Varför så tyst
Nedläggning. Det ordet har för andra gången på kort tid blivit aktuellt i Mediesverige. Först var det Arbetet, nu gäller det nyhetsbyrån FLT. I båda fallen drabbas många anställda och på redaktionerna råder ovisshet och otrygghet.
Nedläggning. Det ordet har för andra gången på kort tid blivit aktuellt i Mediesverige. Först var det Arbetet, nu gäller det nyhetsbyrån FLT.
I båda fallen drabbas många anställda och på redaktionerna råder ovisshet och otrygghet.
Det finns likheter. Både Arbetet och FLT är namn med ansenlig tyngd och lång historia. Och det rör sig om medieverksamheter som vid sidan av det rent publicistiska har, eller åtminstone har haft, symbolisk kraft.
Arbetet är den sista större arbetarrörelseägda dagstidningen och FLT har på senare år varit en grupp mindre tidningars sätt att försöka bryta TTs monopolliknande ställning.
Det finns också skillnader. I Arbetets fall träder åtskilliga fram till tidningens försvar; Arbetet har ett existensberättigande, är en uppfattning som förekommer i den offentliga debatten. Om Arbetet faller, sker det i varje fall inte under tystnad.
Med FLT är det annorlunda. Få protesterar mot att denna nyhetsbyrå försvinner. Istället tycks nedläggningen välkomnas med argumentet att Sverige är mest betjänt av en gemensam nationell nyhetsbyrå, TT. Förvånande är att denna åsikt möter så lite motstånd och diskussion överhuvudtaget, eftersom FLTs försvinnande reser en rad viktiga frågor.
För de anställda på FLT infinner sig givetvis de omedelbara frågorna: var skall jag jobba i framtiden?
Och med vad? Om fasta tjänster och frilansar räknas samman berörs ett hundratal personer. Det måste vara en mycket arbetsam situation att ena stunden arbeta för en anrik nyhetsbyrå, för att i nästa stund finna att grunden för hela ens arbetssituation har förändrats. TT och andra inblandade måste ta sitt ansvar och i möjligaste mån erbjuda FLT-anställda nya utkomstmöjligheter. Uppdrag lär inte saknas.
Tomrummet efter FLT måste fyllas på något vis, för inte kan väl FLTs verksamhet ha varit helt betydelselös.
Av mera principiell natur är frågan hur den annars så prisade mångfalden påverkas när FLT inte längre finns.
Kanske är det på denna punkt som tystnaden är mest besvärande. Under några år har det funnits en reell konkurrens mellan nyhetsbyråer. Men ordningen förändras nu radikalt. Redan tidigare har Avisa (a-pressens förlängning) inlemmats i TT-familjen, och nu utraderas alltså FLT.
FLT har funnits som ett alternativ till TT. Konsekvenserna av att denna möjlighet inte längre existerar borde utredas bättre.
Ytterligare en viktig problemställning är ägarförhållandena. I FLT har en lång rad mindre tidningar haft inflytande; svårare blir det att göra sina röster hörda i TT där mediejättar som Bonniers och Schibsted väger tungt.
