Tänk att Berlusconis sångare vann!
Varje land har en tidning, ett radioprogram, en blogg eller en TV-show som är en sinnebild av just det landet. I Italien är det musikfestivalen i San Remo. Under en vecka i slutet av februari, sitter miljontals italienare klistrade framför TVn varje kväll, i flera timmar, för att följa melodramat "Må bästa låt vinna."
Eftersom tävlingen alltid är uppgjord i förväg, följer sedan en veckas tidningsskriverier med spekulationer om varför det gick som det gick. I år var naturligtvis Silvio Berlusconi inblandad i finalen, med sedvanlig intressekonflikt.
Men vad är det då som får San Remo-festivalen att likna Italien? I första hand den osannolika blandningen av banalt och sublimt och därtill oförmågan att vara "modern". Det hör till exempel alltid till festivalen att en eller två unga vackra kvinnor ska ingå i scenografin, som ren ögonfröjd. Helst en brunett och en blondin. Årets stora nyhet var att ett av dessa kuttersmycken hade bytts ut mot en manlig fotomodell. Det är sådant man kallar avantgarde!
Politiskt icke korrekta skämt är en annan oundgänglig ingrediens i San Remo-festivalen, helt i linje med premiärministerns uppförande på internationella toppmöten. Berlusconi brukar kommentera kvinnors bröst och sängkammartalanger. I San Remo riktade programledaren in sig på manlig homosexualitet.
I machons och katolska kyrkans hemland, är gay-problematiken en knivig fråga. Det visar inte minst tävlingsbidraget "Luca era gay" (Luca var gay). Sångaren Povia trallar fram historien om en stackars kille som blir gay därför att hans mamma är för dominerande och hans pappa för frånvarande. När förtvivlan är som störst, infinner sig dock en liten kvinna som gör Luca hetero och skänker honom en son. Italiens gay-organisationer rasade, men Benedictus XVIs representant i festivalen kom på andra plats!
På typiskt italienskt vis, måste festivalen göra sken av fair play. Om det finns ett nummer som "Luca era gay", måste det också finnas en sångare som kan definieras som omisskännligt vänstervriden och som sjunger om hur han föraktar och äcklas av det moderna italienska samhället. Två åldrade schlagerhjältar och en okänd afrikan framförde en låt om att vi alla ska vara snälla mot varandra, vita och svarta, gula och fula, gröna och sköna. Det var festivalens bidrag mot xenofobin som grasserar utanför.
I övrigt är det mest hjärta och smärta och en märklig flora av inbjudna gäster. Eller vad sägs om ordföranden för FNs generalförsamling Miguel d’Escoto Brockmann och Playboys grundare Hugh Hefner med fyra "kaniner" i salig blandning?
Mitt i denna rappakalja fanns faktiskt några enstaka musikaliska guldkorn. Men när juryn och "folket" hade röstat, återstod otroligt nog de tre sämsta låtarna. "Luca era gay" och en hopplös schlager framförd av en dittills okänd napolitansk smörsångare, vilket genast väckte onda aningar (sponsrad av camorran?). Slutligen en banal slagdänga med den unge vinnaren i Italiens version av Idol, som sänds av en av Silvio Berlusconis TV-kanaler.
Av någon outgrundlig anledning råkade just Idols kvinnliga programledare vara inlånad som biträdande kom-fram-och-säg på finalkvällen. Det måste väl ha varit en tillfällighet?
Så vann alltså Berlusconis representant i tävlingen som anordnas av det statliga TV-bolaget RAI. De italienska tidningarna döpte därmed om Berlusconis TV-bolag Mediaset och RAI till Raiset. Staten och kapitalet förenade sig i ohelig allians mot Sky, som tar allt större plats på den italienska TV-marknaden. Ett maktspel i sann machiavellisk anda, insvept i en sky av violiner. Kan det bli mer italienskt än så?
