30 röster från verkligheten

Utbränd, barnlös och tyst. Så lyder rubriken på den rapport om ”mediernas visstidskarusell” som Journalistförbundet i dag överlämnar till arbetslivsminister Hans Karlsson.

Rapporten bygger på 30 berättelser från vikarier, projektanställda och inhoppare i mediebranschen – merparten av dem för tillfället anställda inom public service.

De ämnen de tar upp är välbekanta för Journalistens läsare. Det handlar om otrygghet, om avsaknad av arbetsglädje, om rädsla för att protestera mot dålig journalistik, om trakasserier och om frustration och ilska över ett utnyttjande som satts i system. Rubrikerna talar sitt tydliga språk: ”Efter alla dessa år känns det förnedrande”, ”Det känns som om det här kommer att fortsätta i evighet”, ”Systemet är åt helvete och alla förlorar”.

bryt

Marit Kapla, projektanställd på SVTs Filmkrönikan – och en av ett tiotal i rapporten som väljer att skriva under med eget namn – beskriver en ”Kafka-artad situation där alla som arbetar med programinnehåll är totalt utbytbara”. Elinor Torp beskriver en vardag där hon inom loppet av ett halvår har fingrat på över 20 olika tangentbord, pratat i minst lika många telefoner och bevakat snudd på lika många olika områden – men med sämre lön och villkor. ”Vi saknar skyddsnät. Åtminstone känns det så. Faller vi så faller vi. Pladask.”

Det är en utmärkt rapport, framtagen som ett led i förbundets visstidskampanj, där det också delas ut knappar med texten ”Lasa inte ut min kompis” och uppvaktas politiker i alla partier och på alla nivåer. Problemet med den är att vi som befinner oss i mediebranschen känner till vartenda ord i den i förhand.

bryt

Om förbundet lyckas med sin lobbying ska innehållet i rapporten också spridas till en större publik – vilket hittills varit den stora stötestenen. På en mediedebatt i Örebro i förra veckan berättade en medarbetare på lokalradion om hur hon ville göra ett inslag om utlasningen, för att ”förklara för läsarna varför populära radioröster byts ut hela tiden”. Det blev dock nobben, med motiveringen att ämnet var ”för internt”. Samma historia kan många andra berätta.

Men det faktum att public service-företagen systematiskt utnyttjar tillfälligt anställda är inte en intern fråga, det berör i högsta grad publiken, både för att den är med och finansierar de företagen och för att det får effekter på den journalistik som produceras. Därför borde de tillåta en betydligt mer omfattande skildring och diskussion av situationen för den egna personalen, hur besvärande det än kan vara.

Uppvaktningen av Hans Karlsson är ett led i påtryckningen inför den proposition som regeringen ska lägga fram i april angående arbetsrätten. Den bygger på promemorian ”Hållfast arbetsrätt – för ett föränderligt arbetsliv”, som kom hösten 2001, lagom till Journalistförbundets kongress, där visstidseländet stod i fokus.

bryt

Förhoppningar finns om att proppen om arbetsrätten ska göra det omöjligt för arbetsgivaren att kringgå lagstiftningen och fortsätta med utlasningen. Men det är förhoppningar som inte bör ställas för högt. Remissvaren till promemorian spretar vilt i alla riktningar och sannolikheten att just situationen på mediemarknaden ska belysas tydligt i proppen är inte särskilt hög.

Ansvaret för det ligger heller inte på lagstiftarna. Det ligger på medieföretagen själva.

Martin Jönsson

mj@journalisten.se

P.S. Volvos slogan ”Ha det så kul” kommer för all framtid att förknippas med bilden av en gripen, avklädd 14-årig palestinsk pojke som gripits med ett dynamitbälte under jackan. Detta efter Svenska Dagbladets totalhaveri i fredags, då tidningen hanterade ett udda annonsformat på ettan så illa att både läsare och annonsören gick i taket. En bra illustration av problemen med att låta de kommersiella hänsynen gå före de publicistiska. Men heder åt SvDs chefredaktör Lena K Samuelsson, som gjorde åtminstone en halv pudel, när hon beklagade det hela inför läsarna i lördagens tidning.

Att Metro lät Volvo ta över hela förstasidan, med bara en Metro-logga insprängd, tycks ingen ha reagerat på över huvud taget.