När DNs växel kraschade

Nej, de som kraschade DNs växel denna morgon ville inte klaga på tidningen eller berömma den eller förnya prenumerationen eller säga upp den.
De ville bara få en mobiltelefon. En Nokia 6120 närmare bestämt, ”med Turbo 3G och 2.0 Mexapixelkamera” och med kapacitet att ”surfa på Internet och ladda ner filer i hög hastighet”.
Ja, få är kanske inte är rätta ordet, minst 199 kronor i månaden fick man binda sig att ringa för, och mobiloperatören Telenor fick man binda sig att ringa med (inget för södra Östergötlands skogstrakter), men icke desto mindre kunde DNs prenumeranter med ett tidigt telefonsamtal till DNs växel (innan den kraschade) teckna sig för erbjudandet om ”världens första tidningsmobil.”

Vad är då världens första tidningsmobil? Jo, en mobiltelefon på vars skärm man med ett subventionerat knapptryck kan läsa mobilversionen av DN.
Vad är då mobilversionen av DN? Jo, en version som är anpassad till en mobiltelefon, det vill säga en version som måste kunna läsas på liten skärm, under kort tid, i språnget.
Det är därmed inte svårt att föreställa sig vad slags texter som DN-mobilen kommer att främja; de snabbaste, de kortaste, de mest säljande.
Svårare att föreställa sig är vad DN hoppas kunna vinna med detta. Mobilskärmen är en form som lämpar sig bäst för det slags innehåll som folk vant sig vid att få utan att betala.
DNs publicistiska värde bygger på det som är unikt och möjligt att ta betalt för, inte på det som är gängse och gratis.
Syftet med DN-mobilen är dock inte att öka DNs publicistiska värde, utan att öka användningen av mobiltelefoner bland DNs läsare. Enligt DNs privatmarknadschef, Johan Othelius, är det för få läsare som använder mobilen till att surfa med.

Det är det problemet som DN-mobilen vill vara lösningen på. På vad sätt det skulle vara ett problem för DN, förstår jag inte. Jag förstår Nokia och Telenor, men jag förstår inte DN.
Vad jag förstår måste DNs problem i sammanhanget vara att en ökad surfning på mobiltelefoner inte nödvändigtvis främjar efterfrågan på det slags innehåll som DN fortsatt måste kunna ta betalt för och ­finansiera sin publicistiska verksamhet med. Ja, att det rentav kan finnas en konflikt mellan vad som är bra för Nokia och Telenor och vad som är bra för DN.
Samtidigt förstår jag DNs dilemma, som är ett dilemma för tidningar som byggt sitt varumärke på den hantverksmässiga produktionen av publicistiska värden. Vad som menas med publicistiska värden kan diskuteras, men journalistisk integritet och kvalitet hör onekligen dit.
Dilemmat är att allt färre tycks vilja betala vad sådana värden kostar. I varje fall har dyrt innehåll av högt publicistiskt värde fått allt svårare att hävda sig mot billigt eller gratis innehåll av lågt publicistiskt värde, det vill säga mot innehåll som i regel producerats och finansierats av andra skäl än publicistiska.
Till exempel för att sälja mobiltelefoner och ­mobilabonnemang.
Ett skäl för Nokia och Telenor som sagt, men väl knappast för DN.

Nej, satsningen på DN-mobilen verkar lika lite vara en väg ut ur kvalitetstidningens dilemma som satsningen på gratistidningen City. Båda satsningarna tycks tvärtom vara uttryck för en bristande tilltro till de publicistiska värdenas kommersiella bärkraft, och för en närmast desperat jakt på något som skulle kunna bära istället.
Det kanske det finns – men knappast för något som i längden kan kallas Dagens Nyheter.