Glimten i ögat

Jag läste landets största morgontidning extra noggrant för en tid sedan. Det tog några timmar. Efteråt kände jag mig berikad, jag hade fått en stor dos allmänbildning. Ungefär på samma sätt som när man kör bil en längre sträcka och lyssnar på P1: insikten om att det finns så mycket att känna till infinner sig.

Liksom radions program 1 spänner den stora morgontidningen över vida fält och det finns även plats för fördjupningar. Samtidigt slogs jag av en sak: det är allvaret som är förhärskande, både till innehåll och i språk.

Materialet är problemorienterat och det är samtidens angelägna frågor som dominerar. Det är helt i sin ordning. I en morgontidning av det här formatet skall det vara möjligt att bilda sig och hålla sig underrättad. Allvaret är den givna grunden.

Emellertid finns det anledning att fundera över varför humorn har en så undanskymd plats i spalterna. För på det viset är det. Inte ofta har man som läsare anledning att dra på smilbanden, än längre är det till skrattet.

Skämtsamheter, lustiga infall, skojiga formuleringar eller dråpliga berättelser saknades nästan helt i det aktuella numret. Och fanns det så fanns det på anvisad plats på sidan för lättare material. På övriga sidor rådde nästan uteslutande ett allvarsamt tonläge.

Några få undantag fanns, varav det i mitt tycke roligaste stod att läsa på ekonomisidorna. I ett citatklipp beskriver ett styrelseproffs ett förändrat klimat för näringslivets höjdare: ”Då fick man göra misstag. Nu får man sparken.”

Genom åren har jag inte träffat många skribenter som strävat efter att vara roliga eller som sökt sig till humorn. Några har jag förstås ändå mött, de har främst ägnat sig åt kåserande. Men i framför allt nyhetssvängen på morgontidningarna betraktas inte humorn som rumsren.

Under en period hade jag dock en arbetskamrat med glimten i ögat som utmanade och enstaka gånger prövade gränserna för det möjliga sambandet mellan nyheter och humor.

Särskilt minns jag hans rapportering från ett sammanträde med den vanligtvis lite trista koncessionsnämnden för miljöskydd. Nämnden var samlad för att diskutera utsläppskraven för ett bruk i Västsverige. Min kollega gjorde då något ovanligt. Han gjorde två versioner.

Direkt efter förhandlingarna skrev han först en nyhetstext behängd med siffror, termer och initierade detaljer. Ja, han skrev som man skall göra och texten publicerades.

Dagen därpå gav han sig i kast med att skriva en ny textvariant om samma händelse. Sakligheten behöll han och nyhetsinslagen var desamma, det nya var att han tog ut svängarna.

Han berättade på ett enklare vis och livfullare om hur mötet hade gestaltat sig. Han sänkte axlarna, lät fingrarna löpa friare över tangentbordet och han lämnade det expertladdade språket. Båda texterna kunde göra anspråk på att vara lika sanna. Men kanske blev text nummer två begripligare, dessutom sannolikt mera läst. Och nog framträdde andemeningen i företagets ansökan tydligare, för rubriken löd: ”Det löser sig nog, sa han som sket i Valhallabadet”.

Kurt Nurmi

Chefredaktör