Full uppslutning ett krav

Han sa det under ett seminarium i förra veckan på min fråga om den senaste kritiken mot Pressens opinionsnämnd, PON, och Pressombudsmannen, PO, i Sverige. Arbetarbladet och Gefle Dagblad har vägrat att publicera ett fällande beslut. Expressens chefredaktör Thomas Mattsson vägrar kommunicera med PO, sedan det läckt ut att hon vill fälla Expressen för deras Guillou-avslöjande.

I Norge finns ett annat pressetiskt system än det vi har i Sverige, Det är ett relativt nytt system (1996) och har en fullkomlig uppslutning och hög trovärdighet.

Kanske har vi något att lära därifrån.

Den norska modellen gäller alla medier; TV, radio, internet och tidningar. Den behandlar alla delar av Var Varsam-plakaten, som kan liknas vid våra Spelregler för press, radio och TV. Förutom publicitetsregler alltså även yrkesregler och riktlinjer mot textreklam. Gunnar Bodahl-Johansen menar att nämnden måste gå i takt med verksamheten. Om utgivarna vägrar inordna sig, så betyder det att nämnden måste anpassa sig. Men han menar också att det är organisationerna själva som ska se till att alla följer reglerna, alltså inte själva nämnden.

Pressens Faglige Utvalg, PFU, som PONs motsvarighet heter, består av två personer från Journalistförbundet, två från redaktörsföreningen och tre från allmänheten. Allmänhetens representanter är personer med tyngd, filosofer eller etiker och helst någon känd person som själv drabbats hårt av mediernas drev. Det finns ingen motsvarighet till PO, däremot ett kansli och en generalsekreterare som förbereder ärendena till PFU.

Ett självsanerande system kräver full uppslutning. Det har också PON haft i Sverige under större delen av de 90 år som systemet funnits och PO också under sina 40 år.

Men kanske kan kritiken som riktas mot PO och PON starta en ny debatt om hur vi ska sköta pressetiken. Den aktuella frågan om en medieombudsman, borde kanske diskuteras på allvar och framförallt av fler.

En gemensam nämnd för alla medier är förstås möjlig, om man låter avtalet mellan staten och etermedierna skötas i en särskild ordning.

När TV gör text på webben, tidningar gör TV och radio jobbar med både bild och text, så verkar uppdelningen som finns i dag onödig.

Men det är av yttersta vikt att vi inom branschen tar tag i frågan själva, omgående. Det självsanerande systemet kan snabbt tappa sitt förtroende och röster höjas för lagstiftning i stället. Det vore en förödande utveckling.

Jag delar PO Yrsa Stenius oro för vad som kan bli resultatet av Thomas Mattssons irritation och de obstruerande tidningarna i Gävle. Men dessa två enskilda händelser kan TU själv ta på sig. Det är utgivarorganisationen som ska ta sina medlemmar i örat och rätta in dem i ledet, vilket man nu uppenbarligen också gjort. Arbetarbladet och Gefle Dagblad lovade i lördags att publicera och betala för fällningen.

Men vi bör använda den uppkomna situationen för en djupare diskussion om det pressetiska systemet och kanske fundera på en modernisering.

– – –

De senaste veckornas turbulens visar också en omfattande okunskap kring PO och PON. Åsa Linderborg, kulturchef på Aftonbladet, publicerade utdraget från PO, därför att hon inte visste att det var hemligt tills PON fattat sitt beslut. Arbetarbladet och Gefle Dagblad skrev i lördags att de var ovetande om att man måste publicera och betala för PONs fällning innan de börjar kritisera.

Kanske en utbildning i existerande pressetiska regler skulle kunna vara en första insats för en vidare diskussion om systemets modernisering?

! 

Tidigt avtal

Skönt att tidningsarbetsgivarna till slut visade sig vara mogna nog att sluta ett avtal utan medling. Sedan är innehållet säkert en besvikelse för många, framförallt att det inte finns någon garanterad löneökning för alla det första året. Men med arbetsgivarnas stenhårda inledning kan man kanske ändå glädjas över att det inte blev några direkta försämringar.

+

Tänkvärt om drevet

När journalister går i drev kan det bli för mycket. Även om vi strävar efter att vara konsekvensneutrala, betyder inte det att vi måste bli okänsliga. Anders Pihlblad har i sin bok Drevet går, visat hur illa det kan gå för människor som utsätts för drev. Den känns som en nödvändig bok och tankeställare för alla som kan hamna i eller varit i ett drev, och vem har inte det …