Färre debattplattformar oroar mig
Många människor tänker kanske inte på det. Sakta men säkert tystnar Sverige. Debattörer och opinionsbildare får svårare att komma ut med sitt budskap. Och framför allt – läsarna får inte chansen att ta till sig kunskap och åsikter. Ty sakta men säkert minskar antalet plattformar för debatt.
Först upphörde pigga Nyheter 24s debattsida som lät främst unga människor komma till tals. Och när Metro försvann för gott från tunnelbana och bussar för drygt två år sedan försvann också den viktiga debattsidan som gav röst åt inte minst människor från segregerade förorter.
Nästa medieinstitution, som dessutom har ekonomiska muskler, och som stängde det viktiga debattforumet SVT Opinion, var Sveriges Television.
Och i år upphörde Expressens regionala tidningar, Göteborgs-Tidningen (GT) och Kvällsposten också med sina debattsidor.
Utvecklingen oroar mig. Jag är en av många som har skrivit på alla dessa debattsidor där ansvarskännande människor kunde göra sina röster hörda.
Debattsidornas funktion och betydelse för mångfald, demokrati, upplysning, fri opinionsbildning ska inte underskattas och har en viktig roll i ifrågasättandet av politiken i kommunfullmäktige, landsting och riksdag.
På dessa plattformar kan läsarna ta ställning i en viss fråga lokalt, regionalt och på riksnivå med oväntade perspektiv och synvinklar. I dessa tider när svenska byråkrater sliter sitt hår i försöken att öka vaccinationsgraden är behovet av debattfora enorma. Debattämnen som vikten av motion, tillgång till sjukvård, skola, äldrevård måste kunna diskuteras öppet. För att inte tala om kriminalitet och kriminalvård.
Det är mycket Stockholmsperspektiv i våra medier, men glöm inte att insändarsidor är de mest lästa i lokaltidningarna.
Någon kan invända att vi har ledarsidor i så gott som alla våra tidningar. Men ledarsidor kan inte ersätta debattsidor. Orsaken är enkel: på ledarsidan framför ett par skribenter åsikter och argument i linje med den ideologiska färg som tidningen bär. Tidningskonsumenten kan sällan överraskas av en ledarsida eftersom åsikterna och argumenten redan är kända.
På debattsidorna kan däremot ett bra år 365 olika röster göra sig hörda och ta upp helt skilda ämnen.
Ibland är vi omedvetna om rätten till yttrandefriheten som hotas alltmer runt om i världen. Jag är så glad att jag och många andra kan resonera och kritisera olika skeenden nationellt och internationellt utan att riskera att fängslas eller torteras, vilket sker i Afghanistan Iran, Kina, Belarus, Turkiet…
Jag är glad att vi i Sverige i debattartiklar och insändare kan kritisera vår statsminister, våra statsråd och vår kung utan att riskera straff i en eller annan form. Vem i Turkiet kan i en debattartikel ifrågasätta den despotiske presidenten Recep Tayyips Erdogan som bara vill höra sin egen röst?
Vilka journalister, författare, politiker och musiker kan tillsammans publicera ett upprop i en statskontrollerad tidning i Kina för den svenske bokförläggaren Gui Minhai?
Vem i Eritrea har möjligheten att i en debattplattform kräva frihet för den svenske medborgaren och journalisten Dawit Isaak som nu suttit utan rättegång i drygt tjugo år i fängelse för att ha använt sig av sin yttrandefrihet?
De senaste månaderna har jag ställt mig många frågor om de försvunna debattsidorna. Är det en olycklig trend? Är det en tillfällighet? Har svenska medborgare blivit mindre sugna på att debattera? Ger inte debattsidorna många klickar? Sparbeting?
Jag har inte landat i något svar, men jag är orolig för debatten, debattsidorna och debattglädjen i Sverige.
