Vem ursäktar Jan O Karlsson?
”Jan O Karlsson hade ingen personlig ursäkt att be om. Journalisterna hade ingen personlig ursäkt att ge. Ingenting är därmed ursäktat.”
En tänkbar missuppfattning hos journalister som bevakar politik är att de har en personlig relation till politikens makthavare. Eller snarare, att politikens makthavare har en personlig relation till dem. Det är inte svårt att se vad som så lätt låter sig missuppfattas. Det mesta av umgänget mellan journalister och politiker består inte av formella intervjuer och presskonferenser. Det mesta av umgänget består av informella och till synes personliga kontakter. Ibland kan det rent personliga ta över men då upphör så småningom relationen att vara fullt användbar. Man använder inte till fullo det rent personliga. Politikern vill kunna använda journalisten och journalisten vill kunna använda politikern och ingetdera är något fel så länge bådadera är medvetna om relationens opersonliga förutsättning. Likväl är det lätt hänt att relationen missuppfattas och missbrukas. Kanske mera nu än förr.
bryt
På den tiden jag själv bevakade svensk politik skulle ingen politiker kommit på tanken att be en journalist om ursäkt för någonting politikern offentligen gjort eller sagt i egenskap av politiker. Däremot fanns politiker som ibland krävde att journalister skulle be om ursäkt för något de sagt eller gjort i egenskap av journalister. En oöverträffad mästare i den genren var Gunnar Sträng, När han i en TV-utfrågning med Herbert Söderström och Åke Ortmark, jag tror det var valåret 1970, fick en fråga om sina fastighetsaffärer i Gamla stan vände han genast frågan i en anklagelse mot journalisterna för att ha brutit en överenskommelse om vad intervjun skulle handla om. Ingen av journalisterna bad om ursäkt men tittarna fick känslan av att de hade något att be om ursäkt för, vilket var avsikten.
Gunnar Sträng hade säkert ingenting personligen emot alla de journalister han offentligen trakasserade under sin långa och framgångsrika karriär. Personlig förödmjukelse av enskilda journalister var ett för Sträng väl fungerade sätt att använda journalister på. Att det fungerade så väl berodde naturligtvis i hög grad på att Gunnar Sträng var den han var, men också på att politiker fortfarande hade mindre användning för journalister än journalister hade användning för politiker.
bryt
Så är det inte i dag. I dag har politiker mer användning för journalister än tvärtom. Den politiker som inte har en mediestrategi, med vilket menas en idé om hur man använder journalister för att utöva makt, riskerar snart att inte ha någon makt att utöva. En väl beprövad mediestrategi är att få utvalda journalister att känna sig personligen utvalda och personligen betrodda, för att vid behov kunna manipulera en till synes personlig relation för politiska syften.
När statsrådet Jan O Karlsson på presskonferensen den 11 november bad ”några av er” om ursäkt för att ”så stingsligt och arrogant” ha svarat på ”era” frågor, var det naturligtvis inte de församlade journalisterna han bad om ursäkt. Han bad i själva verket ingen om ursäkt. En ursäkt kan man bara få av någon som kan ge den, det vill säga av någon som man personligen skadat.
bryt
Men Jan O Karlsson hade inte personligen skadat någon. Frågorna från journalisterna var inte personliga, inte heller de stingsliga svaren. Det fanns därför ingen att rikta någon personlig ursäkt till, inte heller någon som kunde ge den.
Ändå fungerade det. Ja, det ansågs i mediestrategiska kretsar vara ett genidrag att be journalister om ursäkt. Varför? Jo, därför att journalister inte skulle veta hur de skulle låta bli att ta emot den, och att en svårursäktlig politisk fadäs därmed skulle omvandlas till en ursäktlig personlig.
Ändå kan det vara värt att påpeka det självklara: Jan O Karlsson hade ingen personlig ursäkt att be om. Journalisterna hade ingen personlig ursäkt att ge. Ingenting är därmed ursäktat. Inte heller journalisternas tystnad i ursäktsfrågan.
