Gå direkt till textinnehållet
Kjell Häglund
Editorial director på DG Communications och fristående kulturjournalist.

Granska idrottsklubbarnas polisnotor

I en av sommarens mest omdiskuterade krönikor sågade Johan Croneman (DN, 6/8) samtidens medieklimat. Han anser att alltför många kolleger jagar snabba klick i stället för sanna och viktiga nyheter, att de "hårdgranskar prinsen och hans Sofias semester" i stället för att gräva fram djupare fakta om landsdbygdsstödets försvunna 36 miljarder eller Vattenfalls förlorade 40 miljarder.

Samma vecka skrev, i vad som kanske borde ha blivit sommarens mest omdiskuterade krönika, Dan Persson (Idrottens Affärer, 10/8) om hur Rikspolisstyrelsen ljugit angående polisfakturor till idrottsaktiebolag samt hur Bo Svensson, tidigare Högsta domstolens ordförande, lämnat ifrån sig en lagvidrig utredning på regeringens uppdrag.

Det var svårt att då inte erinra sig att också Johan Croneman skrivit uppseendeväckande om idrottsbolagens polisfakturor – men i form av klickraggning snarare än journalistisk sanning och konsekvens.

Ty redan på ytan är problemen med polisfaktureringen så uppenbara att nästan alla utom Rikspolisstyrelsen ser dem, inklusive flertalet remissinstanser i regeringsutredningarna.

Ett konkret exempel såg vi nyligen när Djurgårdens IF, som i egenskap av aktiebolag måste betala polisfakturor, mötte Brommapojkarna i Allsvenskan. Det är samma publik som kommer till samma arena, Tele2 Arena, oavsett vilket som är hemmalag. Men på matchen DIF-BP betalar DIF polisnotan; på matchen BP-DIF gäller allmänna skattemedel.

Och alla vet att exempelvis IFK Göteborg, som slipper polisnotor, är lika affärsdrivande och har liknande problem med "risksupportrar" som de polisbetalande idrottsaktiebolagen Djurgården och AIK.

Polisfaktureringen är alltså knappast kompatibel med vare sig Konkurrenslagstiftningen eller Ordningslagens avsikt, då paragrafen i fråga skrevs 1956 utifrån väsenskilda förutsättningar.

Vad som skett är helt enkelt att justitiedepartementet och polisen i en föråldrat skriven lagparagraf sett möjligheten att börja håva in årliga mångmiljonbelopp från några få av Sveriges största idrottsklubbar. Regeringen klubbade snabbt Rikspolisstyrelsens begärda timpris på närmare tusenlappen per utkommenderad polis. Ingen genomlysning av taxan gjordes, och ingen insyn finns i den löpande behovsprövningen, och nu kan klubbar och supportrar bara frustrerat iaktta hur alla dessa poliser mestadels tillbringar sin värdefulla tid på och utanför arenorna med att fika och äta korv – baserat på ett underlag som är konstant hemligstämplat.

Inte undra på att klubbarna, som redan lägger mångmiljonbelopp på egen säkerhet, känner sig utsatta för ett rättsövergrepp.

Regeringen tillsatte en utredning för att analysera hur det nya systemet fungerade, och utredaren, den förre rikspolischefen Björn Eriksson, konstaterade att det var förfelat och rekommenderade att polisfaktureringen skulle upphöra. Bland annat visade nämligen hans utredning att klubbarna de senaste åren lagt ner allt större resurser på säkerheten och fått våld och störningar på matcher att minska kraftigt sedan dess – och att detta i synnerhet gällt idrottsaktiebolagen.

Tyvärr tycktes justitieminister Beatrice Ask ha bestämt sig för att polisfaktureringen skulle fortsätta oavsett detta, så hon kastade Erikssons utredning i papperskorgen och skräddarsydde premisser för en ny utredning – nu utförd av Bo Svensson, som lyckats med konststycket att helt motsäga Björn Erikssons kraftigt remisstödda och statistiskt underbyggda uppgifter om klubbarnas ökade engagemang. Svenssons slutsats, att polisfaktureringen bör fortsätta, baseras endast på Rikspolisstyrelsens påstående att idrottsaktiebolagen behöver denna som incitament för egna säkerhetssatsningar.

Så långt bakgrunden, och den enkla matematiken – så enkel att den framförts journalistiskt åtskilliga gånger, både på sport- och ledarsidor.

Men Dan Persson pekade i sin Idrottens Affärer-bloggkrönika på mer djupgående strukturfel, baserade på Djurgårdens IF:s egen utredning av frågan, inklusive material från och mejlkommunikation med Rikspolisstyrelsen (RPS). Både Persson och DIF har här gjort ett journalistiskt jobb som jag häpnar över att ingen journalist i våra riksmedier gjort tidigare. Det är nämligen inget grävjobb som kräver månader i anspråk. Däremot har de läst inte bara den färdiga utredningen och dess remissvar, utan även kontrollerat underlaget bakom Rikspolisstyrelsens förnyade slutsats, trots att den redan är motbevisad, att idrottsaktiebolagen behöver polisfaktureras som påtryckningsmedel.

RPS hävdar att interna rapporter från 2011 och 2012 visar detta, men Dan Persson konstaterar att rapporten från 2011 inte ens existerar – den ansågs vara för undermålig för att färdigställas. Och rapporten från 2012 bygger främst på uppfattningar hos polisdistrikt som inte har någon som helst erfarenhet av polisnotor till idrottsaktiebolag.

Regeringens utredare kommer alltså fram till att idrottsaktiebolagen måste faktureras, på underlag från tio polisdistrikt som aldrig fakturerat några idrottsaktiebolag.

Bisarrt nog konstaterar RPS själva i denna rapport att detta inte ger grund för tesen om ”incitament”. Denna uttrycks i stället som en åsikt.

Och, som Idrottens Affärers Dan Persson konstaterar:

”Vad värre är i rapporten saknas vetenskaplig metod, underlaget är för litet för statistisk signifikans, frågorna är inte relevanta, bedömningar stöds inte av numerära fakta. Därutöver saknas kopplingen poliskostnader och bättre ansvar för ordning på matcher. RPS intellektuella stringens med den valda påhittade korrelationen är fullt jämförbar med Vattenfalls ekonomiska antagande vid köpet av Nuon.”

Därmed är vi tillbaka i Johan Cronemans ödesdom över dagens medieklimat. Frågan om polisfaktureringen har precis allt det som Nuon-skandalen har – det må handla om miljon- i stället för miljardbelopp, men graden av regeringsimplikationer och myndighetsmissbruk är desto större. Och när Dagens Industri nyligen (9/8) redovisade uppgifter om att statsminister Fredrik Reinfeldt planerar regeringsombildning inför nästa val startade också spekulationerna om huruvida det är frågan om idrottsaktiebolagens polisfakturor som gör att justitieminister Beatrice Ask är en av dem som sägs bli utbytt. Statsministern är dels så pass insatt i frågan att han sannolikt insett sin justitieministers flagrant bristande hantering av polisfaktureringen, dessutom har nu oppositionen tagit definitiv ställning emot polisnotorna, och Folkpartiet har signalerat för kursändring.

Således är detta ett drömjobb för en grävande reporter – och inte nog med det: grundjobbet är redan gjort av idrottsaktiebolagen själva samt Idrottens Affärers Dan Persson.

Ändå hamnar frågan endast hos tyckare: krönikörer och ledarskribenter. Innan Dan Perssons bloggkrönika hade jag inte sett ett enda försök att koppla ihop alla detaljer i denna fråga – de uppenbara och de dolda – med frågorna om demokratiskt förfarande och myndighetsmissbruk. Ingen har ens ställt frågan till Beatrice Ask (eller överhuvudtaget väckt den) varför hon kastade en underbyggd och remisstödd utredning i papperskorgen för att ersätta den med medvetna missförstånd.

Någonstans i detta finns ett mediefinansiellt mönster, nämligen det som Johan Croneman pekade på i sin DN-krönika: att medierna prioriterar journalistik som kan aggregera snabba svallvågor på webben. Och knappt något åstadkommer detta lika effektivt som sport – inte minst får supporterrivalitet sportsidorna att flöda av läsarinteraktivitet. Självklart surfar sportredaktionerna på detta, skapar och modifierar sitt material för mesta möjliga läsarlänkning. Och därmed saknar en dagstidning praktiskt taget incitament (för att tala RPS-språk) för att gräva djupare i frågan om polisnotorna – den kan leva så mycket längre, och ge så många fler spinoffeffekter, när man utformar den för åsikter och känsloargument. Supportrar till andra klubbar än idrottsaktiebolagen lockas att spela med i klubbrivalitetsspelet.

Och mindre nogräknade krönikörer lockas till ytliga provokationer.

Som när Johan Croneman själv skrev om polisfakturorna (DN, 1/12 och 8/12), skippade både research och eftertanke och bara ”tyckte” i bästa Beatrice Ask-stil att idrottsaktiebolagen skulle betala – och lyckades provocera tusentals engagerade läsare att reagera i sociala medier och till redaktionen.

En bra affär, desto sämre journalistik.

KJELL HÄGLUND

Fler videos
Fler avsnitt