Sociala medier är inte en insändarsida
Valet till Europarparlamentet skulle bli partiernas biljett in i de nya mediernas värld. De skulle göra som Obama. De skulle samla folket bakom sig och Facebook, Twitter och You Tube skulle en gång för alla ersätta den gamla megafonen som verktyget för att uppnå detta.
De byggde upp grupper i alla tänkbara sociala medier, gjorde massor av You Tube-filmer och skaffade nya hemsidor för att informera om möten, demonstrationer och politiska utspel.
Hur det gick vet vi inte riktigt än. Partierna sitter just nu och räknar samman effekterna av sina metoder.
Själv tror jag att de har ett grundläggande problem. Många av de aktiva i de etablerade partierna ser de nya medierna mest som en ny sorts insändarsida. Ett smidigt sätt att bli publicerad och nå ut till läsarna utan att först behöva passera den journalistiska granskningen i massmedierna. Inga jobbiga journalister som ställer frågor. Här kan de tala direkt till sina väljare, utan filter.
Finansminister Anders Borgs första blogginlägg, som publicerades i våras, är ett bra exempel. Det var säkert 30 000 tecken långt och det fanns ingen möjlighet att svara. Ett genuint kommunikativt medium gjordes helt enkelriktat. Han kunde lika gärna publicerat texten i en statlig utredning.
Det finns naturligtvis gott om undantag, men generellt tror jag att traditionella politikers bild av vad sociala medier egentligen är krockar med verkligheten. De har helt enkelt inte fattat galoppen. Sofia Mirjamsdotter, bloggare och journalist, sammanfattade saken redan dagarna efter EU-valet. "Man måste leva sociala medier” sade hon, ”inte smälla upp något en månad före val".
Fast det betyder inte att partierna misslyckats. Inte helt. De har gjort ett första försök, och jag tror att de kommer ta ytterligare steg framöver. Delvis är det nog en ren generationsfråga. Partierna kommer lära sig att kommunicera via de sociala medierna. Snart.
Är detta i så fall ett hot mot de traditionella medierna? Ett hot mot den oberoende journalistiken? Knappast. Den som hävdar det måste också hävda att journalistiken ska ha monopol på allt informationsflöde i samhället. Allt ska filtreras. Ingen makthavare får tala direkt med medborgarna. Då måste journalisterna in i varenda möteslokal i hela landet.
Tyvärr får jag ibland för mig att det är så journalisterna själva skulle vilja att det var.
Med sociala medier kan journalistiken åter bli en alternativ kanal för korrekt, granskad och källkritiskt bedömd kunskapsöverföring. En kanal som bygger på trovärdighet och oberoende.
Det kan bli ett lyft både för journalistiken och politiken. Kanske för själva demokratin.
Jesper Bengtsson
