Inte vilken tidning som helst
“Arbetet startade när det ännu inte fanns en allmän och lika rösträtt, barnarbete var tillåtet och parollen åtta timmars arbete, åtta timmars sömn och åtta timmars fritid var inte mera än just en paroll.”
Nåt nytt om Arbetet? Det har varit en av de vanligaste frågorna här på redaktionen den senaste tiden. Allt eftersom dagarna gått har risken ökat för att innehållet i frågan skall mattas av; journalistikens problem är att vilket ämne som helst kan övergå till att bli abstrakt och livlöst. Det som diskuteras under lång tid kan drabbas av utnötning i den rastlösa medievärlden.
Ändå, med Arbetet har det varit annorlunda än med många andra ämnen som dragit ut på tiden. Inte för en sekund har känslan infunnit sig att det är strunt samma hur det går.
Mera har inställningen varit att det faktiskt är viktigt hur det blir med Arbetet i framtiden; en nedläggning är en stor händelse; slutet för tidningen markerar någonting. Vad? Ja, det är det man undrar över. En gång förebådade Arbetet arbetarrörelsen.
Vad finns i förlängningen av tidningens död?
Arbetet tillhörde de allra första synliga bevisen för att arbetarklassen inte längre accepterade den djupt orättfärdiga ordning som rådde i Sverige i slutet av 1800-talet.
Det är lätt att glömma att Arbetet kom före bildandet av det socialdemokratiska partiet, före LO, före ABF, före KF, före Folkets hus.
Det är också förtvivlat lätt att glömma hur samhället såg ut när Arbetets första nummer utkom den 6 augusti 1887 i 2 000 exemplar. Sverige tillhörde de fattigaste länderna i Europa med fullständigt orimliga livsvillkor för mycket stora grupper. Arbetet startade när det ännu inte fanns en allmän och lika rösträtt, barnarbete var tillåtet och parollen åtta timmars arbete, åtta timmars sömn och åtta timmars fritid var inte mera än just en paroll.
Det kan inte nog poängteras att Arbetet inte är vilken tidning som helst. I de förbättringar och förändringar samhället genomgått har Arbetet på olika sätt varit delaktig. Ibland direkt pådrivande politiskt (särskilt de första årtiondena), i andra fall granskande, skildrande och belysande genom journalistiskt hantverk.
Det är märkligt att tänka sig att Axel Danielsson en gång trodde att det var möjligt att starta en tidning för människor och en rörelse som i stort sett inte hade några tillgångar alls. Pionjärerna såg tidningen som en investering inför framtiden. Än märkligare är det att konstatera att denna tidning fick fäste och lyckades överleva i 113 år.
Men mest egendomligt är att samma tidning läggs ner nu när LO påstås ha tillgångar på tre miljarder kronor, eller annorlunda uttryckt 3 000 000 000 kronor.
Arbetets sista utgivningsdag, den 30 september år 2000, är en sorgsen dag i svensk presshistoria.
Nu hålles likvaka. Och gamar cirklar över vrakresterna.
Chefredaktör
