Att köpa legitimitet
En tuff aktör i informationsrådgivningsbranschen försöker etablera sig i Sverige. Norska Geelmuyden.Kiese har en brutalare och aggressivare framtoning än vad vi hittills varit vana vid från andra svenska företag i branschen.
En tuff aktör i informationsrådgivningsbranschen försöker etablera sig i Sverige. Norska Geelmuyden.Kiese har en brutalare och aggressivare framtoning än vad vi hittills varit vana vid från andra svenska företag i branschen.
G.K planerar att skapa Nordens största informationsfabrik. Målsättningen för Sverige är att bli störst på informationsrådgivning på den svenska marknaden inom fem år. Med tanke på hur snabbt företaget växt i Norge är det inte omöjligt att det lyckas.
Det är en oroande utveckling eftersom det bara är de som har råd att betala vad det kostar som kan få hjälp att utarbeta strategier för att till exempel manipulera medierna.
När G.K känner sig hotat rustar det för att snabbt kunna slå tillbaka. Det visar exemplet med Brennpunkt, den norska motsvarigheten till SVTs Striptease (se mitten). När Brennpunkt höll på med en granskning av G.K gjorde företaget allt för att ifrågasätta reporterns yrkesheder.
Ett annat exempel är hur G.K tänkte utnyttja medierna för att knäcka gratistidningen Natt&Dags nye konkurrent Folk. Då var strategin att på alla sätt försöka misstänkliggöra Natt&Dags konkurrent. Nu kom arbetet av sig eftersom planerna på Folk skrinlades innan tidningen kommit ut med sitt första nummer. Men historien visar hur företaget kan tänkas agera.
Det gäller att vara vaksam när sådana här tuffingar ger sig in på den svenska marknaden. För journalister är det viktigt att förstå hur branschen arbetar för att vi inte ska riskera att bli medaktörer i något vi inte tänkt oss.
Hans Geelmuyden skryter med att företaget “rekryterar de bästa huvudena” bland journalister, ekonomer, politiker. Här i Sverige har man bland andra knutit till sig Gabi Gleichman, kulturjournalist från Expressen. Förre folkpartiledaren Bengt Westerberg är arbetande styrelseordförande och rådgivare. Genom att knyta till sig aktade namn försöker G.K köpa sig legitimitet.
Helt klart är att allt fler journalister lämnar journalistiken och lockas över till informationsbranschen. En del journalister drar sig inte för att hoppa fram och tillbaka över gränsen. Det skapar osäkerhet om hur trovärdiga de är när de ska fullfölja det journalistiska uppdraget och stå upp för de svaga i samhället.
Det tål att fundera över varför det är så lätt att släppa yrkesidentiteten och gå över till att tjäna makten. Är det bara mer pengar i plånboken och goda förmåner i övrigt som lockar?
Det är ibland lite si och så med arbetsgivarnas intresse
för att skapa en dräglig arbetsmiljö, både fysiskt och
psykiskt, för sina anställda.
Det visar exemplet BlekingePosten (sidan 4). Först när de två reportrarna på tidningen fick nog och röt till i ett öppet brev till stämman, och andra lokala medier tog upp ämnet, började det hända saker. Då hade Magnus Johannesson och Arto Waltonen påtalat problemen med bland annat suddiga skärmar, mögliga lokaler och dålig ventilation för ledningen under en längre tid utan någon respons.
Viljan har saknats och snålheten har fått råda. Går det så går det, åtminstone tills någon börjar protestera.
Det är inte lätt för enskilda journalister på små arbetsplatser att ta strid mot den arbetsgivare som man måste möta öga mot öga varje dag. Det finns ingen journalistklubb att luta sig mot. Man måste själv sticka ut hakan och ta eventuella smällar. Reportrarna på BlekingePosten hade modet att göra det, trots riskerna.
Förhoppningsvis kan de bli en förebild för andra som jobbar under liknande omständigheter.
