Aftonbladet anklagas för Kremlpropaganda

Forskningsartikeln ”Russia’s strategy for influence through public diplomacy and active measures: the Swedish case” handlar om den ryska påverkansoperationen mot Sverige och granskar en mängd desinformation som skickats mot Sverige de senaste två åren. 

Artikeln har fått stor uppmärksamhet i mediedebatten de senaste dagarna eftersom den bland annat pekar ut Aftonbladets kultursidor som ”den viktigaste interlokutören för ett Kremlvänligt ’vänster’-narrativ” i Sverige, i huvudsak när det gäller tidningens bevakning av Ukrainakrisen 2014.

I debatten har Martin Aagård på Aftonbladet Kultur krävt ett ”slut på häxjakten”. Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg uppmanar i en artikel i Aftonbladet Journalistförbundet och Tidningsutgivarna att ta det fria ordet i försvar mot vad hon beskriver som en attack ”på en hel yrkeskår”. Expressens kulturchef Karin Olsson menar å sin sida att det inte egentligen är en nyhet att ”Aftonbladets kultursida ofta låtit som ryska propagandister”. Jan Scherman skriver i Aftonbladet att forskningsartikeln påminner i sin logik om McCarthyismens jakt på påstådda kommunister i USA på 1950-talet. David Isaksson kritiserar i Sydsvenskan forskningsartikeln för att den resonerar som att framförda åsikter som liknar Kremls i själva verket är rysk propaganda.

Författare till forskningsartikeln är Martin Kragh som är docent vid Centrum för Rysslandsstudier på Uppsala universitet och samtidigt Rysslands- och Eurasienchef på Utrikespolitiska institutet, samt Sebastian Åsberg, som var medarbetare på Utrikespolitiska institutet under våren 2016.

Artikeln är dock inte utgiven av Utrikespolitiska institutet, som påståtts i rapporteringen, utan är en oberoende forskningsartikel i den internationella facktidskriften Journal of Strategic Studies.

I en intervju med Journalisten riktar Martin Kragh (bilden) nu nya anklagelser mot Aftonbladet Kultur, uppgifter som inte förekom i forskningsartikeln i Journal of Strategic Studies. 

Bland annat ska Aftonbladetmedarbetare aktivt ha spridit rysk desinformation och hyllat Syriens president Bashar al-Assad, hävdar han.

– Vad vi sett är till exempel att personer som skriver för Aftonbladet Kultur i andra sammanhang har hyllat Vladimir Putin och Bashar al-Assad, delat falska ryska telegram, samt spridit desinformation. De har alltså inte enbart varit passiva deltagare. Att Aftonbladet Kultur använder skribenter med sådana världsåskådningar finner vi vara intressant, och det kan möjligen förklara en del av tendensen i deras artiklar. Vi delar gärna vårt källmaterial med Aagård, men han har inte frågat om detta. Vi har i studien förlitat oss enbart på öppna källor, säger Martin Kragh till Journalisten.

Martin Aagård, medarbetare på Aftonbladet Kultur, är förbluffad över de nya anklagelserna.

– Detta kommer som en total överraskning, vi har ingen aning om vilka personer detta handlar om eller vad det är för händelser som Martin Kragh pratar om. Innan vi ens kan kommentera det behöver vi få veta vad det är han menar. Men det är ju under all kritik att en forskare går ut och riktar sådana här allvarliga anklagelser mot en tidningsredaktion utan att kunna specificera bättre, och utan hänvisning till vilka källor han har, säger Martin Aagård.

– Det här är faktiskt obehagligt. Om man ska anklaga en redaktion för att sprida desinformation och propaganda för ett annat land, för att vara landsförrädare och femtekolonnare, måste man ha väldigt bra på fötterna och redovisa sina källor. Det blir omöjligt för oss att bemöta kritiken. Han får väl tycka att vår bevakning har varit dålig om han vill, men när han anklagar oss för att vara språkrör för Kreml är det en helt annan sak. Det är farligt för våra medarbetare, varav några bor i Ryssland.

***

Enligt forskningsartikeln i Journal of Strategic Studies ska Aftonbladet Kultur ha spridit desinformation vid tre tillfällen under bevakningen av Ukrainakrisen 2014. Tidningen påstod att ukrainska myndigheter ska ha förbjudit en publikation att använda vissa ord; samt att ryska förbjudits som officiellt minoritetsspråk; samt att partiet Borotba förbjudits i Ukraina. 

I det första fallet uppger Aftonbladet Kultur att uppgiften om de förbjudna orden lämnats via en anonym källa rörande en specifik publikation och inte var felaktig. I det andra fallet skrev man ”minoritetsspråk” när det skulle ha varit ”majoritetsspråk” i de aktuella regionerna där ryska skulle upphöra att vara officiellt språk (enligt beslut av det ukrainska parlamentet), och när misstaget uppdagades ändrades det. I det tredje fallet skulle det ha stått att partiet vänsterpartiet Borotba förföljts, inte att det förbjudits.

Martin Aagård som bevakade Ukrainakrisen 2014 på plats för Aftonbladet Kultur, anser att det är fel att beskriva detta som desinformation.

– Det är klart att det är uselt när det blir fel, som i två av de exempel som tas upp i rapporten. Ett av dem korrigerade vi inom ett par timmar. Det andra felet blev vi inte uppmärksammade på förrän nu, och det ska förstås också korrigeras. Men det är inte desinformation. Vi har inte fått order från Moskva att skriva att partiet Borotba förbjudits. Det är ju väldigt lätt att inse eftersom det är ett påstående som inte alls förekommer i den ryska propagandan. Det handlar om ett pinsamt misstag som ska rättas, säger Martin Aagård.

Martin Kragh menar dock att han har belägg för alla påståenden i forskningsartikeln:

– Aftonbladet Kultur har fel. Vi har givetvis empiriska belägg för allting, säger Martin Kragh till Journalisten.

Desinformation är ett väldigt starkt ord, när det ser ut som ett par mindre faktafel. Är desinformation verkligen rätt ord?
– Vi menade att det fanns skäl att kunna använda det ordet eftersom utsagorna i fråga stämmer in i den typ av felaktigheter som under de senaste tre åren cirkulerat i desinformativa miljöer, säger Martin Kragh. När felaktigheter dyker upp i Aftonbladet Kultur har de alltid haft en anti-ukrainsk tendens.

– Visst kan man säga att desinformation är ett starkt ord, men det förtar inte poängen att de systematiskt har publicerat väldigt negativa bilder av Ukraina på ett sätt som är från första början snedvriden. De hävdar att de har kritiserat Ryssland i andra artiklar, och det stämmer ju, men de dominerande narrativen, och som andra har påpekat också, har oftast haft stark kritik mot Ukraina som fokus – trots att landet är offer för rysk militär aggression.

– Låt mig ge ett konkret exempel. Ryssland har 53 fascistoida organisationer, varav åtta är förbjudna. Ukraina uppges ha fyra. Trots detta har Aftonbladet Kultur i princip uteslutande fokuserat på fascismen i Ukraina som ett stort problem. Givetvis är fascism alltid ett problem, men vår textanalys av deras artiklar under 2014 och 2015 visar på ett ensidigt fokus på Ukraina i denna fråga. Detta samtidigt som ukrainsk fascism var den avgörande komponenten i den ryska propaganda, som Putin 2014 använda för att legitimera sin militära aggression mot Ukraina – ett krig som resulterat i över 10 000 dödsoffer och över en miljon flyktingar, säger Martin Kragh.

***

Men i forskningsartikeln finns mer, mycket kraftig kritik, mot Aftonbladet Kulturs bevakning av Ryssland och Ukraina. Bland annat påstås tre medarbetare vara medlemmar i Kremlvänliga forum på nätet. Uppgiften saknar källhänvisning. Anklagelserna är därmed svåra att bemöta, anser Martin Aagård:

– Återigen: vilka är de här personerna? Det blir omöjligt för oss att gå i svaromål om vi inte får veta vilka medarbetare det handlar om. Att journalister är medlemmar i Kremlvänliga forum på nätet säger inget om journalisternas egna politiska hemvist. Jag är med i rasistiska grupper i sociala medier för att ha koll på vad som sägs där. Vi har medarbetare som besöker högerextrema möten. Det ingår i uppdraget att bevaka dessa frågor, säger Martin Aagård.

Enligt forskningsartikeln ska en frilansmedarbetare, Aleksej Sachnin, som också varit ledare för den socialistiska gruppen Vänstra fronten ha aktivt stött vänsterpartiet Borotba i Ukraina. Artikelförfattarna menar att Borotba i hemlighet ska ha varit lojal med Kreml, vilket ska ha framgått av läckta mejl under hösten 2016.

– Vår poäng med att visa det här är att de har lyft fram en organisation som de menar är en utmärkt vänstergrupp i Ukraina, medan det i verkligheten har varit en rysk separatistisk frontorganisation och dessutom har personer ur de här miljöerna haft kopplingar till högerextrema, säger Martin Kragh. Vi som följt Ryssland och Ukraina under lång tid noterade väldigt tidigt att organisationer som Borotba hade märkliga agendor, att deras medlemmar stödde proryska separatister, med mera. När e-postläckor från Kremladministrationen 2016 pekade ut Borotba som en rysk frontorganisation var vi därför inte förvånade. Aftonbladet Kultur har inte reagerat på något av detta, trots Aagårds intensiva och sympatiska bevakning av partiet.

Aleksej Sachnin har ju skrivit artiklar som ser ut att vara väldigt kritiska mot Putin. Är han verkligen putinist?
– Vi hävdar inte detta någonstans. Vad vi skriver är att rapporteringen om Ukraina haft narrativ som väldigt ofta sammanfallit med de officiella ryska narrativen. Vi hävdar givetvis inte att någon skribent på Aftonbladet Kultur skulle ha band till Kreml, där finns inget stöd för en sådan tolkning i vår artikel. Detta är en tolkning Aftonbladet Kultur väljer att göra, i syfte att utmåla oss som ”putinister”. När de använder sådana ord förlorar de trovärdighet.

Varför namnger ni inte de tre medarbetare på Aftonbladet Kultur som ni hävdar är aktiva i Kremlvänliga forum?
– Vi höll dem anonyma av två skäl. Dels för att vi i vår studie är intresserade främst av olika nätverk på metanivå, dels för att där inte finns något syfte för oss att namnge enskilda individer.

Martin Aagård ifrågasätter påståendena och menar att flera av dem är direkt felaktiga.

– Till att börja med har jag inte skrivit någonting om Borotba, det är bara att kolla arkivet, säger Martin Aagård.

– Att Borotba kan innehålla en del galenpannor och Kremlvänliga personer håller jag inte alls för osannolikt. Vi har också noterat att det funnits personer där som stött ryska separatister. Men det ska ju inte hindra oss från att bevaka partiet. Vi har bedömt Aleksej Sachnins texter utifrån innehållet och där finns ingen propaganda från Kreml, tvärtom. Han är vänsteraktivist och har kontakter i alla läger, och några av dem har funnits i Borotba. Aleksej Sachnin har skrivit texter som har varit extremt kritiska mot Putin. Och han skulle egentligen vara lojal med Putin? Jag kan inte begripa det. Sitter han och hatar sig själv när han skriver? Jag har svårt att tro att det ligger en enorm Putinkonspiration bakom allt och alla som har haft med Borotba att göra, säger Martin Aagård.

Martin Aagård skriver i sin artikel i Aftonbladet att den koppling som Martin Kragh gjort mellan Aleksej Sachnin i egenskap av ledare för socialistiska Vänstra fronten och Kreml enbart bygger på uppgifter som kommer från Sverigedemokraten Egor Putilov, som gjort sig känd genom att skriva debattartiklar under falskt namn, något Aftonbladet avslöjat och Journalisten tidigare berättat om.

Aagård skriver att: ”Putilov är nämligen den enda källan till narrativet att Sachnin är en sorts underhuggare till Kreml. Ett narrativ Putilov lyckats sprida i tidningarna Arbetaren, Aftonbladet och i några ryska magasin. Rapportförfattarnas enda bevis för tesen är mycket riktigt en hänvisning till en artikel som baseras på Putilovs anklagelser”.

Men Martin Kragh förnekar att Putilov skulle vara källan.

– Det stämmer inte som Aagård skriver att vårt påstående om att Vänstra fronten haft band till GRU, den militära underrättelsetjänsten, baseras på påståenden gjorda av personen som kallar sig Egor Putilov. Att så är fallet bekräftas av partiets grundare, på hans egen hemsida. Att även Putilov skrivit om detta ändrar inte det faktum att påståendet är korrekt. Det är möjligt att Putilov utpekat Sachnin som en ”Putinagent” i sina artiklar, men ingenstans i vår artikel står detta som Aagård hävdar. Vi kan enbart konstatera att Vänstra fronten hade band till en känd GRU-profil. Om det är bra eller dåligt lämnar vi till andra att avgöra, säger Martin Kragh,

***

En av de saker som skiljt ut Aftonbladet Kulturs bevakning av Ukrainakrisen från den som förekommit på andra svenska kultursidor är att tidningen lagt fokus på de fascistiska grupperingarna i Ukraina, framför allt det högerextrema partiet Svoboda, som hamnade i regeringsställning med fyra ministerposter efter revolutionen i februari 2014. 

Det finska Utrikespolitiska institutet FIIA gjorde 2016 en granskning av bland annat svenska mediers bevakning av Ukrainakrisen, ”Fog of Falsehood: Russian Strategy of Deception and the Conflict in Ukraine”, där det konstateras att av de granskade medierna var det endast Aftonbladets kultursidor som publicerade artiklar som i stor utsträckning innehöll det ”ryska narrativet”.

Mycket av den kritik som riktats från andra kultur- och ledarsidor mot Aftonbladet Kulturs hållning till Ryssland de senaste åren har ursprung i tidningens negativa publiceringar kring Svobodas roll i den första ukrainska regeringsbildningen efter revolutionen. (Svoboda sitter inte längre i regeringen och förlorade 31 av sina 37 platser i parlamentet i valet i oktober 2014.) Den nu aktuella forskningsrapportens kritik mot Aftonbladet Kultur handlar i huvudsak om bevakningen av separatiströrelser och av fascismen i Ukraina.

Svoboda bildades på 1990-talet och var då ett nynazistiskt parti, som under 00-talet kom att byta namn och partisymbol och rensa ut många av de mest extrema elementen. I den ryska propagandan har partiet utmålats som fascistiskt, men även europeiska politiker, internationella organisationer och medier har definierat partiet som fascistiskt. Flera judiska organisationer har beskrivit partiet som antisemitiskt. Andra forskare menar att det är fel att beteckna partiet som fascistiskt, utan anser att det bör beskrivas som högerextremt och nationalistiskt.

Efter valet i Ukraina 2012 gjorde Europaparlamentet ett uttalande där ledamöterna oroade sig över att Svoboda kommit in i det ukrainska parlamentet. I uttalandet uppmanades övriga prodemokratiska partier i Ukraina att inte bilda koalition med Svoboda eftersom partiet hyste ”rasistiska, antisemitiska och främlingsfientliga åsikter” som går emot EUs grundläggande värderingar. Det finns flera exempel på att Svoboda fortfarande associeras med nationalsocialism. 2011 organiserade partiet en marsch för att hylla minnet av Waffen-SS-divisionen i Galicien. Deltagare i marschen ska enligt medierapporteringen bland annat ha skanderat ”en ras, en nation, ett fosterland”.

– Det är sant att Svoboda kallas för fascister i den ryska propagandan, och det vore konstigt annars. Men betyder det verkligen att vi har anammat det ryska narrativet när vi anser att det är problematiskt när fascister hamnar i regeringsställning? Det kan lika gärna vara ett europeiskt narrativ, eller ett vänsternarrativ, säger Martin Aagård.

– Det är en väldig konstig situation när journalister ges reprimander av en chef på en statligt finansierad organisation. Jag trodde inte vi skulle hamna i ett sådant klimat i Sverige. Man utmålas som ett hot mot rikets säkerhet för att man har ett avvikande perspektiv i bevakningen.

– Utrikespolitiska institutet är ingen statlig myndighet och artikeln är inte en UI-rapport, utan en oberoende forskningsartikel, säger Martin Kragh.

– Åsa Linderborg skriver själv att en poäng med Aftonbladet Kultur är att lyfta fram specifika perspektiv som övriga medier belyser relativt lite. Av detta följer rimligen att man då också får en viss tendens i tematik och narrativ. Så att vi och andra forskare kommit till liknande slutsatser om deras rapportering är inte så förvånande, säger Martin Kragh.

 

UPPDATERING: Forskare vid Umeå universitet sågar forskningsartikeln i Journal of Strategic Studies och menar att den aldrig borde ha publicerats. Läs mer om det i denna artikel i Journalisten.

UPPDATERING: Se även Journalistens genomgång av anklagelserna en vecka senare.