Gå direkt till textinnehållet
Felicia Nordlund
nyhetsredaktör/reporter på Omni

Klimatjournalistiken måste bli argare och sexigare

Mycket har hänt under sommaren som har satt hjulen i rullning så den här krönikan blir kanske snarare en uppmuntran än en uppmaning.

Vid det här laget vet vi att jorden håller på att gå under. Bilar och lik flyter runt i Tyskland, det brinner friskt i skog och mark, och den som är sugen på kokta musslor kan nu uppsöka valfri kanadensisk strand. Fler söker äntligen svaret på den stora frågan: vad gör vi nu?

Medier har en viktig roll att spela för att lyfta politiska och vetenskapliga lösningar, men rapporteringen om klimatet har vissa bekymmer. Den tenderar att vara ångestframkallande eller ännu värre – djupt sövande. Det gör att den blir kontraproduktiv i längden eftersom få kommer palla att läsa mer än rubriken.

Forskning och rapporter om att ”vi har sju och ett halvt år kvar att leva” är förstås viktiga men riskerar också att leda till avtrubbning (lex covid och allt annat bedrövligt och långvarigt). Vi vänjer oss vid att leva med klimatförändringarna särskilt när vi inte riktigt förstår vad som behöver göras för att vända utvecklingen. Det räcker ju inte med ett munskydd och en spruta, tyvärr.

Annons Annons

Lyckligtvis går det att skönja en ny attityd som börjat fronta debatten efter år av flygångest och återvinningsshaming. Det är politiken, inte individen, som bär det avgörande ansvaret i klimatfrågan.

Om ett år är det val i Sverige och personligen är jag redan urless på debatten om den organiserade brottsligheten. Utrymmet den frågan får i medier är inte balanserad. Det är hög tid att börja reflektera över vilka andra frågor som är viktiga att uppmärksamma. Och klimatet är faktiskt den mest akuta. Det ska inte räcka för politiker att säga att de vill ta krafttag för klimatomställningen. De måste pressas på vilka konkreta åtgärder de vill se och vad de har gjort tidigare. Vi behöver fler granskningar om vad som ger effekt och gör skillnad, hur de stora företagen arbetar, och vad som händer i utrikespolitiken.

Var tredje svensk vill ha en ökad rapportering om miljö och klimat, enligt en Sifoundersökning förra året. Så låt oss gå dem till mötes. Men det behöver inte bli stelt och opersonligt. Det finns givetvis mängder med oväntade och framgångsrika exempel, intressanta perspektiv och personliga berättelser att lyfta även på detta område. Vi kan inte fortsätta att förlita oss på Greta Thunberg för att skapa storytelling.

Några goda exempel som jag har noterat: ”Här är klimat- och miljöfrågorna Lundapolitikerna bråkar om” (Sydsvenskan), ”Åkeriet som slutade köra fossilt: Det är jätteenkelt” (också Sydsvenskan) ”Ledare: Sveriges politiker måste erkänna att klimatomställningen går dåligt” (återigen Sydsvenskan).

Fenomenet klickjakt har inte en klockren klang. Men det finns en vits med att paketera journalistik, visst gör det det. Att skapa känslor, engagemang och att underhålla är en del av vårt uppdrag och i detta fall även en välgärning.