Gå direkt till textinnehållet
Bild på författaren
Ola Sigvardsson
journalist (fd Medieombudsman)

Är det naivt att prata pressfrihet i Turkiet?

Har Turkiet någonsin varit så i fokus i nyhetsflödet som just nu?

Flyktingströmmen in i landet, överenskommelsen med EU om hur flyktingarna som tar sig till Europa ska hanteras, tidningar som stormas, journalister som sparkas i tusental, fängelsedomar mot journalister, en holländsk journalist som grips i sitt sommarhus i Turkiet för en kommentar om president Erdogan i Metro, Erdogans försök att straffa en tysk satiriker, turkiska ambassadens påtryckning för att få TV4 att avstå från att visa en dokumentär om folkmordet på armenier.

Tankarna mal i huvudet på mig när jag sitter på planet till Istanbul. Är det naivt att åka dit och prata om svensk tryckfrihets­lagstiftning och det pressetiska systemet?

Jag är inbjuden av svenska konsulatet och den turkiska avdelningen av Transparency International. Värdarna borgar för att mötet är på allvar. De menar att det är just sådana här diskussioner som behövs, när mörkret sänker sig över Turkiet.

Pera Palace Hotel Jumeirah har allt för att kvala in bland de legendariska. Klart 1892, favorit bland Orientexpressens lyxresenärer och med bilder på väggarna av gäster från fordom: Greta Garbo, Zha Zha Gabor, Ernest Hemmingway och Mata Hari.

Konferensen hålls i en brun, fönsterlös sal i källaren. Väggar, dörrar, takbjälkar, allt går i brunt. En lugnande färg. Kanske behövs det, för oron i salen är påtaglig.

Ett sjuttiotal journalister från olika delar av Turkiet är här. När jag berättar om världens äldsta tryckfrihetslag, som fyller 250 och världens äldsta pressnämnd, PON, som fyller 100 är det knäpp tyst i salen. Man skulle kunna höra en nål falla mot den ljusbruna heltäckningsmattan.

Särskilt intressant blir diskussionerna runt de svenska artiklar som jag visar och förklarar. Hur skulle Håkan Juholt ha behandlats i de turkiska medierna om hans kris inträffat här? I ett land där näthatet eskalerar, skulle en tidning avslöja anonyma näthatares identitet? I båda fallen tvekar de flesta i publiken. Politik är ett minerat område och ska verkligen privatpersoner som vill vara anonyma i ett land med växande repression hängas ut offentligt?

Paneldebatten är dagens höjdpunkt. Fem personer i frontlinjen för tryckfrihet i Turkiet. Tre av dem är läsarombudsmän på några av de större tidningarna. Alla vittnar om ett klimat som blir allt värre. Under konferensen kommer till exempel nyheten att två journalister vid Cumhuriyet dömts till två års fängelse. Situationen sammanfattas av Turgay Olcayto, ordförande för turkiska journalistföreningen. Vi är vana, säger han. Sisådär vart tionde år blir det en statskupp och vi går igenom en svår period. Vi kommer klara det här också. Men så avrundar han:

”Fast det har ju aldrig varit så illa som nu.”

Flera kommenterar möjligheterna att bryta den negativa utvecklingen till exempel genom att bygga en oberoende pressnämnd efter svensk modell. Klart att det skulle gå, verkar de vara överens om. Men det är så avlägset, eller som Milliyets läsarombudsman Belma Akçura uttryckte det: den svenska erfarenheten känns som en utomjordisk upplevelse, ”an extra terrestrial experience”.

Vår vardag som en avlägsen dröm.

Profilen

”Socialreportaget finns knappt längre”

Christoffer Hjalmarsson har levt 36 dagar på gatan och suttit 30 dagar i fängelse.
Fler profiler
Fler avsnitt