftonbladets kultursida debatterar synen på historien är det som en brännbollsmatch eller ett fotbollsderby. Det är en konsekvens av polariseringen i de digitala medierna.

Har debatten blivit sämre på grund av hastigheten i processen?
– Man kan nästan fnissa åt brådskan men jag tycker inte att kvaliteten i debatten har påverkats negativt av hastigheten. Redaktionerna håller sig till de klassiska principerna att bara publicera sådant som tillför något till debatten.

– Det finns däremot en risk för att en viss typ av frågor som förmår att engagera människor i sociala medier premieras på bekostnad av andra sorters kulturdebatter. Mediernas samspel med sociala medier påverkar innehållet i medierna, säger Björn Wiman.

Vilka frågor premieras på bekostnad av vilka andra frågor?
– I Sverige har det blivit tydligt att frågan om identitet och identitetens grupptillhörighet tycks vara den stora idé som skapar engagemang. Jag känner en viss sorg över att frågor om klimatförändring och migration inte förmår skapa samma engagemang, och därför heller inte premieras i kulturdebatten.

Är det här verkligen en folklig debatt, det handlar ju om litteraturkritik?
– Ja, absolut. Kulturdebatterna väcker större intresse än någonsin. De tre mest lästa texterna på DN.se är kulturartiklar. Långa texter skrivna av skönlitterära författare blir oerhört lästa.

Skiljer sig den här debatten från andra?
– Det som är otypiskt för vår tid är att man går på person. Det var mycket vanligare förr. I debatten mellan Lars Gyllensten och Olof Lagercrantz efter litteraturpriset 1974 fanns det gott om personangrepp. Samma sak med debatter Herbert Tingsten var indragen i. När skribenter nedkämpar varandra på dagens kulturella fält är de inte lika kända för publiken, och de är många fler. Det finns ingen anledning att gå till personangrepp för folk vet inte vilka de är. Men nu rör det sig om två av Kulturssveriges mest kända personer, som dessutom litterariserar sina inlägg. För den som uppskattar språket är det en fröjd att läsa.

Jag blir lycklig av att läsa alla dessa välformulerade brutala angrepp av stilistiskt begåvade människor, men jag verkar hålla med den senaste skribenten hela tiden – är det normalt eller bör jag söka hjälp?
– Du skulle behöva hjälp om du inte blev lycklig av språket i artiklarna. Det är vad jag kan svara på den frågan.

Fler avsnitt
Fler videos