Vita lögner blir till smuts över tangentbordet
Frilansen som missat deadline ringer och kör hårddisken-har-fått-ryggskott-rutinen. Själv har man kanske haft en oskriven text ”i hemdatorn” i veckor.
Sanningen, hela sanningen och inget annat än sanningen?
Nja. Journalistik syftar snarare till att säga sanningen, minst halva sanningen och inte så värst mycket annat än halva sanningen.
Men om vi kan vara hyfsat överens om denna hedervärda ambition borde vi också kunna vara hyfsat överens om att vi, lite till mans, har ett jätteproblem.
Med sanningen, alltså.
Jag pratar inte i första hand om vad vi skriver, eller hur vi kan ljuga för att få fram den bästa storyn, eller hur alla fakta vi medvetet utelämnar ur en text kan summeras ihop till lögner i sig. Utan om hur vi beter oss när vi inte skriver. Hur vi snärjer in oss i snabba vita lögner vid skrivbordet, i telefonen, i e-post, på möten.
Journalister är ofta lika ansatta som politiker, artister och andra offentliga personer, men i motsats till dessa har vi sällan agenter eller assistenter som filtrerar kommunikationsflödet. Vi har våra direktnummer synliga i tidningen och inte sällan policybeslut på att personligen besvara alla mejl.
En stor del av journalistens eller redaktörens tid går åt till att hantera kalendrar, lämna besked, nätverka och stå till allmänt förfogande, varvid vita lögner lägger sig tillrätta långt fram på tungan och som smuts på tangentbordet.
bryt
Det börjar redan på morgonmötet, där alla säger sig redan ha ringt till folk och skrivit eller lagt ut jobb som de i själva verket glömt eller ännu inte fått på banan.
Sedan ringer någon PR-människa och frågar ”har du fått pressrelease-mejlet” och man vet att man slängt det – men svarar ”jag ska kolla”, gör en konstpaus, säger ”nej, jag hittar det inte, kan du mejla igen?”. I nästa samtal säger man, innan man hunnit tänka, att man ”ska försöka” gå på någon pressfrukost fast man redan glömt vem det är man har i luren.
Frilansen som missat deadline ringer och kör hårddisken-har-fått-ryggskott-rutinen. Själv har man kanske haft en oskriven text ”i hemdatorn” i veckor.
Jobbar man på magasin med stora, månatliga reprolämningar samsas alla kring den kollektiva superlögnen ”slutlämning”. Oavsett om det är luncher som måste tackas nej till, pressfrukostar man inte vill gå på, möten som bör avstyras, kan det ske med ursäkten ”vi sitter i slutlämning”.
bryt
Så ringer telefonen igen. Tack och lov för displayen som avslöjar vem som ringer. Då kan man till och med slippa ljuga – om man inte känner sig nödgad att lyfta luren. En stenhård Stockholmsredaktör jag jobbat med svarade av princip aldrig på samtal från riktnummer 031, med motiveringen ”när fick man senast ut något av någon som bor i Göteborg?”. Senast jag föreslog en lunch med denne man satt han ”i slutlämning”, men under lunchen dessförinnan förklarade han hur viktigt det var att även alltid ha eniro.se uppe, så man kunde snabbkolla alla uppringande nummer. (Och jag insåg att för varje gång han svarar, utan att låtsas om att han vet vem som ringer, blir han en allt mer förhärdad lögnare.)
Sedan ringer frilansen som vill sälja in en usel jobbidé och ljuger om att hon är välbekant med tidningen och med hur vi skriver, varpå jag ljuger att ”det är en bra idé men den passar inte riktigt i vår planering”.
bryt
Vid eftermiddagsfikat är man så trött i huvudet av alla halvsanningar åt alla håll att man lovar sig själv att bli en bättre, ärligare människa. Det håller så länge telefonen är tyst. Sedan hör man sig själv säga ”vi har inte kikat på det än” om ett hopplöst spekjobb eller en pressfrukost och man fortsätter förhärdas tills man plötsligt sitter och ska skriva sanningen, minst halva sanningen och inte så värst mycket annat än halva sanningen.
Då kan man få problem.
