När hjärtat är med
Det händer att jag vaknar mitt i natten. Jag sätter mig upp i sängen och är alldeles klar över någonting. På morgonen har jag glömt alltihop. Ja, ni känner säkert igen er.Men en morgon för inte så länge sedan mindes jag faktiskt vad jag tänkt i natten.
Det händer att jag vaknar mitt i natten. Jag sätter mig upp i sängen och är alldeles klar över någonting. På morgonen har jag glömt alltihop. Ja, ni känner säkert igen er.
Men en morgon för inte så länge sedan mindes jag faktiskt vad jag tänkt i natten.
Jag hade gått till sängs med Myrdals bok om Strindberg, den i vilken det är oklart om det är Myrdal eller Strindberg som är storheten, enligt somliga kritiker. Bokens intressanta innehåll till trots somnade jag under läsningen. När jag vaknade frampå småtimmarna hade boken fallit ned på golvet.
Strunt samma, något viktigt hade blivit uppenbarat för mig; det som arbetat i mitt inre hade format sig till en vetskap: det är hjärtat det kommer an på ifall någon skall lyssna på det man har att säga. Utan hjärtlighet blir människan en huvudfoting, utrustad bara med en hjärna. Jag somnade om.
”För är det något Rebergtexten genomsyras av så är det engagemang, hjärtlig förtvivlan och vrede.”
På Journalisten nås vi ständigt av debattexter. Vi funderar naturligtvis på hur de skall tas emot. Sällan gissar vi rätt.
För några dagar sedan i ett rökrum frågade jag Göran Greider: Vad tror du gör att ett inlägg väcker intresse? Det måste ligga i tiden på något vis, svarade Greider. Han liknade konsten att skriva debattartiklar med sysslan att försöka skriva hitlåtar. Mottagandet är omöjligt att förutse. Rätt som det är slår det bara till.
Så skedde för kort tid sedan här på Journalisten. För ovanlighetens skull publicerade vi då en ”alldeles för lång” debattext. Arne Reberg fick fyra sidor för sin uppgörelse med journalistikens oförmåga att verka självständigt i förhållande till pengarna. Trots de över 10 000 tecknen och det ganska vidlyftiga skrivsättet, med vilket Reberg lade ut en bombmatta med allt från direktträffar till granatsplitter i utkanterna, har inlägget fått ett osedvanligt stort gensvar. Nu står med- och motinlägg på kö för att komma in i tidningen.
Reberg måste ha skrivit något som ligger i tiden. Men det är också hjärtat det hänger på, tänker jag nu, och tänkte jag då när jag vaknade och förstod. För är det något Rebergtexten genomsyras av så är det engagemang, hjärtlig förtvivlan och vrede. Utan denna innerlighet hade hans text mycket väl kunnat falla till marken, platt och av få uppmärksammad.
I dag publicerar vi tre extra debattsidor som en uppföljning till Rebergs inlägg. Den igångsatta diskussionen om ordet, pengarna och makten är central för journalistikens framtid.
I detta nummer finns även ett större reportage om det mäktiga opinionsutrymmet DN Debatt.
Förresten, jag kan inte låta bli att nämna vad en vän till mig brukar berätta apropå nattliga tankar. Hon har en kamrat som gång på gång hade för vana att vakna om natten full av klarsyn. På morgonen var allt utraderat. Hon beslöt sig för att försöka skriva ner det hon brukade komma på. En natt lyckades hon med det. På morgonen grep hon ivrigt anteckningsblocket för att få sin visdom bekräftad. I blocket stod att läsa: Alla skall vara snälla.
