Apropå… Ludmilas fusk

I klippen från mitten av 90-talet är det inget snack om saken. Ludmila Engquist är en svensk idrottskvinna. Älskad av det folk hon är en självklar om än nybliven del av, hyllad av en press som publicerar strålande färgbilder på ett blont hopp i blågult nagellack. Hon blev svensk medborgare 1996, fick SvDs bragdguld året efter.

”De svenska stjärnorna Ludmila Engquist och Malin Ewerlöf gjorde vad som krävdes den första dagen av Finnkampen.” skriver SvD 30/8 1997.

”Idag kliver den svenska häckstjärnan Ludmila Engqvist in i VM-cirkeln.” skriver samma tidning den 25/8 1999, det år hon både blev utnämnd till Årets friidrottare och Årets svensk.

Men den fjärde november 2001 avslöjades fusket.

Från svensk till före detta ryska

Dagen efter täcker Ludmilas ansikte större delen av SvDs framsida, och i texten står: ”På en presskonferens i Köpenhamn medgav den före detta ryskan att hon tagit anabola steroider”.

Allas Vår Ludmila förvandlades blixtsnabbt från svensk till före detta ryska.

– Det är naturligtvis märkligt och jag vet inte vem som har skrivit texten, men det var bråttom och då blir det väl tyvärr gärna så, säger Svenska Dagbladets sportchef Sune Sylvén till Journalisten.

Kvalitet och pålitlighet är svenskt, fusk och ondska är utrikiskt. Visst är det så det blir, och kanske handlar det inte ens om någon unikt svensk självgodhet, utan en djupt mänsklig instinkt att låta godheten representeras av den egna gruppen.

Tanken för mig till den påhittade historien om Pravdas refererat av ett test där den sovjetiska bilen Lada hade jämförts med Chevrolet, och den sovjetiske journalisten triumferande konstaterade:

Chevrolet kom näst sist, och Lada intog en hedrande andraplacering.

Paul Frigyes

pf@sjf.se