Den stora tävlingen mot botten

Häromveckan damp Metros nya hus och hem-bilaga ner i brevlådan till ett pris av noll kronor för mig och några hundra miljoner för Metros konkurrenttidningar i Stockholm.

Jag tänker inte recensera bilagan, inte heller de nya och dyrt gratisdistribuerade bilagor som de ännu inte helt annonsfinansierade konkurrenterna med allt större frenesi producerar för att konkurrera om de bostadsannonser och eftertextannonser som hittills utgjort en alltför viktig del av deras finansiering och som nu snabbt rinner dem ur händerna.

Jag skriver alltför viktig eftersom en oberoende press inte borde ha gjort sig så starkt beroende av sådana småsaker. Jag skriver alltför viktig eftersom det var det alltför stora beroendet av sådana småsaker som undan för undan slog ut de andratidningar i Sverige som inte kunde konkurrera om dem.

Jag skriver alltför viktig utan att egentligen ha en aning om hur detta beroende hade kunnat brytas eller hur vi nu ska kunna bryta den tävling mot botten, eller race to the bottom som de säger i Amerika, som har dragit igång på tidningsmarknaden och som går ut på att producera största möjliga antal ögonpar för flest antal annonsörer till lägsta möjliga redaktionella kostnad och som har förvandlat journalistiken från mål till medel.

bryt

Något slags journalistik är fortfarande nödvändig för att skapa den inramning av angelägenhet och trovärdighet som krävs för att rekrytera tillräckligt antal ögonpar, men ju billigare den journalistik kan produceras som rekryterar det antal ögonpar som krävs, desto mer lönsam publicistisk affärsidé. Eller vad man nu ska kalla en affärsidé där publicistiken inte längre tycks vara själva idén.

Följdriktigt kantas tävlingen mot botten av desperata åtgärder för att göra den nödvändiga journalistiken allt billigare och rekryteringen av nya ögonpar åt annonsörerna allt effektivare – med alltmer sanslösa introduktionserbjudanden till alltmer trolösa abonnenter.

En vanlig ursäkt är att det går att producera lika bra eller bättre journalistik till lägre kostnader och till en viss gräns är det säkert sant, men det finns en gräns för hur mycket journalistik som kan produceras av allt färre människor på allt kortare tid utan att journalistiken blir sämre. Ja utan att gränsen mellan journalistik och någonting annat så småningom passeras.

bryt

I alla händelser var det mycket länge sedan jag hörde ledningen för ett publicistiskt företag i Sverige säga att den tänkte satsa på bättre journalistik genom att satsa mer pengar på journalistik. Exempelvis genom att låta sina bästa journalister lägga ner mer tid och resurser på att producera en kunnigare och roligare och mer oberoende och mer engagerande journalistik och därmed göra läsarna mera beroende av journalistiken och journalistiken mindre beroende av marknaden för bostadsannonser.

En anledning till att det var länge sedan jag hörde något sådant är att något sådant i dag förmodligen betraktas som ekonomiskt vansinne – och möjligen också är det. Problemet är då bara vad vi ska kalla det som nu pågår. En tävling mot botten där vinnaren är den som kammar hem allt fler annonser till allt lägre kostnader för den journalistik som fortfarande måste omge dem.

Om inte ekonomiskt vansinne, i varje fall inte för den som vinner, så i varje fall journalistiskt vansinne, oavsett vem som vinner.

Mot detta kan invändas att det inte går att argumentera med marknaden. Om läsarna föredrar industriproducerad journalistik i gratisdistribuerade annonstidningar framför hantverksproducerad journalistik i dyrt köpta publicistiska produkter är det naturligtvis ekonomiskt vansinne att satsa på det senare.

bryt

Naturligtvis är det också bättre att folk läser Metro än att de inte läser någon tidning alls.

Jag tycker bara att det skulle vara ännu bättre, åtminstone för journalistiken, om alternativet till Metro, förutom ingen tidning alls, var tidningar som inte alltmer försöker likna Metro utan tidningar som allt mindre försöker likna Metro. Som allt mindre försöker konkurrera om undflyende annonser och som alltmer försöker konkurrera med journalistik.

Om detta inte är möjligt, och det kanske det inte är, är det inte heller sannolikt att tävlingen mot botten kommer att förbytas i en tävling mot toppen.