”…något för självmordspiloter”
Det är naturligtvis mycket speciellt att träda in i ett nytt millennium med ett nytt jobb. Så är det för mig. Det är heller inte vilket nytt jobb som helst; föreställningarna om det är många. Någon natt kring nyåret vaknade jag faktiskt och frågade mig vad jag stoppat huvudet i. Där i mörkret nådde mig nämligen några ord från en bekant: ”chefredaktör på Journalisten, det är väl något för självmordspiloter.”
Det är naturligtvis mycket speciellt att träda in i ett nytt millennium med ett nytt jobb. Så är det för mig. Det är heller inte vilket nytt jobb som helst; föreställningarna om det är många. Någon natt kring nyåret vaknade jag faktiskt och frågade mig vad jag stoppat huvudet i. Där i mörkret nådde mig nämligen några ord från en bekant: ”chefredaktör på Journalisten, det är väl något för självmordspiloter.”
Med detta avsågs att posten är utsatt eftersom läsekretsen är ovanligt informerad om det tidningen Journalisten sysslar med, alltså journalistik. Läsarna är kunniga om både form och innehåll – därtill ovanligt kritiskt lagda.
Men alls inte alla har målat i dystra färger. Ett lättare budskap att bära har kommit från dem som helt enkelt har gratulerat mig till det spännande arbetet.
”Min förhoppning är att Journalisten ska fånga de viktigaste skeendena. Uppdraget är i positiv bemärkelse svårt.”
Bakom mig har jag drygt ett kvartssekel som journalist och journalistutbildare. Det senaste decenniet har i mångt inneburit ett flackande mellan flera olika sorters uppdrag. Nu har jag emellertid valt att yrkesmässigt helhjärtat satsa på en sak: arbetet på Journalisten.
Koncentration på uppdraget behövs. Medieområdet förändras oavbrutet och i en allt snabbare takt.
En gång för ungefär 15 år sedan var det inte många som insåg vilken betydelse datoriseringen skulle få. Skrivmaskinen fanns under några år parallellt med datorerna; ingen skulle mot sin vilja behöva använda det nya skrivverktyget.
Frågan fick fackliga dimensioner. Då behövdes den diskussionen, i dag känns den avlägsen.
Samma aktualitet som förr har frågan om hur personalen skall få en värdig behandling i tider av omorganisationer och rationaliseringar.
Medieproduktionen är allt svårare att skilja ut från annan produktion.
Lönsamhetskraven är starka och såväl människor som det publicistiska kommer i kläm.
Utvecklingen på nätet leder ideligen till nya svåravvägda frågor, det räcker med att här nämna äganderätten till nätpublicerat material.
Detta är bara några exempel som visar att journalistyrket är satt under prövning. Ytterligare en problemställning belyses i veckans mittintervju i Journalisten med DNs mobila redaktion. DN har sökt sig ut i förorterna med ett delvis annorlunda sätt att arbeta. Hur man än ser på DN-projektet vittnar det om att stora områden och många människor vanligtvis befinner sig i en sorts medieskugga.
Min förhoppning är att Journalisten skall fånga de viktigaste skeendena och att läsekretsen även fortsättningsvis vill vara aktiv. Uppdraget är i positiv bemärkelse svårt.
I spända lägen brukar jag tänka på Lennart Bergelin, han som tränade Björn Borg. Det hände att det tog emot även för en tennisstjärna som Borg. Då lär Bergelin ha skrikit: In i skiten bara!
Jag tänker följa den uppmaningen.
