Tipsa Journalisten »
Telefon: 08-613 75 00
redaktionen@journalisten.se
annons@journalisten.se
25 augusti, 2015
Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna i artikeln är skribentens egna.
Slaget om journalistiken handlar om en enda sak: Stort mot smått.
Vi brukar bara inte beskriva det riktigt så. Men alla som har satt sin fot på en redaktion vet hur det är. Webben kräver tempo, minut för minut. Print och andra premiumvarianter kräver fördjupning.
Ofta är vi otillräckliga i båda formerna. Kanske för att resurserna inte räcker. Kanske för att vi sitter fast i ett gammalt sätt att tänka – eller är krampaktigt upptagna av att hitta ett nytt.
Rapporteringen kring politiska opinionsundersökningar är ett prima exempel: något halvbra mätinstitut hostar om en förändring, varpå vi alla springer på den bollen, och snabbt går det också, men utan att vi riktigt tar oss tid att förlänga graferna och höra genuint sakkunniga innan vi gör breaking news av alltihop.
Möjligen kommer vi åt det här metodproblemet genom att identifiera vilka de stora berättelserna är inom varje fält – och så sedan ställa frågan när de små snabba grejerna dyker upp:
Har detta bäring på den stora storyn, eller har det inte det?
Det område jag själv bryr mig mest om, näst massmedier förstås, är den digitala revolutionen. Så låt mig exemplifiera med den.
Just nu finns det enligt min mening tre stora konflikter som överskuggar de hundratals små. Och jag menar att de dessutom hänger ihop sinsemellan.
Twittraren Frida Skog (@fridaoskog) sammanfattade med poetisk känsla detta i några få ord:
”Vår strävan efter privacy och deras utpressning av vår rädsla att inte ha någon kan bara lösas av att vi befriar oss själva från skam.”
Och:
”Ju mer vi kräver integritetsskydd desto mer förstår dom att vi har saker som kan användas emot oss. Att vi kan köpas.”
Så. När de blixtrande snabba nyheterna om digitaliseringen kommer emot oss, flera enheter news i minuten – filtrera dem genom tanken om vad som är stort och vad som är litet, och se släktskapen.
Jag vill tro att metoden går att använda, alldeles oavsett vilken nisch man befinner sig i.
Och något måste vi ju ändå göra för att bringa reda i det här. Lite av varje och allt åt alla driver oss i graven.
Alla gör fel ibland. Men en del fel är roligare än andra. Nu kan du rösta på vilken som var 2020 års roligaste groda. Sista dag för att rösta är den 18 mars.
journalist, språkutbildare och författare, Stockholm, har avlidit vid 80 års ålder.
blir vice vd för Vetenskapsmedia.
blir ny chefredaktör och ansvarig utgivare för Modern Psykologi.
Journalisten, Nytorgsgatan 17a, 116 20 Stockholm
Tel:08-613 75 00
E-post: redaktionen@journalisten.se
Journalisten.se har 190 000 unika sidvisningar och 75 000 unika besökare per månad (genomsnitt Google analytics).
Magasinet Journalisten har en räckvidd på 42 000 läsare (Orvesto 2:a kvartalet 2017). Annonsera
Journalisten är Sveriges äldsta och största medietidning. Prenumerera
Ansvarig utgivare: Helena Giertta. Allt material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Citera gärna, men ange källan. Information om cookies
Kommentarer
Det finns 2 kommentar på sidan.
Kommentera
Alla dessa krönikörer som skriver men inget har att berätta.
Jag har följt kriget mellan gammelmedia och internetbloggarna och tycker det hela börjar bli rätt absurt! Det är som om journalister i gemen tror att de är gudar av något slag, något förmer än andra som kan uttrycka sig.
Det är tråkigt att vi har fått ett sånt högt tonläge i debatten med beskyllningar och ryktesspridningar under täckmantel av att "vilja visa hänsyn" för den lilla människans rätt till integritet ena sekunden för att senare komma med den ena beskyllningen efter den andra, i förtäckta, metaforiska ordalag. Det om något är näthat!
Visa oss bloggare istället respekten att publicera något bra vi har skrivit i vårt eget namn eller under vårt bloggnamn. Så gör ju de flesta bloggare med texter som har blivit tryckta! Man länkar och bemöter varandras texter i ett fritt utbyte av tankar!! Det säger vanlig hyfs och god journalistsed!.
Andreas Ekström skrev något formlöst om stort och smått. Jag tror snarare det handlar om respekt mot att andra än journalister faktiskt också kan skriva väl så välgrundat och initierat som anställda journalister. Men varför måste vissa klä av sig nakna för att få vara med medans andra glider in på ett bananskal bara för att de har en anställning? Det är orättfärdigt och sjukt och visar på en sjuk bransch och en sjuk samhällshierarki..Det är inte meningen att media ska vara högsta instans! Balans ska råda mellan folket, de folkvalda, media och försvarsmakten!
Jag är inte ute efter att bli någon pennfajtare på liv och död. Jag utmanar heller ingen men jag vill hyfsa debatten så att den blir rak och öppen oavsett om man är anställd eller inte. Sluta med skambeläggande och ryktesspridning och öppna debatten för alla som kan argumentera på ett vettigt, adekvat och konstruktivt sätt!
Jag heter Lisbeth Gustavson och har ett förflutet i biblioteksvärlden och folkbildningsvärlden. Jag läste statskunskap på 80-talet och har försökt omsätta det i praktiskt opinionsarbete de senaste åren genom min blogg Skrivpedagogen som sen ersattes av Lisbethian.word. Jag blev ganska läst i Malmö där jag bor men upplevde att mitt privatliv tog stryk av offentligheten. Det gavs mer fokus på mitt privatliv än på vad jag skrev kändes det som. Jag är också förtidspensionär eftersom jag är stresskänslig och lätt får psykoser. Jag hoppas att det inte ska diskvalificera mig från att vara delaktig i debatten. - Det är ju bra om fler än broilerserna får plats!
Mitt mål är ett mjukare och mer humant samhälle för både vuxna och barn och jag söker ett sammanhang där jag kan få bidra med mina texter på en lagom nivå.
Lisbeth Gustavson