Gå direkt till textinnehållet
Bild på författaren
Helena Giertta
Chefredaktör

En förbisedd sida

Namn och människor är nyheter. Det fick jag lära mig tidigt som journalist. Den lokaltidning jag arbetade på i ungdomen hade den klassiska målsättningen att en människa skall vara med i tidningen åtminstone två gånger: när hon föds och när hon dör. Helst skall personen också finnas med i spalterna minst en gång däremellan.

Namn och människor är nyheter. Det fick jag lära mig tidigt som journalist. Den lokaltidning jag arbetade på i ungdomen hade den klassiska målsättningen att en människa skall vara med i tidningen åtminstone två gånger: när hon föds och när hon dör. Helst skall personen också finnas med i spalterna minst en gång däremellan.

Regelmässigt intervjuade vi jubilarer och när några gifte sig kom ortens fotograf in med brudparsbilder som vi skrev några rader till. Begravningsentreprenören tillhörde våra främsta källor. Utöver att meddela alla dödsfall gav han underlag till de varje vecka förekommande jordfästningsreferaten. Trots att det nu är bortåt 20 år sedan jag skrev min senaste notis av det slaget sitter formuleringarna kvar i ryggmärgen: ”I XXX kyrka jordfästes på lördagen stoftet efter hemmansägare…”

Det hände att en enda notis om en jordfästning ledde till timmar av arbete. När en bruksdisponent begravdes blev referatet nästan tre A4-sidor långt; alla som sagt något vid graven skulle omnämnas och i det här fallet rörde det sig om hundratalet talare.

Där på redaktionen kändes familjenyheterna stundtals tungjobbade. Det frestade på att bara några timmar efter ett dödsfall ringa sörjande änkor, änkemän och andra anhöriga för att få de nödvändiga uppgifterna till en liten levnadsteckning.

Förhållandet till familjenyheterna var dubbelt: vi kunde prata nedsättande om materialet, men samtidigt var föreställningen den att det självklart måste finnas med, eftersom det hade stor betydelse för läsarna.

Denna föreställning blev till en insikt när min farbror dog för 15 år sedan. Farmor ringde mig och ville att jag skulle hjälpa till med dödsannonsen. Hon ville också att jag skulle skriva en dikt till annonsen. Du är ju journalist, alltså skrivkarl, och då kan du skriva en lämplig dikt, var hennes uppfattning.

Det blev på det viset och jag minns hur angeläget det var att det hela fick en riktig utformning och att min farbror, som levt ett mycket tillbakadraget liv, fick ett omnämnande i tidningen. För det handlade ju om en människa, ett liv och en gärning.

I en djupare mening befinner sig familjenyheterna på ett existentiellt plan. De innehåller centrala hållpunkter under jordavandringen från födsloskriet till den sista utandningen. Nyheterna rymmer smärta och sorg, glädje och kärlek.

Familjesidorna är viktiga för många människor, men jag har en bestämd känsla av att en hel del journalister underskattar sidornas betydelse. Alldeles för ofta är också familjeredaktörerna sedda över axeln av kollegor.

På senare år har familjesidorna moderniserats: de mekaniskt skrivna jordfästningsreferaten har på flertalet håll försvunnit, liksom de alltför svulstiga och lismande texterna om jubilarer och döda som förr var vanliga.

Det är positivt att också andra förnyelser förekommer, exempelvis att familjesidan kombineras med material om relationer, livsåskådningar och andra viktiga livsfrågor.

Det finns så mycket att berätta.

Chefredaktör

Senaste numret

Annons
Fler avsnitt