Annika Lantz – efter Morgonpasset

Programledaren Annika Lantz på P3 sitter utan arbetsuppgifter. Hon ville introducera en ny programidé i Sverige men den stoppades nyligen av P3-ledningen för att den innehöll för lite musik.
Journalisten träffade den populära radioprofilen för ett samtal.

Som liten var hon tyst och blyg. Som vuxen pratar hon i radio om sina hemorrojder utan att blinka. Värre är det när de traumatiska minnena kring dansbandsmusikern Peter kommer på tal.

I höstas slutade Annika Lantz som programledare för Morgonpasset i P3 och känner hur livet långsamt återvänder. Jobbet innebar att masa sig upp vid treblecket på morgonen och krypa till sängs vid nio på kvällen. De tre timmars fritid hon hade på kvällarna brukade hon slötitta på Ricki Lake och annan skräp-TV.

Så har livet för Annika Lantz sett ut sex dar i veckan de senaste fyra åren. Det hårda slitet gjorde att hon drog sig undan folk alltmer och efter ett tag orkade hon inte umgås ens med sina nära vänner. Inte konstigt att hon till slut fick upplevelser av att kolsyra bubblade runt i vänster hjärnhalva.

– Visst låter det fruktansvärt, utbrister hon och ser nästan häpen ut. Först nu fattar jag hur dåligt jag mått. Sen jag slutade med Morgonpasset har jag blivit en annan människa, nu tar jag mig tid att stanna och prata med folk och är nästan nyförälskad i mina vänner.

Annika Lantz är en av de största begåvningar som framsprungit ur P3 de senaste åren. Rapp i käften som en häcksax har hon fått fart på horder av morgonglåmiga svenskar. Lyssnare som hört av sig har berättat att de inte kunnat gå ur bilen utan bara varit tvungna att sitta kvar och höra mer.

Annika Lantz kan vara både rolig och fräck men det mest speciella med henne som programledare är gränslösheten i det privata. För lyssnarna att glädjas över eller reta sig på.

Det började på Radio Stockholm 1993. Annika hade en massa sändningstid att fylla men inga resurser. Hon hade kunnat dränka lyssnarna i musik men ville ge dem något mer.

– Därför var jag av nöden tvungen att prata om mig själv, typ vad som hänt i tunnelbanan på väg till jobbet.

En dag gav hon Radio Stockholms lyssnare lite information om sin mens vilket ledde till ett visst ståhej. Chefen var måttligt road och lät förstå att lyssnarnas intresse för hennes kroppsvätskor var ytterst begränsat. Annika tyckte att reaktionen var larvig.

Hon började på Morgonpasset 1997 och fortsatte att köra sin egen stil. Det var nog en del lyssnare som satte frukostmackan i halsen den där gången hon snackade om sina hemorrojder. En morgon när hon åkte till jobbet kände hon hur hemorrojderna kliade, vilket hon under en låt berättade för bisittaren Snygg-Ylva.

– Och det visade sig att oj; Snygg-Ylva hade också hemorrojder. Så när låten var slut berättade jag för lyssnarna om vårt problem. Fast det var kanske lite taskigt att lämna ut Snygg-Ylva utan att ha frågat henne, säger Annika utan se ett dugg skuldtyngd ut.

Annika ville blotta sig för Blair

Morgonpasset à la Lantz har innehållit en del udda inslag. Till exempel en uppmaning till lyssnarna att ringa in och berätta vem de skulle vilja blotta sig för. Annikas eget favoritblottningsobjekt, förkunnade hon i Morgonpasset, var Tony Blair, hon ville se vad som skulle hända med hans ständiga och något debila leende om hon ställde sig naken framför honom.

Alla har inte trivts med hennes stil. Ordet knulla tycker hon är helt okej att säga i radio (”Herregud, vi har passerat år 2000!”). Det fick ilskna mammor att ringa in och fråga hur de skulle förklara det där ordet för sina barn.

– Så här kan ni förklara knulla för era barn, löd svaret från Annika Lantz som släppte fram nån barnexpert som gav mammorna pedagogiska råd.

Annika Lantz tycker det är trist att de flesta radiopratare i Sverige har lagt sig till med en så stel och opersonlig stil. Hon föredrar den betydligt mer uppknäppta anglosaxiska traditionen.

– Här hemma har jag alltid fått höra att i radio ska man vara personlig men inte privat. Jag har aldrig förstått varför och tycker att uttrycket suger.

Var går gränsen för dig? Skulle du kunna berätta i radio om hur du hade det med din man i sängen kvällen innan?

– Javisst, varför inte? Jag ser egentligen inget i mitt liv som är så privat att jag inte skulle kunna ta upp det i radio. Det har inget med mod att göra, jag tycker bara att det är självklart att vara öppen.

Hur känns det att ta upp strängt privata saker offentligt?

– Det känns ingenting. Usch, det är egentligen lite obehagligt, jag kanske är skadad, utbrister hon och skrattar.

Annika Lantz pratar snabbt och med hög röst. Nästan hela tiden ligger ett fnittrande skratt i botten som bubblar och vill upp. Hon skrattar till och med när hon pratar om tråkiga saker, fast det är inget mekaniskt skratt utan hon verkar kunna se humorn även i tillvarons djävligheter.

Som när hon kommer in på programidén som stoppats av P3-ledningen. Sen lång tid bär Annika på drömmen om att få göra vad hon kallar ”talkradio” i P3. Hon beskriver det som ett stort samtal där flera ämnen avhandlas samtidigt i högt tempo. Folk ringer in och tar upp vad som helst, allt kan hända och det hela flätas ihop av en programledare som har till uppgift att styra bort från kaos. Istället för att på traditionellt sätt varva prat och musik är det samtal hela tiden.

P3 krävde mer musik i pratprogrammet

Annika Lantz och en liten redaktion fick okej av P3-cheferna att sätta ihop ett testprogram. I november var hon över i USA för att studera talkradio som där är en etablerad företeelse. Efter ett par månader av förberedelser presenterade redaktionen ett testprogram men P3-ledningen gjorde tummen ner. Bland annat krävde de att det skulle vara minst 19 minuter musik i timmen.

Annika tycker det är så dumt att hon nästan storknar.

– Folk i Sverige är mogna för ett sånt här program och jag vet att jag skulle fixa det.

Hon verkar snudd på knäckt. Under åren i Morgonpasset tycker hon att hon fått den rutin som krävs för att klara den svåra rollen som programledare för talkradio. Annika berättar hur hon framför allt under den sista tiden på Morgonpasset kommit in i sånt flyt att hon kände hur programmet lyfte, hur de som ringde in blev bättre just för att hon själv blivit allt säkrare, hur intervjuerna blev roligare och humorn satt där den skulle, helt utan ansträngning. Hon hade blivit så rutinerad att hon i sina bästa stunder befann sig i vad som på golfspråk kallas ”in the zone”.

Allt det där hade hon tänkt ta med sig till det program hon utlovats. Starten var planerad till den 8 januari men tablån ritades om. Det finns ingen gräns för Annikas besvikelse.

– Åååå, jag hade ju så GÄRNA velat göra det där programmet, stönar hon.

Det har gått så långt att hon funderar på att säga upp sig från Sveriges Radio.

Som programledare gör Annika Lantz ett kaxigt och självsäkert intryck och säger att hon numera har ett bra självförtroende. Brev från lyssnare som skriver att det hon gör bara är skit kunde hon förr våndas över en halv dag. På senare tid har hon lärt sig att strunta i taskiga brev och har till och med använt dem i programmet som en kul grej.

Förändrades i högstadiet

Som ung var hon en helt annan Annika, tyst, blyg och mesig. Hon minns exakt när vändpunkten kom.

– Det var en dag i nian. Vi hade en bra engelskalärare, Bengan, som efter en lektion sa åt mig att stanna kvar. Han sa: ”Jag vet inte vad det är, men nåt håller på att hända med dig, Annika”. Jag kände att han menade att jag var på rätt väg. Det där ögonblicket var enormt starkt och jag kommer till och med ihåg att jag var klädd i en röd v-ringad lammullströja, vit blus och röd skinnfluga. Jag gick från att försöka vara mig själv, till att vara mig själv. Från och med då bestämde jag mig för att det fick vara slutmesat.

Intervjun har hoppat från det ena ämnet till det andra och sen tillbaka igen, kanske övar Annika inför talkradion. Ett par tre gånger har hon kommit in på något annat som betytt mycket i hennes liv: Peter.

Peter gick verkstadsteknisk linje och hade oxblodsfärgade skinnbyxor. Dag och natt i två års tid, under ettan och tvåan i gymnasiet, trånade Annika efter honom. Hon uppvaktade med nejlikor på alla hjärtans dag, drömde och längtade. Under dessa två fruktansvärda år hade hon inte ens någon annan kille att dränka sina sorger med i väntan på Peter. Men allt var förgäves, Peter seglade förbi genom korridorerna i sina skinnbrallor och intresserade sig bara för tuffa brudar med permanentat hår.

En dag i Morgonpasset var temat olycklig kärlek. Den hårt prövade väninnan Tina vittnade per telefon hur hon i gymnasiet tvingades lyssna på Annikas ändlösa malande om Peter.

– Plötsligt sa Tina: ”Peter, du kan inte föreställa dig hur jobbigt jag hade det”. Det visade sig att Peter var med på telefon! Det är inte ofta jag blir ställd men det här…

Annika verkar få akut ångest av blotta minnet.

–”Jag var ju skitkär i dig i två hela år, fattade du aldrig det?”, frågade jag honom. Men han hade aldrig begripit något. För ett tag sen såg jag honom i ett dansband i Bingo-Lotto. Det kanske var tur att det inte blev vi två i alla fall.

STAFFAN WOLTERS

sw@sjf.se

Fotnot: Dan Granlund, chef för P3, vill inte kommentera de pågående diskussionerna med Annika Lantz om vilken typ av program hon ska arbeta med. Någon talkshow i den form som skissats på tror Granlund inte kommer att genomföras.