Gå direkt till textinnehållet
Bild på författaren
Ulrika Knutson
Frilansjournalist

När är demokratins smärtgräns nådd?

I höst är det hundra år sedan Sverige blev en demokrati. För första gången fick även kvinnorna gå till valurnorna, och de kunde bli valda till riksdagen. Ännu var rösträtten högst villkorad, mer än halva den vuxna befolkningen stod utanför. Fångar, sjuka, funktionshindrade, fattigpensionärer och bidragstagare fick ju inte rösta, men det började likna demokrati. Den goda viljan är värd att fira.

1921 hade den liberala och socialistiska pressen tryckt på för rösträtten i mer än tjugo år. Kvinnornas viktigaste plattform var veckotidningen Idun, där Elin Wägner intervjuade rösträttens galjonsfigurer i skift, inte minst Selma Lagerlöf och Ellen Key. Men den konservativa pressen ville för död och pina inte se några kvinnor vid valurnorna. Skämttidningar som Puck och Söndagsnisse var viktiga opinionsbildare, med sina mördande karikatyrer av rösträttskvinnor, framställda som manhaftiga eller magra nuckor, fula som stryk, alltid med en strategiskt placerad skäggvårta på hakan.

Den seriösa konservativa pressen tog bildningen och vetenskapen till hjälp för att motverka rösträtten. Det fanns absolut ingen evidensbaserad forskning som bekräftade att demokrati var bra. Tvärtom. Vetenskapen kunde fortfarande hänvisa till kvinnors mindre hjärnor, kortare tummar och ”tidigare vissnande”, även om den typen av argument började kännas mossiga. Däremot gällde fortfarande Platons gamla tes att obildade väljare med för stort inflytande riskerade att dra samhället ner i avgrunden.

Bristen på bildning hölls länge emot både arbetarklassen och kvinnorna, oavsett klass. Det var det starkaste argumentet. Obildade människor fattar dåliga beslut – de ska inte styra staten.
   
En statsvetare som Jason Brennan i USA kom häromåret ut med boken Mot demokratin. Han litar varken på politikerna, pressen eller på väljarna. Väljarna i allmänhet är ”okunniga, irrationella, oinformerade, nationalister”. De ser inte längre än näsan räcker. Politikerna i sin tur är klantiga klåpare. Och medierna håller ett vått finger i luften och stryker de korkade opinionerna medhårs. Brennan föreslår kunskapstest på vägen till valurnan, eller också borde en grupp superexperter få rätt att stoppa dåliga politiska förslag. Steget till Platons idéer om att filosoferna skulle styra staten är inte långt borta.

Annons Annons

Hundra år efter demokratins genombrott i Sverige diskuteras sambanden mellan kunskap och demokrati i ljuset av den snabba digitala utvecklingen. Nästan alla är överens om kunskapens värde. Nästan alla är överens om att nättroll, skvaller, konspirationsteorier och lögner urholkar demokratin. Nästan alla är överens om att den hetsande, hatiska  retoriken i sociala medier är till men för det offentliga samtalet. På sikt är den förödande.

Men ingen kan säga var smärtgränsen går. När har nernötningen av demokratins förutsättningar gått för långt? Vi verkar leva i en tid som för första gången frivilligt avsäger sig kunskap, till förmån för halvsanningar, lögn och hatspråk. När krockar behovet av att försvara demokratin med rätten att yttra sig fritt?

Det är inte säkert att kunskapen kan besegra lögnen med bibehållen respekt för yttrandefriheten och andra demokratins grundvärden.