Krönika

Ulrika Knutson Frilansjournalist
skicka e-post rss

Mediedrev leder sällan till självmord

20 juni, 2018

Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna i artikeln är skribentens egna.

Självmord är alltid en tragedi. Och alltid en komplex historia. Alla efterlevande vet detta, även om de gnags av frågan: kunde vi ha förhindrat det?

Att spekulera i vad som driver en människa till att ta livet av sig är ingen exakt vetenskap, inte ens för garvade psykiatriker. Hur ska vi då som journalister förhålla oss?

I mångas ögon tog teaterchefen Benny Fred­riksson livet av sig i våras efter Aftonbladets hårda granskning av hans ledarskap. Stockholms Stadsteaters och Kulturhusets tillförordnade chef Sune Carlsson skrev i sitt pressmeddelande att Fred­riksson utsatts för ”ett gränslöst mediedrev”. Och att detta drev ”skapade ett sår som icke gick att läka”.

Även om Carlsson har fått hård kritik för sitt ordval, så har han präglat eftervärldens dom. Också Lisa Bjurwald håller med om att skriverierna om Benny Fredriksson ”direkt ledde till hans självmord”. Även om jag gärna delar Lisa Bjurwalds förslag till mer extern granskning av svensk journalistik, så menar jag att just den här kopplingen bör vi vara försiktiga med.

För om vi verkligen tror på den, vad säger det om hur granskning bör bedrivas?

Vi ska inte hyckla. Alla journalister som vill kan ta reda på hur offret i ett mediedrev känner sig. Läs Lundaforskaren Mia-Marie Hammarlins bok I stormens öga. Hennes djupintervjuer med drevoffer är skakande.

En anonym informant ligger och kräks i badrummet. Alla drabbade hade starka känslor av självförakt, sorg, ångest, rädsla, vrede och skam. Offret kände sig avhumaniserad, berövad sin mänsklighet. ”Blev ett ting”.

Alla intervjuade säger också att skriverierna inte var värst. Det värsta var kollegernas tystnad, att vännerna försvann, att telefonen blev stum.

Benny Fredriksson var en framgångsrik chef, både älskad och omstridd. Men han hade aldrig tidigare varit offentligt omstridd. Efter hans död har nära vänner och kolleger talat klarspråk, och uttryckt sin förvåning över att han bara snabbt avgick, utan att ta strid. Stort ansvar har med rätta lagts på teaterns passiva styrelse. En del av Aftonbladets anklagelser var ju bisarra, som att han ”skulle ha tvingat en skådespelerska till abort”. Inte ens skräckregissörer som Olof Molander lyckades med sådant på sin tid.

Att någon ”drivs” till självmord av en mediestorm är ytterligt sällsynt. Vad jag begriper har det bara hänt två gånger tidigare i Sverige, om det ens går att belägga. Men 1957 tog den nyutnämnde kommunikationsministern Sture Henriksson sitt liv, efter att ha blivit anhållen för fylleri. Ministerkollegan Östen Undén anklagade senare “gangsterjournalisten” i Expressen för Henrikssons död. Allt enligt Dick Harrisson i Svenska Dagbladet.

Poeten Harry Martinson tog sitt liv under dramatiska former 1978, inlagd på Karolinska för psykiska besvär. I sina memoarer Minnen, bara minnen lägger författaren och akademiledamoten Lars Gyllensten skulden på kulturskribenterna. Dessa hade hånat Martinson och Eyvind Johnson, som delat på Nobelpriset fyra år tidigare. Särskilt ansvar hade Olof Lagercrantz och Sven Delblanc, menar Gyllensten. Martinson överlevde inte deras giftiga kommentarer. Kan man inte lika gärna säga att Martinson inte överlevde Svenska Akademiens tveksamma beslut att dela ut Nobelpriset till två av sina egna? Tolkning, bara tolkning.

Men vad vi säkert vet är alltså att varje offer för ett mediedrev mår som en självmordskandidat. Kanske borde journalisterna redan i de första artiklarna mana offrets vänner till beredskap, att stå pall, att inte svika i stormens öga.

Kommentarer

Det finns 3 kommentar på sidan.


Kommentera
Kommentarer på Journalisten är till för yrkesdebatt och är förhandsmodererade. Det innebär att de inte kommer att publiceras direkt. Kommentarer som innehåller hat, hot eller personpåhopp kommer inte att publiceras. Journalistens ansvariga utgivare ansvarar även för kommentarsfältet.
Inlagt av Lennart Denne ons, 2018-06-20 16:31

Jag är lite tveksam till krönikörens sista stycke, " Kanske borde journalisterna redan i de första artiklarna mana offrets vänner till beredskap, att stå pall, att inte svika i stormens öga."
Krönikören tvår sina kollegors händer - det är aldrig journalistens fel om någon hängs ut, oavsett om det är befogat eller ej - utan lastar allt kommande ansvar på måltavlans omgivning.
Kanske borde journalister fjärma sig från skvallerpressens avskyvärda förkärlek att hänga ut namn (det vill säga människor)förrän de är dömda. Fallet med Martin Timell är ett bra exempel på detta. Även om personer är kändisar så har de rätt att få en rättvis behandling i domstol. Journalister är inte domare, även om vissa tidningsartiklar antyder motsatsen.

Inlagt av Alfred Skogberg ons, 2018-06-27 09:45

Alla stora livsomställningar kan vara grund för psykisk ohälsa som i värsta fall kan leda till självmord. Det är mycket svårt att veta vem som kan ta sitt liv pga psykisk ohälsa men där har vi som medmänniskor en möjlighet att agera. Vet vi att en granne skiljer sig, har fått en allvarlig sjukdomsdiagnos, har förlorat jobbet, pensioneras, utsätts för ett mediedrev så är det varningstecken. Och då bör vi kontakta personen, säga som det är: att vi vet vad som har hänt och att vi undrar hur personen mår. Föreslå gärna en promenad eller en fika och ställ öppna frågor om hur personen har det. Följ upp regelbundet.

Psykisk ohälsa är långt ifrån enbart en vårdfråga. Vi medmänniskor har både en möjlighet och ett ansvar att inte svika någon som går igenom en tuff period. På Suicide Zero har vi vår Våga fråga-utbildning som går igenom hur just du som medmänniska kan stötta. Men självklart kan mediedrev och den skam och skuld som kan uppstå pga den också bidra till kraftig psykisk ohälsa. Så journalister har absolut ett ansvar i att rapportera på ett anständigt sätt. Oavsett om det är ett brott personen som hängs ut i medier anklagas för så är personen fortfarande en människa med behov av stöd, speciellt i ett mediedrev.

Alfred Skogberg, generalsekreterare Suicide Zero

Inlagt av Karin Kämsby fre, 2018-07-06 17:09

När det gäller Benny Fredriksson menar jag att teater är en hårt gruppstyrd, kollektiv verksamhet. För att kunna hålla på med det är en beroende av att vara accepterad av gruppen. Det gäller alla i den branschen, även chefer. För Benny Fredriksson, som var chef för Sveriges största teater, var det nödvändigt att vara accepterad av hela teatersverige för att kunna sköta jobbet. Genom Aftonblades ensidiga publiceringar av anonyma anklagelser förlorade han den acceptansen, eller trodde att han förlorat den, och blev tvungen att avgå. Han hade blivit utesluten ur teatervärlden, eller upplevde situationen som att han blivit det. Förmodligen hade han ingenting annat att falla tillbaka på där han kunde få utlopp för sin energi, eftersom han hade hållit på med teater hela sitt liv, det var hans liv.
Det här är är vad jag tror hände. Jag har varit med om liknande själv, alltså blivit utesluten ur en teaterverksamhet. Det är så pass tufft att jag tror att en kan ta livet av sig om det händer för sent i livet och en inte har något annat att ta till.

Senaste numret

Prenumerera

Nyhetsbrev

Prenumerera på nyhetsbrevet

Säg upp din prenumeration här

Ansvarig utgivare: Helena Giertta. Allt material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Citera gärna, men ange källan. Information om cookies